Jag hade några meter kvar när det vibrerade i min ficka. Med panik inombords, (att ingen bil skulle köra på mig) tog jag upp mobilen och såg på skärmen att jag hade ett sms. Från Chaz. Ett leende spreds på mina läppar och jag stannade tvärs innan jag gick ut på
övergångstället.
’’ Rose, jag har haft fel när det gäller den andra tjejen du hörde i bakgrunden sist vi pratade. Jag vill prata med dig, jag saknar dig. Verkligen..:) Du vet själv, att du kan skriva vad som helst till mig. Var inte ledsen över att du inte svarade, jag förstår att jag har varit riktigt jobbig. Det är jag som ska säga förlåt. Förlåt mig Rose. Men den gången vi krockade utanför starbucks var hela min värld glad och pigg. Det är du som gör den glad, och jag mår bra av att vara i närheten av dig. Kom tillbaka, eller så kommer jag och kidnappar dig!! ;)’’
Ett stort leende spreds på mina läppar, en än gång. Jag skulle precis svara på Chaz sms, när jag hörde en välbekant röst ropa mitt namn.
-Rose!
Jag vände mig om och där gick Louis, med ett litet leende.
-Hej Louis! Jag sprang fram till honom och mötte honom i en kram.
Vi släppte taget om varann och jag såg att han hade gråtit lite.
-Louis, jag förstår att du är ledsen. Men..
Louis skakade på huvudet och avbröt mig.
-Jag orkar inte prata om det nu, Rose.. jag hade tänkt gå till killarna och säga allting, som hände där inne i starbucks och med mig och Harry. Sedan tänkte jag börja leva vanligt. Sluta med min karriär. Det kanske skulle vara bäst så. Men sen tänkte jag, att det inte skulle vara lika lätt att ha kontakt med dig då. Och alla fans skulle bli jätte ledsna.
-Men Louis, jag skulle aldrig, aldrig dumpa dig om du inte var känd. Jag gillar dig verkligen jätte mycket. Inte Louis i One Direction, som är känd. Utan den Louis som jag snackar med nu.
Ett litet leende kom på Louis läppar. Och plötsligt tog han mig i handen och kramade om den hårt. Jag kramade om den tillbaka. Louis var en jätte fin kille. Att hålla hand med honom var inget fel. Jag ville inte släppa taget om Louis.
-Ska vi hem till mig? Jag fick aldrig dricka något gott kaffe, så det får räcka med ett vanligt kaffe där hemma. Sa jag och fnissade till.
-Visst, jag kan berättade allting där. Louis nickade.
Några minuter senare var vi hemma hos mig, i vardagsrummet. Och istället för att ta kaffe, poppade vi popcorn och kastade oss i soffan med Transformers på tv:n. Det slutade med, att jag log med huvudet i Louis knä och hade smaskat i mig nästan hela popcorn skålen. Filmen var snart slut, och vi var tysta under hela filmen. Jag kände Louis blick sänktes på mig några gånger under filmen, men jag brydde mig inte så mycket om det. Slutet slöade sig fram och så kom eftertexten.
-Åh herreguuud vad jag har ont i kroppen. Sa jag och började resa mig upp för att sträcka på mig, men då drog Louis ner mig igen.
-Gå inte.. Sa han och såg ner på mig.
Där kunde jag inte göra någonting. Hans fina leende, och söta personlighet stoppade mig totalt. Så jag protesterade inte, bara log där med huvudet i hans knä.
-Du, Louis? Frågade jag.
Hans blick gick genast ner på mig och han såg på mig med ett leende.
-Om jag inte vore känd, skulle du då vara så snäll mot mig när jag körde på dig, och skulle du fortfarande vilja träffa mig som idag?
-Framför allt så skulle jag vara lite rädd om du inte vore ett fan. Eller rädd och rädd, en del fan blir hysteriska och då måste man på något sätt lugna ner dom. Medan det finns andra som tar det främst lugnt. Du är ju inget fan, eller du visste inte ens vem jag egentligen var. Så, ja, såklart jag skulle vara likadan som jag är idag mot dig. Du är ju samma person.
-Jag blir glad när du säger så. Sa jag och såg upp honom med ett leende.
Han böjde sig ner mot mitt öra.
-Jag talar, alltid sanningen till dig. Viskade han.
-Louis, menade du det du mimade till låten förrigår i bilen?
Han harklade sig och lyfte upp sitt huvud igen.
-Rose, du blir lätt rörd, lite klumpig och väldigt pratsam. Men That was makes you beautiful.
Jag kände hur jag började bli röd i ansiktet.
-Hihi du är en tomaaaat. Retade han och petade mig på kinden.
-Shut uuup! Skrattade jag och tog tag i en kudde från den andra soffan och slog Louis på huvudet med den.
Jag reste mig snabbt upp och visade tungan mot honom.
Han skulle just säga någonting när hans mobil ringde. Med en stor suck svarade han, utan att se vem det egentligen var.
-Aa, det är Louis.
En tystnad uppståd hos Louis. Och han lyfte sig upp från soffan snabbt och såg på mig panikslaget.
-Va?! Hur hände det?! J...Aa,..Jag kommer. Han la på och la mobilen i sin ficka och började med snabba steg gå mot ytterdörren.
-Louis?! Vad händer? Sa jag och sprang efter honom och stoppade honom genom att ta tag i hans arm.
Han såg på mig med oro i blicken.
- Harry är i sjukhuset.

___________________________________________________________________________________________

Det fick bli två delar idag, eftersom jag inte hade skrivit så ofta. Men nu börjar jag igen! Med massvis med ideer och tempo ! :)

En tung suck hördes från Louis. Jag såg på honom och han kliade sig i håret.
-.. Händer någonting? Frågade jag oroligt.
Louis ryckte på axlarna.
-Vet verkligen inte.. asså.. han tvekade och vände sig mot Harrys håll.
-Jag kommer snart. Sa han sen och reste sig upp och gick dit där Harry gick.
Jag blev tillslut lämnad. Sittande, dum, IDIOT. Jag såg efter Louis, som gick in på killtoan. Jag ville inte veta, varför Harry gick och om vad det handlade om. Snart hörde jag vrål, från toan. Måste dagen bli redan förstörd? KOM IGEN?!

Harrys perspektiv.
Jag stängde dörren till killtoan hårt. Åh, jag borde inte göra det här egentligen.. Jag slog hårt i ett handfat, så det darrade till.
Jag såg mig i spegeln och bet ihop käkarna, hårt. Jag visste, Louis skulle komma in snart. Min bror, min älskade bästa vän. Varför gör jag detta så dåligt?! Detta kändes fel, men Rose.. .. Var speciell på något sätt. Jag la händerna på handfatet och kramade om det med händerna.
Snart, som sagt, kom Louis in och stängde dörren snabbt efter sig.
-Harry..Sa han och lutade sig mot väggen.
Jag suckade och vände mig om mot Louis, samtidigt som jag hängde lite löst på handfatet.
-Varför..? Började han men bara stönade till och satte armarna i kors.
-Louis, j.. jag vet inte. Sa jag bara rätt ut och suckade.
-Vad ska Rose tro? Harry, snälla snälla Harry! Förstör inte vår vänskap. Jag vet att vi är typ '‘efter’’ samma tjej. Men som Liam sa, snälla.. jag avbröt honom.
-Men vad i helvete ska jag göra?! Det är inte så enkelt. Jag suckade och bet ihop käkarna en än gång, samtidigt som jag himlade med ögonen.
Louis bet ihop sina käkar med, och snart, slog han hårt i väggen.
-Du, hållkäften om att du inte kan någonting. Sluta bete dig som en liten unge! Fattar du att Rose gillar mig mer? FATTAR DU?! Du är för fan intresserad mer i äldre kvinnor!? Vrålade Louis ur sig, och jag kände ilskan sprida sig inombords.
-Du kanske inte har lagt märkte till det. Men det var Liam och jag som åkte igår och sjusade henne hem! Hon respekterar mig mer än dig!! JAG HAR ÄNDRAT MIG NÄR DET GÄLLER ÄLDRE KVINNOR. Det är Rose nu. Vrålade jag högre ut.
Louis gick med snabba steg mot mig och såg i mina ögon.
-Jag ville inte att detta skulle hända. Men jag kan inte låssas vara dum. Rose får göra hur hon vill. Jag tänker åka till killarna nu, och berätta hela historien. Och sedan, möjligen börja leva vanligt.
Louis sista ord '‘leva vanligt’’ gjorde så att jag kände en stor klump i halsen. Vafan skulle jag börja gråta?
-Ne..neej! Sa jag tyst och såg sorgset på honom.
Louis ryckte på axlarna och började gå mot dörren. Han vände sig mot mig en sista gång innan han öppnade dörren och sen rusade ut.

Rose’s perspektiv
Jag hade sänkt min blick ner på mobilskärmen. Och försökte inte höra alla vrålande ljud från killtoan. Plötsligt hörde jag någon rusa ut därifrån. Snabbt lyfte jag upp min blick och såg Louis rusa ut ur starbucks. Snart sprang Harry ut ur toan. Men stannade vid utgången från Starbucks.
-Helvete..! Väste han.
Jag började packa ihop mina grejer. Och lämnade kaffet på bordet. Jag hade rest mig upp när Harry plötsligt stod framför mig.
-Kan du snälla.. sätta dig? Han hade tårar i ögonen och försökte le mot mig.
Jag såg efter Louis, men han var försvunnen. Jag sneglade över Harrys axel, och så hängde Louis jeansjacka på soffan. .. Jag får prata med Louis sen.. jag kan inte såra Harry just nu.
-Okej. Sa jag och log snett mot honom.
Jag satte mig igen ner på soffan, och Harry satte sig på soffan framför. Genast sänkte han huvudet i händerna och suckade tungt.
-..Förlåt mig Rose. Sa han plötsligt.
Jag blev förvånad där. .. Varför säger han förlåt till mig?!
-Va? Nejnejnej Harry. Sa jag och skakade på huvuvdet.
Han lyfte upp huvudet och några tårar föll från hans ögon.
-Harry. Lyssna på mig. Jag vet inte vad som hände där inne. Jag vill inte heller veta det. Så du borde gå till Louis NU och säga förlåt till honom och inte till mig.
Harry skakade på huvudet.
-Han ska gå till killarna och sedan börja lev.. han tvekade och lutade sig tillbaka på soffan och snyftade till.
-Äsch fan vad barnslig jag är egentligen.. sa han och suckade, samtidigt som han torkade bort sina tårar.
Jag svalde hårt. Egentligen visste inte vad jag skulle säga.
-Du är inte barnslig. Situationen är barnslig för jag vet inte egentligen vad jag ska säga .. sa jag och skrattade till.
Harry skrattade till och sedan suckade igen.
-Gå hem, tänk på det som hände där inne och sen får.. vi se vad som händer imorgon. Jag log mot honom.
Han ryckte på axlarna.
-Okej. Han nickade.
-Jag följer med dig ut från Starbucks, sen måste jag snacka med Louis.
-Okej. Harry log mot mig och sedan började vi lyfta oss upp från våra platser samtidigt som jag tog Louis jacka i famnen.
Vi gick ut och jag kramade om Harry snabbt.
-Ses Harry . Jag log mot honom och han nickade mot mig.
-Ses. Han log snabbt och sedan vände vi oss om, och gick åt egna håll.
-Okeeej.. sa jag till mig själv och tog ut min mobil ur väskan och började leta Louis på kontakt listan för att ringa. Han svarade snabbt.
-Rose, jag..sa han men jag avbröt honom.
-Louis, tack gud att du svarar. Jag har din jacka i famnen, jag måste också snacka med dig. Snälla, Louis, möt mig vid Big ben.
Först suckade han till, sen fnissade han till.
-Okej, jag måste prata med dig också. Vet egentligen inte vart jag ska ta vägen annars eller..liksom.
-Louis, jag finns här. Både för dig och Harry. Så vi ses där om några minuter?
-Rose, det som händer är egentligen jätte konstigt..jag avbröt honom.
-höhö, det kan du berätta vid Big Ben. Jag fnissade till.
-Vi ses där då, tös. Sa han och jag hörde hur han gick ut ur ett hus, och hur trafiken hördes i bakgrunden.
-Mm, vi ses där kramkram! Sa jag och la på och med snabba steg började gå till Big Ben.

Jag började låsa upp min dörr till lägenheten när jag plötsligt hör någon gå upp för trapporna. Förvånat vänder jag mig om och ser Lizzie, röd i ansiktet och fallande tårar.
-Lizzie?! Vad har hänt? Jag sprang fram till henne.
-Bar..Barbara h.. har druck..druckit. Snyftade hon och kastade sig i min famn.
-.. Åh Lizzie, inte bara du som har haft en dålig kväll, kom du får sova hos mig eller något..
Lizzie såg upp på mig.
- Ta..tack.
Jag öppnade dörren samtidigt som jag höll om Lizzie och släppte in henne i lägenheten.
-V..Vad fin..fint. Sa hon och sprang längre fram i lägenheten och såg sin omkring.
Jag fnissade till.
-Tack, du är ju förstås ju hos en kändis ju.
Plötsligt hörde man ett bullrande. Lizzie vände sig mot mig med stora ögon.
-.. Hu..hungrig. Sa hon och visade på sin mage samtidigt som hon skrattade.
-Haha, kom så äter vi.. pannkakor?
Lizzie log stort och torkade bort tårarna, samtidigt som hon nickade.

Nästa dag

Jag öppnar sakta upp mina ögon och ser att jag ligger på soffan, i vardagsrummet med Lizzie liggande på andra soffan med en hel popcorn skål i famnen. Jag sträckte mig i soffan och satte mig upp. Jag såg på soffbordet, på min mobil och jag hade fått en massa sms. Jag gnuggade mina sömniga ögon för att kunna se från vem det var. Det var 1 från Louis, 2 från Zoe 1 från Emily, 3 från Chaz och 4 från pappa.
Jag suckade tungt och tog upp mobilen och började läsa. Zoe och Emily var som vanligt, hur dom mådde och hur dom tycker. Jag blev förvånad när jag såg vad Chaz hade skrivit.
’’ Rose, jag vill verkligen prata med dig.’’ Andra smset. '‘Kan du sluta ingnonera mig? Jag vill faktiskt prata, och jag har en anledning nu!’’. Tredje smset. ’’Du skiter verkligen i det..’’. Jag ville inte svara, jag ville inte bli på sämre humor. Jag.. orkade inte. Snabbt åkte jag ner på sms listan och började läsa Louis sms. '‘Hejsan :) Tänkte om du kanske, vill komma hem till oss killarna? Så att vi slipper gå runt och bli fotograferade.. x) Jag känner på mig att du sover fortfarande, så vakna upp din lilla plutt. KLOCKAN ÄR 12:24 :O’’ Jag såg på tiden och klockan började närma sig ett. Jag skulle precis svara när jag fick ett sms från pappa. '‘Rose, hej. Detta är då mitt fjärde sms. Jag är ledsen att jag ’‘slängde’’ ut dig från kafet, ut i regnet.. Kan vi snacka om det som hände igår ? Kisskissbangbang..? :)’’.
Jag log lite för mig själv. Pappa hade rätt. Och jag ville inte bråka med honom. Det var den ända personen jag hade i min familj. Jag började snabbt skriva ett svar. '‘Pappa, förlåt mig också.. Kom hem till mig idag? :) Kisskissbangbang! ’’. När jag tänkte om vad jag hade svarat till pappa så kom jag på att jag inte kan vara med killarna idag.. så jag började snabbt svara på Louis sms. '‘Heeej Louis. Usch, du hade rätt. Sover här hemma i vardagsrummet med Lizzie i soffan. (Barbara har druckit..) Har vaknat precis, och jag vet inte om jag kan komma över till er idag! Kanske ikväll. Jag vill hemsk gärna, det vet du! Men jag måste, ordna lite saker. Så jag hör av mig senare idag! :))’’. Så snabbt som jag skickade smset, så snabbt fick jag ett tillbaka från Louis. '‘Aha okej. Hälsa Lizzie. .. .. Nu kommer det bli tråååkigt under hela dagen ;( Svaja snajjt! :*!’’. Jag såg med stora ögon om vad han skrev till mig på slutet. :*’. Aw! Jag fnissade tyst för mig själv.
-Rose.. sa plötsligt Lizzie tröttsamt och jag hoppade förskräckt till.
-Ooj, du skrämde mig! Godmorgon. Jag skrattade.
Lizzie log och ställde sig upp samtidigt som hon började sträcka på sig.
-Hur mycket är klockan? Sa hon när hon slutade sträcka på sig och såg på mig.
-Ett typ.
Hon såg på mig med stora ögon.
-Neeejj, jag kommer försent till min kompis kalas! Hon rusade ut ur vardagsrummet, in i hallen och började ta på sig skorna och jackan.
-Jaha.. okej.. Sa jag och började gå till hallen.
Hon hade på sig sina ute kläder och rusade fram till mig.
-Tack! Hon kramade om mig och jag henne.
Sedan släppte vi taget om varandra och precis när hon skulle öppna dörren och springa ut, mötte hon pappa. Jag såg förvånat på honom. Jaha, har han kommit?!
-Hoppsan, är du här, hej Lizzie! Han skrattade och såg ner på Lizzie och log.
-Hej!!! Jag måste verkligen gå, kommer försent till en sak. Hon kramade om min pappa snabbt vinkade till oss och sedan sprang hon ner för trapphuset.
-Hon påminner dig så mycket när du var liten. Sa pappa i en suck och såg efter Lizzie.
Han vände sig om mot mig med en osäker blick.
-Kom in.. typ. Sa jag och ryckte på axlarna och gick till vardagsrummet och satte mig på soffan.
Pappa tog av sig jackan och gick in i lägenheten.
-Du är inte förkyld eller så..? Sa han oroligt.
-Nejdå, Liam och Harry hämtade upp mig efter en kvart eller så.
Pappa såg konstigt på mig. Han skulle precis börja en mening när jag avbröt honom.
-2 killar från One Direction.
-Jaha! Pappa nickade och log stort.
Jag nickade sakta och tittade ut genom fönstret.
-Rose, förlåt mig.. började pappa.
Jag reste mig hastigt upp. Nej, NEJ! Det är inte pappa som ska känna sig dålig. Han har gjort det bästa för mig. Jag har inte respekterat ens det! Det är jag som är dum. Jag som ska säga förlåt!
-Det är jag som ska säga förlåt. Jag borde förstå. Jag, jag tänker inte så långt..
-Har jag märkt.. Sa pappa på ett skoj sätt, samtidigt som han fnissade till och sträckte ut sina armar.
Jag rusade fram till honom och kramade om honom hårt, och han kramade mig tillbaka.
-Förlåt pappa. Jag.. . Jag sa aldrig klart min mening. Jag började små gråta.
-Rose.. herregud gråt inte..
-Men jag vill inte se dig ledsen. Jag kommer minnas dina tårar i ögonen när du berättade om mamma.
Pappa sa inget. Utan kramade om mig hårdare och klappade mig mjukt på huvudet.
-Förlåt..snyftade jag och såg upp på honom.
-Ta det lugnt.. allt är bra.. Sa han och torkade bort en tår från min kind.
Jag log mot honom.
-Jag kommer alltid sakna din mamma. Men vad ska jag göra? Jag har fortfarande dig, som jag älskar och är orolig över. Förlåt mig, att jag inte förstådd att jag inte ger dig så mycket sällskap längre. Du är snart vuxen, men du kommer alltid vara min lilla flicka..
-Pappa.. sa jag försiktigt.
-Ja Rose?
-Jag älskar dig pappa.
-Aw, jag älskar dig med Rose! Sa han och kramade om mig, samtidigt som han pussade mig på pannan.

3 timmar senare.
Dagen skulle bli bra. Jag hade varit med pappa och ätit en god frukost. Som på gamla goda tiden, när vi inte var kända. Efter 2 timmar, fick pappa åka, till inspelningen. Och jag stannade ensam. Jag bestämde mig, för att ha dagen för mig själv. Ta och shoppa! Men, samtidigt, försöka reda ut saker med Chaz också. Jag ville inte gå runt deppig inombords och tänka.. ''Fan, jag måste snacka med Chaz.. fast jag inte vill det’’. Chaz var en vän ju, i alla fall. Men jag vet inte.
    Traditionellt gick jag till starbucks. Där jag träffade Chaz fast i L.A Jag gick in, beställde en kaffe latte, och satte mig vid ett ledigt bord. Snart kom en kille med en yngre tjej brevid.
-.. Vill inte störa.. men min lillasyster här, vill ha en autograf..Sa han suckade och puttade fram sin lillasyster försiktigt.
-nej men herregud, Såklart ska hon få en autograf! Sa jag och log stort
Flickan gick fram till mig med ett papper och penna.
-Vad heter du? Sa jag och såg på henne med ett leende.
-Sam. Sa hon och räckte fram pappret och pennan.
Okej. Vad fint namn !
-Tack,.. hihi! Sa hon och fnittrade till.
Jag skrev min autograf och räckte tillbaka pappret med autografen till henne.
-Ha en bra dag! Sa jag och såg först ner på flickan och sen upp på killen.
-Tack detsamma. Sa han med en liten suck och började slöa sig bort med sin skuttande lillasyster brevid, till ett annat bord där dom satt med sin mamma o pappa.
Jag drack lite försiktigt mitt kafe, och insåg att det var för hett. Så jag ställde ner det på bordet och tog upp min mobil, så länge mitt kaffe latte svalnade. Först tänkte jag efter. Skulle jag verkligen skriva något till Chaz? Skulle han förstå mig? Jag hoppas .. verkligen att han inte tog vår senaste samtal för hårt. Snabbt, började skriva ett sms till Chaz.
’’ Hej Chaz. Förlåt mig och jag inte har svarat. Men jag hade fullt upp. Sitter just nu på Starbucks.. och tänker hur jag ska skriva detta smset, för att få dig att förstå, att jag inte menade något elakt då när vi snackade.. Jag satt helt enkelt med mina kompisar, och jag skulle precis gå ut ur bilen. Och var också lite irriterad på vad som hände den kvällen. Hoppas du förstår, och hälsa L.A från mig ;D. Kram!’’
Jag skickade smset och såg upp från mobilen och såg framför mig två personer,  med stora leenden. Jag blev så rädd, så att jag ryckte till och kunde länge inte komma på vilka det var.
-.. Allt okej? Sa en välbekant röst.
Jag lutade mig över bordet och sänkte mitt huvud i händerna.
-Shit, gör aldrig så igen.. ni skrämde skiten ur mig.
De började skratta och jag, skrattade också.
-Föörlåt, men vi går ofta hit, eftersom vår lägenhet är inte så långt här ifrån. Sa Harry och skrattade.
-Jaha, sa jag och lyfte upp mitt huvud från händerna och suckade.
-Hej! Sa Louis och vinkade.
-Hejhej grabbar. Sa jag och log.
-Du såg verkligen upptagen ut.. Louis såg på mig och sen på Harry.
-Vi kanske stör?! Fortsatte Louis.
-Neej herregud! Snälla stanna, det gör verkligen ingeting. Ni stör mig aldrig! Sa jag och skrattade.
Louis och Harry log.
-Skulle du höra av dig? Sa Louis och såg på mig med stora ögon.
-Nej vetu, jag skulle skita i er.. Sa jag och skrattade.
Louis såg sorgset på mig.
-Haha, skojar bara. Jag höll på faktiskt att.. .. höra av mig. Ljög jag.
-Hahaha, herregud, jag skojar bara med dig, det gör inget om du inte skulle höra av dig. Du har ju andra saker o göra. Det är helt lungt! Louis skrattade.
-Och din fina pussmun på slutet var ju bara för söööt! Sa jag och fnittrade.
Louis gjorde en slängkyss till mig och sedan började vi gapskratta.
-Öh, jag går och .. beställer kaffe. Sa plötsligt Harry, som inte skrattade alls och ställde sig snabbt upp ur sin plats.
-O..Okej. Sa jag lite oroligt.
Usch, gjorde jag något fel?

Fortfarande Louis perspektiv.
Liam mötte oss vid ingången med en allvarligt blick och gjorde en gest mot dörren så att vi skulle gå in, till studion. Jag och Harry gick efter Liam till rummet där vi spelade in våra låtar, medan resten av killarna lämnade oss och satte sig utanför.
-Vad är det ni håller på med? Liam lutade sig mot väggen och såg konstigt på Harry och sen på mig.
Jag suckade, samtidigt som Harry.
-Fattar ni egentligen vad ni håller på med? Är det inte ni som kallas för ’‘Larry Stylinson the best bromance?’’. Helt ärligt, efter ni hade fått syn på Rose är eran best bromance borta 3000 mil härifrån.
-Vad vill du komma till? Harry lät irriterad.
-Rose. Hon kommer få problem, och felet är vårt, och att vi hänger med henne.
-Jahaa, så, bara för vi är kända kan man inte ens på hänga med en tjej? Harry såg konstigt på Liam och sen på mig.
-Harry, skärp dig, du vet väl själv att vi har paparazzis och fans efter oss? Sa jag nochalant.
-Men..började Harry.
-Liam, Rose är faktiskt min vän. Jag vet, jag träffade henne för 4 dagar sen typ, men båda två vill lära känna varandra mer o .. jag blev abruten av Liam.
-Okej. Jag är inte er pappa eller något. Så ni får göra hur ni vill, bara lova att du och Harry inte gör fler dumheter som bara försämrar eran vänskap. Och hela vårt liv, som består av ett band! Liam gjorde en gest mot dörren.
-Pratstund klar.. avslutade han.
Vi sa inget mer, vi bara gick ut tillsammans och satte oss alla i sofforna.

Rose’s perspektiv.
-Sätt dig.. pappa visade mig ett bord långt inne i kaféet.  
Jag nickade och började gå till bordet med snabba steg och satte mig ner. Pappa kom efter och satte sig lugnt framför mig.
-..Pappa.. började jag.
-Vad tror du jag ska tro? Pappa lät lite irriterad.
Jag såg konstigt på honom.
-Det har gått fyra dagar Rose.. FYRA DAGAR.
-Och? Pappa jag är 17 år, herregud, du är ju ändå bara borta hela dagarna, jag får inget sällskap av dig.
-Tror du det är det jag vill? Du har ingen aning om vilken ångest jag känner att det inte är som förr, att vi alltid hade tid för varandra. Jag försöker göra det bästa för dig.
Jag sa inget, jag visste egentligen inte vad jag skulle säga. Pappa flyttade fram sin stol närmare bordet.
-Jag vill inte att du ska uppleva än en gång samma ska som hände med Chaz för mer en ett år sen..
Jag bet mig i läppen. Chaz dog, men han lever nu igen, och det vet ju inte pappa egentligen..Och, Chaz var en annan person innan han, han var omtänksam och bättre på något sätt, medan han nu är, helt enkelt någon annan..
-Men det kommer inte hända så igen. Louis.. Louis och resten av killarna förstår mig, de är kända dom med.
-Rose, Louis och du var ute på kvällen och paparazzis har fångat en massa bilder på er. Jag är orolig över dig Rose, ta inte allting så snabbt.
-Pappa, Jag ska fylla arton om mindre ett år och jag får göra vad jag vill!! Jag har sällskap nu som jag inte kommer få av dig ! Och vänner jag litar på. Jag bryr mig inte ett skit om det har gått 2 eller 5 dagar!
Pappa slog hårt i bordet och en massa blickar fördes mot oss. Jag stelnade till.. jag hade inte sätt pappa så arg på väldigt väldigt länge.
-Jag vill att du ska få sällskap, och att du ska veta att jag inte har glömt dig. Men 4 dagar? Och att jag finns där, bara att du inte utnyttjar det. Du fattar inte att det inte bara du som man ska tycka synd om. Livet har aldrig varit perfekt. Din mamma dog i cancer, är det så enkelt tro du? Varje natt tänker jag hur jag kan hjälpa dig, och hur jag kan göra så att du vet att jag alltid finns där! Det är svårt utan Susan (Roses mamma hette så), men jag försöker och du förstår inte hur svårt det verkligen är. Det kommer aldrig bli perfekt.
Jag såg hur pappas ögon fylldes lite med tårar när han började prata om min mamma. .. Vad skulle jag säga. Pappa hade säkert rätt i allt, i allt. Det kände jag, jag visste det!
Pappa suckade tungt.
-Du kan gå.. servitrisen kommer ändå inte..
-Pappa.. började jag.
-Men gå och ha sällskap nu.
Jag ville säga ifrån, men det funkade inte, jag kunde inte. Det slutade med att jag stod ute i regn, utanför kafét och visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag ville ringa Louis, men jag tänkte vad pappa sa. Ska jag kanske ringa Harry? Eller Liam? Louis är en bra och jätte snäll kille, jag gillar honom verkligen jätte mycket. Men, jag måste tänka vad pappa sa. Och Harry, var den jag kunde ringa nu, eftersom det var bara han och Louis jag hade som kontakter från One Direction i mobilen. Jag ringde upp Harry.
Jag hörde röster och rörelser innan Harry sa hej. Som om han trängde sig förbi folk och sedan stängde en dörr efter sig.
-Hej Rose!
-.. Hej Harry..Sa jag och darrade till eftersom de föll en massa kalla vattendroppar ner från himlen på mina axlar.
-Är du ute? Sa han oroligt.
-Mmm.. Harry jag vill hem.. jag mår dåligt..
-Din idiot, det är ösregn och det ska bli åska, jag och Liam hämtar upp dig genast.
-Tack, men Harry?
-Ja Rose?
-Säg inget till Louis..
-.. O..Okej, vart är du då?
-Oxford street, vid något kafé.
-Aa, jag vet nog vilken, men lillan haha, gå in eller något du kommer frysa ihjäl !
Jag hörde röster och det var Liam röst i bakgrunden.
-Ha.. okej, Tack Harry.
-Ingen orsak. Vi hämtar upp dig om tio!
Sedan la han på.
Jag ville inte gå in, jag ville inte möta pappa igen. Jag kikade in i kafét genom fönstret och såg att han satt med huvudet nere i händerna. Jag suckade stort och vände mig om igen och satte mig på en bänk längre bort samtidigt som jag väntade på Liam och Harry, i regnet.
-Vad hände? Liam lät oroligt när jag kom in i bilen.
-Pappa tycker inte att jag ska gå ut med .. jag tvekade.
-Äsch, skitsamma prata inte om det. Vill du hem? Liam såg bak på mig och log.
Jag nickade, och tryckte mig närmare Harry. Liam startade motorerna och så körde vi iväg.
Jag kände plötsligt hur det vibrerade. Men det var inte min mobil utan Harrys. Han lyfte upp den och jag såg vad som stod. Smset var från Louis.
'‘Harry, vart är du och Liam? Jag vill snacka med dig senare.. Om Rose. Och, jag vill inte att någonting ska komma i mellan oss alla i bandet bara för att vi träffas med Rose, så vi två måste snacka om det.. Ses hemma .. xxxx LOUISLOVEYOUFOREVER :)’’.
Ett leende spreds på Harrys läppar och han skrev tillbaka.
''Förlåt, om det var något dåligt jag gjorde. Du vet hur jag är. Jag och Liam gick ut en runda. Okej, vi ses hemma. xxxxxxx HARRYLOVEYOUFOREVER <3333’’
Harry såg ner på mig och jag tittade bort. Det uppståd en pinsam tystnad.
-Hur länge ska du stanna i London då? Sa Liam och avbröt den pinsama tystnaden.
-Jag tror pappa åker med efter all inspelning, jag tänker stanna tills det har gått några dagar efter premiären. Alltså, 9 månader kanske?
Harry skrattade.
-Jaaa, vad bra.
-Men Rose, Shake it up då?
-.. Jag tar nog ledigt och så, jag kanske kommer åka någonstans eller så.. fans klarar sig. Haha. Sa jag.
-Eller så åker jag hem igen, efter typ 4 månader, spelar in några scener där i typ 2 månader och sen kommer jag tillbaka och är här i 2 månader. Fortsatte jag.
-Mm, okej. Vad bra att du stannar så länge!
-.. Liam, jag kom på nyss att vår turné börjar om 3 månader. Sa Harry.
-Ah juste..
-Du kanske kan följa med! Harry såg ner på mig glatt.
Jag ryckte på axlarna.
-Vi får se. Sa jag och log.
-Framme. Kvittrade Liam.
-Tack för skjutsen.
-Du kan ringa när som helst. Liam log mot mig.
Jag log tillbaka.
-Tack i alla fall. Vi ses! Jag öppnade bildörren och gick ut.
Harry vinkade lite lätt innan jag stängde bildörren och gick in i huset.

Jag kom med med ett leende på läpparna. Jag följde med killarna till studion och var lite där, samtidigt som dom jobbade på sin nya låt. Sedan körde de hem mig och, vi hade inte planerat något eller så. Jag skulle se på pappas intervju hos David Letterman , och så skulle vi efter den gå och fika.
Klockan närmade sig elva på natten. Och jag började bli trött, så jag bestämde mig för att sova. Jag skulle precis lägga mobilen på laddning när skärmen lyser upp och jag märker att jag har fått ett sms från Chaz, ’‘Kan vi snacka imorgon?’’ jag orkade inte svara så jag sket i det och började byta om till pyjamas.
Jag vaknar till och sätter mig upp på sängen av att jag hör något slå mot fönster rutan. Jag får ont i ögonen, de svider rejält av solen som skiner in genom fönster, så jag slänger mig ner på sängen igen, och försöker somna om, när det hörs som att det slår någonting mot fönster rutan igen.
-Men vafan.. väser jag och går upp ur sängen och öppnar fönstret hastigt.
-SLUTA FÖR FAN DET FINNS FAKTISKT PERSONER SOM SOVER FORTFARANDE. Skriker jag och stänger igen fönstret igen. Jag ska precis kasta mig i sängen igen när jag plötsligt får jag en bild framför mig som om det var killarna som stod där utanför. Jag vänder mig igen, och öppnar fönsret. Med en pinsamblick ser jag ner och ser som sagt står hela gänget där. De ser på mig med en orolig blick.
-Hehe.. hejsan..förlåt.. sa jag och kliade mig på huvudet.
-Phhuuu, jag trodde du var arg på riktigt! Sa Niall pustade ut.
-Jag .. var bara trött. Fnissade jag.
-Jaha, förlåt! Louis tittade osäkert och blygsamt på mig.
-Jag sa ju att vi skulle väcka henne idiot.. Liam skrattade.
-.. Förlåt.
-Nejnej! Det är lugnt, jag måste ändå skynda på mig, kom på att jag skulle se på en intervju klockan .. 2.
-.. Rose.. klockan är halv två..Harry harklade sig.
Jag stelnade till.
-Öh, förlåt jag måste verkligen .. typ gå och fixa mig! Dörren är alltid öppen här uppe för er, så ni får komma in om det är något.
-Nejdå, men du kanske vill ha en skjus? Zayn såg på mig och sen på Liam.
-Asså.. började jag.
-Jodå, klart du var skjus ! Liam log.
-Vi ska också på en intervju, fast det blir ikväll. Så det ställer inte till några problem eller så. Louis log mot mig stort.
-Okeej tack! Kom in om ni vill, som jag sa innan.
Jag stängde fönstret och rusade till min garderob och började leta efter kläder. Det blev en söt klänning som jag köpte igår med Louis. Innan vi blev ’‘attakerade av fans’’. Jag sprang in på toan samtidigt som jag hörde killarna komma in i lägenheten.
-VI ÄR INNE! Ropade dom och skrattade.
-OKEJ! Ropade jag.
-.. VI STANNAR I KÖKET! Ropade dom igen.
-OKEJ! Svarade jag och skrattade.
Jag klädde på mig och kammade snabbt igenom mitt hår lät det falla fritt på mina axlar och, sminkade mig lite grann. Snabbt skuttade jag ut ur toan klar för att åka till pappa. Jag tog min mobil och märkte att jag hade ett sms med pappa. ’’ Rose, du kommer ..eller? :) Ann hämtar dig om det händer något. Hör av dig till henne då. Kisskissbangbang!’’
Jag log när jag läste det sista ’‘kisskissbangbang’’. Det var vårt ’‘kram’’ eller ’‘puss’ ord. Jag la mobilen i min väska och kom ut till vardagsrummet där killarna stod längre in i köket och åt vindruvor som låg på en stor tallrik.
-Hej!
-Heej! Sa de alla och började gå fram till mig.
Jag kramade var och en, och det blev en extra kram på Louis.. hehe.
-Kan vi åka? Sa jag när jag kramade Harry som var sist.
-Jajaja, kom! Liam började gå ut från lägenheten.
Harrys arm stannade runt mig och så började vi alla gå ner, och jag kände Louis blick mot mig och Harry hela vägen ner för trapphuset.

-Vi välkomnar stort Robert Downey Jr!
Publiken applåderade stort och ropade och hojtade. Jag satt glad och applåderade också, med Louis, Harry och Niall som följde med mig. Louis satt brevid mig på höger sida och Harry på min vänstra sida. Medan Niall satt brevid Louis.
Pappa gick in och vinkade till publiken och log stort. Han gick fram till David Letterman och skakade hand med honom och sedan satte han sig i soffan.
-Ja Robert, hur känns det att har precis blivit klar med Iron Man och börjar redan på Sherlock Holmes?
-Det känns bara bra, spännade.
-Vem får du all stöd av?
-Min Manager Ann , och min underbara dotter Rose, som sitter där uppe med sina kompisar..Pappa pekade mot mitt och killarnas håll.
Blickar fördes mot oss och började applådera högt. Alla vi fyra ställde oss upp och vinkade lite lätt, log stort och satte oss ner igen. Jag rättade till min klänning och så fortsatte vi se på intervjuen. Några minuter hade gått, när JAG plötsligt får en fråga, av David.
-Ja, men Rose, är det sant att du har hängt med Louis igår kväll, vi har nämligen har fått se en massvis bilder på er.
Louis och jag såg på varandra, nervöst. En stort bild i bakgrunden bakom pappa och David visade upp bilder på mig och Louis. När vi åt glass, när vi gick till affärer och sedan när vi smög ut från den sista affären. Jag mötte pappas blick, och jag kände inte riktigt igen den.. Jag hade inte sätt den förr från pappa. Den var, nervös, besviken, sur och orolig, på samma gång. Jag tittade bort och kände efter Louis hand och kramade om den hårt. Jag var rädd, för pappas reaktion och sedan vad alla fans skulle säga. Louis såg på mig med ett oroligt leende och sedan tittade ner på våra händer. Han la sin andra hand på våra händer och såg upp på mig igen och log. Jag kände Harrys blick på mig bakom min axel, och hur han bet ihop käkarna.
Intervjuen var slut, och jag mötte pappas blick när vi började gå upp från platserna. Han mimande ’‘Kom’’ och jag gjorde som han sa och jag gick till honom.
..Pappa..?
-.. Shh, vi snackar om det senare när vi fikar..  Viskade han.
Jag nickade och så började vi gå ut från byggnaden. Pappa pratade en liten stund med David och sedan hoppade jag in i pappas bil, utan att säga hejdå till killarna eller ens få syn på dom. Vart gick dom?

Louis perspektiv.
-Louis! Ropade Niall efter mig.
Jag skulle precis gå efter Rose, för att säga hejdå till henne men jag vände mig om mot Niall.
-Liam vill prata med dig och Harry..
-.. Varför? Jag sneglade på Harry.
-Jag tror du vet, vi sticker kom..

-.. allvarligt, kommer du snart eller? Louis började skratta.
-Jaaa, fan, väääntaa, kan inte hitta min jävla skit mobil!! Skrek jag och skrattade samtidigt.
-.. är alla tjejer såhär? Frågar han och suckar.
Jag började gå mot hallen.
-Ja, det tror jag nog!
Jag fick inget skratt, eller kommentar tillbaka från Louis. Han bara glodde på mig.
-.. Louis? Ska jag ringa ambulansen?
-Öh, nejnej! Du ser bara riktigt bra ut.
-Tack, du ser inte heller så dålig ut! Skrattar jag och tar på mig mina skor.
Vi sprang springtävling ner för trapporna för kul skull, (jag förlorade, hade klackar).
-Ha, gött jag vinner alltid.
-FÖRLÅT JAG HAR KLACKSKOR PÅ MIG!
-Okkeeej, förlåt. Louis fnissar.
Vi kommer ut från huset och börjar gå, någonstans. Egentligen, tyckte jag detta var lite, konstigt. Konstig känsla fanns också någonstans inombords. Louis var en snäll kille! Som alla andra i bandet. Men, att han ska tro att vi ska gå på dejt, är en helt annan sak. Det ville jag verkligen inte han ville tro.
-Öh, jo.. Louis.. kan int.. började jag.
-Mm, kan inte vi bara, ta en promenad runt London? Sa han, samtidigt som han avbröt mig.
-Ah, vilken lättnad tack.. ville inte tro.. eller asså.. Jag började bli osäker.
-Herregud, ta det lugnt. Känt dig i 3 dagar? Låter egentligen inte rimligt att man ska tro att vi ska på dejt eller så. Han skrattar.
Vilken lättnad, han förstådd mig verkligen i allt!
-Precis, precis!
Klockan var runt sju tiden. Och det var fortfarande ljust ute. Vi gick runt i London och han bjöd mig på glass, som vi sedan åt på bron Tower Bright, med utsikt på Big Ben.
-Vilken smak valde du nu igen? Louis lutade sig över min glass , som hade smällts i min bägare eftersom jag tänkte om allt, och delade min glädje med Louis.
-Åh, haha jo.. öh, jag valde nog.. Vanilj och aprikos.
-.. Får jag smaka av din glassoppa ? Han flinade.
-Sure! Jag räckte bägaren till Louis.
Han tog sin egen sked och smakade.
-Det var faktiskt gott!
-Min favorit. Sa jag och Louis nickade.
-Min favorit är choklad och päron.
-Är det de smakerna du valde?
-Mm, vill du smaka? Han räckte fram sin bägare till mig.
-Aa, visst!
Jag smakade hans glass, med min egen sked.
-Åh, det var ju skit gott.
-Ha, jag vet. Skrattade han.
-Ska vi gå vidare?
Louis nickade och så började vi gå in till stan.
Vi hade gått runt, och jag köpte mig faktiskt lite kläder. Vi hade gått in i affären ’‘Reserved’’ där jag kikade lite mellan kläderna.
-Rose! Ropade Louis.
Jag vände mig om och såg att han höll i en jätte söt mag tröja.
-Åh vad sööt! Jag sprang fram till honom.
Louis skulle precis säga någonting när det hördes skrik som närmade sig oss.
-Shit, sa Louis och jag samtidigt och såg på varandra.
Louis tog mig i handen och vi började springa in till omklädningsrummen. Vi fann ett litet, ledigt omklädningsrum som vi snabbt smet in i och drog över ''gardinet’’.
-Fort ta av dig skorna!
-Va?
-Bara gör det, så att de inte känner igen oss efter skorna.
Jag tvekade, men gjorde som han sa. Skriken närmade sig och Louis blev bara mer nervös.
-Ställ dig på stolen så dom inte ser att det finns två personer här.
-Okeeej..?!
Jag gjorde som han sa, men jag satte mig på huk istället på stolen. Skriken tystnade och nu hördes bara babbel.
-Allvarligt?! Var det där Louis?
-Med, vänta vad heter hon?
-Rose Backman Downey.
-Åh, den där Bitchen!! Ska fan döda henne, hon får inte ta honom!! Väste de alla och gick bort.
Louis såg på mig och jag sänkte mitt ansikte i knäna.
-Tro inte dom Rose.. du är ingen bitch. Han satte sig på huk så att han såg upp på mig.
-Åh, jag visste att någonting skulle gå snett.. jag kände att jag snart skulle börja gråta.
-Se på mig Rose! Louis lät orolig.
Jag såg på honom.
-Förlåt, detta var ingen bra ide.. snyftade jag.
-Det är inte ditt fel, .. Rose.. gråt inte..
Han lyfte upp från pallen samtidigt som han lyfte sig upp från golvet och drog in mig i en kram.
-Ska jag ringa Liam att hämta oss? han såg ner på mig med ett leende.
-Ok..okej. Jag såg upp på Louis med ett litet leende.
Några minuter hade gått, och vi började gå ut från affären när Louis plötsligt stoppade mig.
-Vänta här! Sa han och log.
Jag såg konstigt efter honom när han plötsligt sprang tillbaka till omklädningsrummet och snart var tillbaka med den söta magtröjan som vi råkade få med oss dit, och plötsligt, stod han vid kassan och köpte den.
-Va? Louis!?
-Shh! Han flinade mot mig.
Han skuttade fram till mig och räckte kassen med magtröjan i till mig.
-Jag har pengar, ta det lugnt, det är inte bara du som är kändis här.. han skrattade.
-.. Skit på dig snälla människa. Jag tog emot kassen och visade tungan mot honom.
Han bara log mot mig och sedan började vi smyga ut ur affären. Och precis när vi kom ut från affären körde en stor svart bil framför oss och det var Liam. Vi hoppade in i bilen och plötsligt märkte jag att hela gänget var här.
-Är ni oskadda? Harry lät orolig och såg upp på mig med stora ögon, eftersom jag satte mig bak och Louis fram.
Jag nickade och satte mig mellan Niall och Harry.
-Kvällen verkar inte ha gått så bra? Zayn såg upp från sin mobil som han höll på med.
-Jodå, jag tycker vi hade det jätte trevligt faktiskt.. sa jag och lutade mig framåt och mötte Louis blick med ett leende.
-Tycker jag med. Louis log.
-Aww! Liam mötte min blick i backspeglen.
Jag visade bara tungan för honom och sedan började vi köra. Plötsligt höjde Louis volymen på radion-
-GUYYSSS VÅR LÅÅT! Han skrattade.
Killarna började sjunga med och jag bara satt och beundrade deras röster och skrattade.
När refrängen kom såg Louis på mig med ett leende samtidigt som han mimade meningen till mig.
You dont know, you beautiful.
Jag log för mig själv och blev lite röd om kinderna. Louis tittade bort sedan och så började de sjunga igen. Jag såg på killarna och fastnade plötsligt på Harry, som såg på mig när han sjöng sitt solo. Jag log mot honom och sen såg bort igen.
.. Sjöng Louis till mig, och Harry också?..
Tankarna försvann när jag plötsligt jag känner hur min mobil vibrerar i fickan. Precis när killarna skriker det sista i bilen THAT’S WHAT MAKES YOU BEAUTIFUL! svarade jag utan att se vem som ringde.
-Hej det är Rose?
Killarnas blickar fördes mot mig, utom Liam eftersom han körde.
-Det är Chaz.
-Ååh hej Chaz! Jag log stort, fast Chaz inte såg det ändå.
Louis och Harry såg besviket på mig. Jag kände plötsligt stämningen i bilen, spänd och pinsam.
-Vad gör du dåå?
-Jag sitter i bilen med,.. mina... öh, mina.. One Direction killar! Jag skrattade samtidigt som killar såg på mig med en stolt blick.
En tystnad uppståd.
-Chaz..?
-Du har sällskap alltså där, okej..
-Va? Jag gjorde en grimas
-Tänkte komma till London för att du ska få sällskap men om du nu..
-Nej! Men, nej, eller jo, men hade inte du sällskap där i LA?
Han svarade inte.
-Okej, om du nu ska svara på mina frågor genom att hålla tyst så var det ingen mening att du ringde mig.
-Öh, Rose inte för att störa, men vi är framme. Sa Liam.
-Rose..Började Chaz.
-Ska dra, vi ses.. ring när du har en anledning.
Jag la på och killarna såg på mig med en imponerad blick.
-Haha, jag är tuff! skrattade jag.
Killarna började skratta och den här gången, rufsade Harry mig i håret. Jag flinade mot honom. Några sekunder senare såg jag plötsligt hur Louis slog till Harry lite löst på axeln.
Pågår någonting?

Chaz perspektiv.
-Chaaaz!
-Åh.. är hon redan här?
-Asså, jag.. ringer sen. H.. hej då!
Jag la på mitt och Roses samtal och vände mig snabbt mot Caroline.
-Hej.. sa jag och log mot henne.
-Hej Chaz! Varför kom du inte till flygplatsen? Hon kastade sig i min famn.
-Förlåt.. jag släppte taget om henne.
-Hih, gör inget, men hämta upp mig annars från andra ställen när jag ber om det okej?  Hon pussade mig lätt på kinden.
Egentligen ville jag inte vara med Caroline. Fan kom hon ifrån? Vi träffades i Kroatien, hade några romantiska kvällar med varandra, men jag menar. Sen när jag träffade Rose.. ville jag spendera min ledig tid med henne.
-Något på tok? Caroline såg konstigt på mig.
-Nejdå..!
-.. Okeej.. aja har dina tön..vänner åkt nu så vi kan äntligen vara ifred?
Jag ryckte till och såg förvånat på henne.
-Äntligen ifred? jag började låta arg
-Jaa? Vadå, vill du vara med dom istället för att vara med mig?
-Pff, såklart jag vill vara med dig istället? Jag skrattade hånfullt.
Fan kom det ifrån? Detta är sjukt, jag vill ju inte det egentligen?
-Tänkte väl det hihi!
Jag nickade lydigt.
-Såå.. ska du ta mig till den resturangen du pratade om i Kroatien? Hon tog min hand.
-Ja! Jag log ett fejk leende och så började vi gå, hand i hand, fast jag inte ville det.
Jag mådde inte bra för det jag gjorde. Det var Rose. Rose som jag ville vara med. Rose jag, kände något för. En person jag kunde säga allt till och kunde göra vad som helst med! När jag träffade henne första gången, när vi då krockade utanför starbucks kändes det som jag kände henne. Eller liksom, hade sätt henne förr. Att hon visste vad jag gillade, vart jag bodde förr, vad mina vänner hette och veta vilka saker jag både är rädd för och saker jag älskar. Den tanken, stör mig alltid när jag är med henne. Men hennes leende, och glädje som alltid finns hos henne, sprider sig inom mig också, och tanken försvinner, och jag glädjer mig med den stunden jag är med henne.

Rose perspektiv.
Idag skulle jag träffa pappa, den tredje dagen jag är här i London. Han spelade in en scen nu, inte så långt ifrån mitt hem. Jag hade precis ätit min lilla lunch hemma och var nu påväg ut ur huset. Jag skuttade ner för trapphuset samtidigt som jag smsade med Emily. Plötsligt smälls en dörr igen, hårt. Jag ser upp från mobilen förskräckt och ser en flicka springa ut ur huset, gråtande. Oroligt springer jag efter henne och stannar vid en lekplats i parken, medans hon springer fram till en gunga och sätter sig på den och börjar gråta högt. Jag ser mig omrking och märker att inga människor är i närheten. Försiktigt går jag fram till henne och sätter mig på gungan brevid.
-Hej..säger jag försiktigt.
Flickan hoppar till och ser förvånat på mig.
-Har det hänt något..? jag log smått mot henne.
Hon tittar bort och börjar torka bort sina tårar.
-N..Nej d..Då, säger hon mellan snytingarna.
-Säkert?
Hon tittar mot mig igen med tårar i ögonen.
-Hemlighet? Jag lägger huvudet på sne.
-.. N..Nj..aa..nej. Hon skakar på huvudet.
-Vill du berätta det? Jag log snällt mot henne.
Hon ser plötsligt på mig med stora ögon.
-Är..r in..te d..du Ros..e Back..backman Downey?
-Mm. Jag nickade.
-Jag ä..lskar oc..också att.. dan.. dansa.. börjar hon men blir avbruten av mig.
-Hörru, se på mig. Lugna ner dig, andas lugnt. Säger jag och fnissar samtidigt som jag log.
Hon gör som jag säger och sen ser på mig igen.
-Jag äl..älskar också att dansa, men min moster jag bor med tillåter mig inte gå p..på dans, dessutom gillar hon inte mig så mycket... Flickan ser ner på marken sorgset.
-Varför bor du med henne då? Sa jag, bara rätt ut, utan att tänka mig för att hennes föräldrar kanske inte finns längre här på jorden.
-Mamma dog, pappa lämna. Sa hon  och rycker på axlarna samtidigt som en tår faller ner på marken från hennes öga.
Jag tyckte så synd just nu om denna tjej. Vad ska jag göra? En flicka, som är inte är älskad av sin egen moster och får inte göra det hon verkligen känner för..
-Men du, man behöver ju inte gå på dans, för att kunna dansa. Jag menar, jag började dansa hemma i vardagsrummet. Dansa för dig, när du vill.
Jag log mot henne.
-Barbara tycker inte o..om när jag dansar. Flickan skakar på huvudet och ser upp på mig igen. Mamma, sa alltid att jag fick, men.. s..sen efter henn.. jag ville inte höra mer, så jag avbröt henne.
-Prata inte om det mer, min mamma är också i himlen.
-Himlen? Flickan ser konstigt på mig.
-Barbara säger att himlen inte finns. Fortsätter hon.
-Heter din moster så?
Flickan nickar.
-Nästa gång hon säger någonting sånt, tro inte henne. För, vart skulle annars alla döda ta vägen? Tänk, din mamma ser dig nu, hon kommer också att finnas med dig. Tro mig, hon har det bra där uppe. Och jag lovar dig, ni kommer träffas igen. Någon dag.
- Jag tror dig..flickan får ett litet leende på läpparna.
-Vad heter du egentligen? Frågar jag och ser på henne fundersamt.
-Lizzie.
-Fint namn!
-Tack! Hon ler
-Hur gammal är du då?
-Nio.
-Åh, okej.
Lizzie nickade snabbt.
-Såå.. jag började gå upp från gungan.
-Ska du gå? Sa hon besviket.
-Jag ska till min pappa.
-Din pappa är han som spelar Iron Man! Hon ser glatt på mig.
-Japp.
-Hälsa honom att jag älskar den filmen och jag gillar verkligen honom som skådespelare. Han är cool. Hon visade tummen upp mot mig.
-Du kan följa med om du vill Lizzie! Sa jag och log mot henne.
Hon såg förvånat på mig.
-Om.. det inte ställer till några problem..
-Nejdå! Kom, det är inte så långt härifrån!
Lizzie ställer sig upp och så börjar vi gå. Vi gick en tjugominuters promenad, i en tystnad. Men det kändes som ingen av oss hade något att säga. Så det, var ingen pinsam tystnad direkt. Vi kommer fram till något slags, museum och det första man ser när vi väl kommer in är pappa, i några.. konstiga 18-talets kläder springer rusande mot mig.
-Hej Rose! Han lyfter upp mig i en kram.
-Ha, Hej pappa, du har skitsnygga kläder på dig, verkligen.. haha.
Han ställer ner mig på golvet igen.
-Tyst med dig, det är år 1891 och jag är dessutom Sherlok Holmes! Han skrattar.
Jag såg ner på Lizzie, som nervöst såg upp på pappa.
-Jo, detta är min .. kompis Lizzie! Och hon vill säga en sak till dig. Jag puttade försiktigt fram henne.
-Nämen hej! Pappa log stort mot henne.
-Hej.. jo, jag älskar Iron Man och jag tycker du är en bra skådespelare. Sa hon blygt och tryckte sig närmare mig.
-Aw! Tack så mycket. Vad söt du är! När blev ni två kompisar då? Pappa såg på mig och sen ner på Lizzie igen.
-För typ en halvtimme sen, hon bor lägenheten under mig.
-Jasså! Okej..
Lizzie nickade.
-Dåså Lizzie, vill du se dig omrking! Kom jag kan visa dig!
Lizzie nickar och så börjar pappa gå iväg med Lizze, samtidigt som han presenterar henne för sina kolegor och visar henne runt omkring. Jag visste egentligen inte vart jag skulle ta vägen. Jag kunde inte heller få syn på Ann eller så.
-Hm, vart är hon?
Jag började gå ut från byggnaden när jag plötsligt får syn på ett gäng tjejer springa och skrika. De springer inte mot mitt håll, utan någonstans till höger. Nyfiket gick jag ut ur byggnaden och såg inte mer än One Direction killarna. Jag ville inte träffa dom nu.. inte nu, inte nu, inte nu, inte nu!
Jag smet tillbaka in i byggnaden och börjar springa längre in. Jag satte mig tillslut på en soffa som stod vi en kaffeaoutomat. Jag pustade ut och slappnade av. Plötsligt hörde jag den stora dörren som jag sprang in i öppnas och stängs lika snabbt. Jag lutar mig framåt och får syn på alla fem killarna (One Direction) springa mot mitt håll, säkert för att komma iväg från fansen.
-Ursäkta, verkligen ursäkta! Ropade dom och bara kom närmare och närmare mig.
.. Då kom pappa.
-Ursäkta mig! Vad är det som pågår? Ropar han så att hela salen blir tyst.
-Förlåt oss, vi ville bara komma iväg våra fans. Vi är killarna från One Direction. Vi ber om ursäkt. Sa de alla .
-Aha okej, Kyle, lås dörrarna är du snäll! Ropar pappa till vår vakt.
Några fans hade redan lyckats komma in, men fick inte komma långt in för att då kom Kyle, puttade ut dom och låste dörren. Killarna pustade ut, kastade sig på soffan, där jag satt. Är dom blinda eller vadå?
-OKEJ, AJ! SNÄLLA GÅ AV. Skrek jag.
De såg på mig med stora ögon.
-Oj, skit, .. hej.. hej Rose? Sa Louis förvånat.
-Jaa.. heej, snälla kan ni gå av.. .. Zayn.. Harry, jag kan in.. inte and..andas ni ligger .. på.. mig..
-SHIT SORRY! Sa dom högt och börjar kliva sig upp från soffan.
-Rose.. känner du dom här killarna? Pappa går fram ett steg till oss.
Jag nickade, samtidigt som jag märker när Louis blir helt röd i ansiktet.
-.. Öh.. oj, sa han för sig själv samtidigt som han börjar gå upp från soffan med resten av killarna.
-Mitt namn är Louis Tomlinson. Säger han och sträcker fram handen till pappa.
-Robert Downey Jr.. pappa såg lite osäkert på han men ändå log han stort.
Plötsligt kommer Lizzie från ingenstans, och ställer sig brevid pappa.
-Louis? Sa hon.
-Lizzie! Heeeeeej sötnos! Louis släpper taget om pappas hand och lyfter upp Lizzie och börjar krama henne.
-Vänta vänta vänta vänta, vad är det som händer?! Och Liam.. du .. du står på min fot..Skrek jag och sen sa jag det lite tystare när jag kände smärtan från foten.
Liam ryckte till och sätte sig brevid mig istället. Louis ställer ner Lizzie på golvet igen.
Pappa såg konstigt på mig.
-Öh, allt är som det ska, ni kan börja jobba igen. Så så! Ropar pappa och börjar gå iväg.
Hela salen börjar höras igen och ingen pinsam tystnad fanns kvar.
-Kan ni berätta nu? Fnissar jag.
-Jo, Louis tog alltid hand om mig när Barbara var som värst, men nu när han blev en kändis så ja, hade han typ ingen tid för mig längre. Förklarade Lizzie och log.
-Ahaaa, jag nickade.
Så uppstod det en tystnad mellan oss igen.
-Ey, Harry kolla där är din drömtjej! Säger plötsligt Niall och pekar mot en kvinna.
Ann. Åh nej.
Harry gör sin hairflip och börjar ta ett steg när jag plötsligt flyger upp från soffan.
-Harry, .. ööh.. börjar jag.
Han ser förvånat på mig.
-Vadå? Är jag så snygg när jag gör min hariflip? Skrattar han.
-Ja! JA, snälla gör den igen.
Killarna börjar gapskratta utan Louis, han ser lite besviket på mig. Harry gjorde sin hairflip igen fast lite coolare... han var bra på att göra hairflips i alla fall.
-Bra, tack.. du är inte så snygg. Flinade jag åt honom

Det kanske var elakt sagt.. hehe

Harry såg ner i golvet och låtsades vara ledsen.
-haha nej, men du är i alla fall lite söt haha! Jag rufsade till han i håret.
Harry lyfte upp sitt huvud igen och log mot mig och gjorde sin hairflip bara för att fixa till sitt hår igen. Jag satte mig igen i soffan. Och, som tur hade Harry redan glömt om vad han egentligen skulle gå till. Nu tyckte jag plötsligt synd om Louis, han såg så ledsen.. ut på något sätt. Så jag ställde upp mig igen och ställde mig brevid Louis.
-Du kanske vill hitta på något ikväll? Viskade jag.

Jag fundera egentligen inte vad jag sa.. jag.. bara sa det, och jag tog inte tillbaks det.

Han såg på mig med ett stort leende.
-Jarå, visst.
Plötsligt kom Harry och hängde sin arm på min axel och så började vi alla (killarna, Lizzie och jag) prata, om allting möjligt. Mellan himmel och jord.

Jag tittade chokat på var min datorskärm visade mig. Vad i hela friden? Jag såg plötsligt hans citat. ’’1/5 of one direction :)’’. På något sätt kände jag en klump i magen. Hade jag igår kört på en kille från One Direction? Åh herregud.. och TRÄFFAT dom idag. Jag plockade genast upp min mobil och började knappa in Zoe’s nummer.
-Hej rose! Svarade hon.
-Zoe! Han killen jag körde på är Louis!
-.. Du känner väl många Louis..?
-Zoe.. Louis Tomlinson från One Direction.
En tystnad uppståd.
-Du skojar va? sa Zoe plötsligt allvarligt.
-Nej..
-ONE DIRECTION ASSÅ FATTAR DU? hon började skrika.
.. Okej, hon överdrev faktiskt.
-Okejokejokej! Ta det lungt ! Fnissade jag.
-MEN ASSÅ..började hon.
-jag vet, de är de snyggaste killarna enligt dig och sjunger skit bra. Vet du vad jag tycker? De är egoistiska, konstiga, killar.
-Hur kan du säga så? Zoe lät sur, fast jag visste att hon inte var sur på riktigt.
-Haha, nej men asså.. jag träffade dom idag.
-VAA? Tjöt Zoe.
-Zoe, snälla, de är .. killar bara.
-Killar?!
-Jaa, låt mig prata klart! De typ tvingade mig för att hänga med dom.
-Där överdirever du, men awww, det va gulligt juu!
-Zoe, skärp dig.
-Var Liam snygg?? Sa hon plötsligt.
-Zoe, jag såg dom typ i en minut, och jag känner bara till LITE Louis.
-Aw, är han sööööt?
-Zoe.. Han .... jag vet väl inte?! Jag har träffat han i typ en kvart TOTALT i hela mitt liv.
Dessutom så är.. Chaz faktiskt .. jaa, du vet.
-Mm.. Zoe hade lungat ner sig.
Jag hörde plötsligt hemtelefonen ringa.
-Öh, du hem telefonen ringer, jag smsar dig senare idag kram!
-Kram!
Jag la på och gick till köket där telefon låg på diskbänken. Jag svarade.
-Hej det är Rose.
-Hej Rose, det är Louis.
Jag ville bara slänga ut telefonen genom fönstret. Jäkla, stalkers, ÅÅH.
-Louis, det känns som om ni typ.. förföljer mig.
-Nejdå, herregud, vi letade bara upp ditt nummer. Louis lät stolt över det.
-Jasså.. okej vad ville du?
-Vill du göra något ikväll med mig.. och killarna.
Jag stelnade till. Asså, kan dom låta mig va? Jag har precis kommit till London?
-Jag tror Ann kommer hem till mig ikväll och vi skulle göra lite saker.
-.. Säkert? för liksom..
- Ja, jag är säker.
-Aha, okej, jag ska inte tvinga dig.
Nädå, det är lugnt det är bara att du gör det typ..
-Mm.. jag suckade samtidigt.
-Du gillar inte oss va?
Vad ska jag svara tror du? Jag kom på nyss att jag snackar med en kille från One Direction.
-Haha du kom på det alltså. Så jag är inte samma kille som jag var när du körde på mig? Då verkade du ju snäll..han fnissade till.
Jag började le när han sa det. Men skakade av mig leendet snabbt och blev vanlig igen.
-Jo, men hörru. Jag hatar inte er, saken är den att jag känner inte er och kan därför gå och vara med er, föresten så finns Paparazzis.
-Jaja, öh, måste ändå gå nu. Han lät ivrig.
-Okej. Hejdå
-Hejdå Rose.
Jag rös till när han sa mitt namn. Jag la på hårt och satte mig i soffan. Åh, vad ska jag säga om den här killen? Han försökte vara snäll ju. Hm.. jag borde snacka med Chaz, han gör mig på bättre humor. Jag sprang in i mitt rum och hämtade mobilen och knappade in Chaz mobilnummer.
-Det är Chaz.
-Hej ! Rose här.
-Heej rose! Herregud, det är inte lika kul här i LA utan dig. Kom hem. Jag vill inte gå till Sturbuck utan dig. Sa han sorgset.
Jag fnissade.
-aw, det har faktiskt gått bara 2 dagar sen jag kom till London.
-Men ändå. Paul och Max åker hem ju om tre dagar..
-Ah juste..
-KOM HEM!
-Haha, Chaz jag kan inte bara sådär komma hem det vet du?
Han suckade.
-Skit på dig.
-Jag saknar dig också. Fnissade jag.
Han skrattade. Jag hade rätt, han gjorde mig på bättre humor.
-Rose, ring mig senare är du snäll, jag.. jag..
Plötsligt hörde jag en tjej röst ropa hans namn i bakgrunden. Jag stelnade till och började ivrigt fråga vem det var.
-Asså, jag.. ringer sen. H.. hej då! Sa han och la på.
Åh! Jag kastade mobilen hårt i fåtöljen. Utan någon stor anledning började jag små snyfta. Innan Chaz död var han min bästa vän, och ville aldrig släppa mig eller vara med någon annan tjej. Det var bara jag. Nu, har han ändrats när det gäller andra tjejer och karaktär mot mig. Jag.. Jag älskade honom, både som en bror och.. ja.
-Varför hände det..? snyftade jag för mig själv.
Jag la mig i soffan med ansiktet på kudden och började gråta. Jag kände för att gråta. Det kändes en stor lättnad i kroppen. Plötsligt hörde jag att någon öppnade dörren. Jag lyfte på huvudet och vred det mot ingångens håll, för att börja gå upp ur soffan men tvekade och la ner ansiktet på kudden igen.
-Rose? Ann började gå in i vardagsrummet.
-M..Mm? Sa jag mellan snyftningarna.
-Rose?! Hon sprang fram till soffan och satte sig.
Hon skakade försiktigt om mig så att jag vände mig om och låg på ryggen.
-Rose, vad har hänt? Hon såg oroligt på mig.
-Kän.. Kände ba..Bara för att.. G..Gråta. Sa jag mellan snyftningarna och logsmått mot henne.
-Rose.. jag känner dig väl för att veta vad som har hänt..
Jag ryckte på axlarna.
-Chaz va?
Jag nickade och kände hur tårarna samlades igen.
-Aw, Rose tänk inte på det.. Du har ju andra killar i världen.
-Mm, några från Shak.. Shake it up oc.. och Paul och M..Max.
-Jasså? Det ståg nämligen ett gäng utanför huset.. jag skulle precis fråga om jag kunde släppa in dom?
Jag reste mig hastigt upp ur soffan.
-Va?
-De säger att dom känner dig..
-Åh.. Jag slog mig på pannan och la mig med en duns tillbaka ner på soffan.
-Ska jag inte släppa in dom?
Jag tänkte efter. Jag kan inte vara otrevligt, för jag är ju inte en bitchig egoistisk tjej. Kanske jag är? Asså nej, dom får komma och sen gå..
-Visst.. Sa jag och började torka bort tårarna.
-Mm, ha lite kul nu när du är här i London..hon klappade mig på håret med ett leende på läpparna.
Jag nickade och log mot henne. Hon reste sig upp och skuttade mot hallen, öppnade dörren sprang ner för trapphuset och öppnade den stora dörren. Allt det hördes.
-Hej! Hon är där uppe, ni får ta och ge henne sällskap, jag ska dra till stan. Hälsa henne det!
-Okej!
-Jadå!
-Mm!
Jag suckade för mig själv. Jag fixade lite mig i håret torkade bort de sista tårarna och satte mig upp på soffan. Jag hörde hur dom sprang upp för trapphuset och började sakta upp när de såg att dörren var öppen.
-Ööh.. Hallå? Sa de alla.
Här inne.
De gick glatt in i vardagsrummet och vinkade mot mig.
-Hej! Sa jag.
-Syns som om du är på bättre humor? Louis flinade mot mig.
-Shut up... jag fnissade.
-Sätt er! Jag visade mot sofforna och lydigt gick dom och satte sig.
-Okej, vill gärna veta vad ni heter..Min kompis sa i alla fall ett namn.. hm, Lias?
-Liam faktiskt! Skrattade killen med ljustbrunt hår.
-Aha, Hej Liam!
-Hej!
-Det där är Harry.. Louis pekade på en kille med krulligt hår.
Han vinkade lite lätt och log stort. Jag vinkade tillbacks samtidigt som jag mimade hej.
-Niall! Sa en kille i blont hår.
Jag nickade och log.
-Zayn. Sa en kille i svart hår som såg lite skum ut.
-Okeej.. kul,
-Juste kvinnan som släppte in oss sa att vi skulle hälsa att hon inte kommer tillbaka mer för hon skulle någonstans! Sa plötsligt Liam.
-Vad heter hon? Sa plötsligt Harry och såg på mig.
-.. Ann.. Hurså?
-Nej inget.. började Harry.
-Öh, jo Harry har intresse för äldre kvinnor. Sa Louis och flyttade sig närmare mig på soffan eftersom Niall satte sig brevid Louis och började knuffa på honom.
Harry gav en mördarblick mot Louis, men Louis bara visade tungan mot honom och log.
-Jasså.. jag tittade retsamt mot Harry,
-Tyvärr är hon upptagen. Ljög jag.
Jag ville ljuga om det, eftersom pappa kände sig så bra med Ann. Och om Ann fixade sig en pojkvän skulle hon säkert sluta med sitt jobb. Jag ville inte att hon skulle sluta dessutom..
-aha.. Harry nickade besviket.
-Jag har inget särskilt att bjuda på.. sugna på te? Jag lyfte mig upp ur soffan och började
gå till köket.
-Asså vi hade en liten rast nu, och vi ska vara tillbaka om 10 minuter. Vår studio ligger inte så långt bort så vi kom över. Så, vi ska nog gå nu. Louis började sakta gå upp från soffan.
-Jaha, okej! Jag nickade.
Killarna reste sig upp och gick förbi mig till ytterdörren. Jag hängde med dom ut.
-Hejdå då. Jag ryckte på axlarna och la mina händer i bakfickorna.
-Bye! Sa Harry och började gå med resten av killarna efter, utan Louis.
Jag såg på Louis lite förvånat.
-Tänkte bara om du ville ha mitt nummer? Så det inte blir jag som ringer och blir en stalker.
-Haha, okej.
Jag gav han numret och sen, med min förvåning en snabb kram. Killarna väntade vid parken och någon sekund efter var Louis med dom och började gå. Jag skuttade in tillbaka i huset och slängde mig i soffan samtidigt som jag satte på tv. Dom var ju shysta, i alla fall.