Samtal med mentorer, lärare och rektorn? Ja.
Kvarsittning? Ja.
Men fortfarande, ångrade jag inte att vi rymde från barnhemmet. Det var helt sjukt. Men fortfarande funderade jag över om varför Rdj frågade om mitt namn och sen om vart jag bor?
Jag satt i klassrummet på tredje våningen, vid bordet som var vid ett fönstret ut mot gården. Sophie satt på andra sidan av klassrummet med huvudet i matteboken och pillande med pennan. Hon suckade lite då och då medan jag bara kollade ut genom fönstret. Plötsligt, svängde en svart stor bil in på gården och det får mig att sträcka på ryggen.
-Sophie.. Väste jag och Sophie mumlade något.
-Sophie! Väste jag högre och hon kollade upp. Jag vinkade åt henne att hon skulle komma till mig och hon himlade med ögonen och ställde sig vid fönstret.
Bilen stannade och jag spärrade upp ögonen i personen som gick ut ur bilen. Sophie gjorde detsamma och började slå mig på armen.
-Det där är ju.. Sophie svalde hårt.
-Åh herregud. Sa jag med darrig röst.
Robert Downey Jr gick ut ur sin bil och han kollade sig omkring. Plötsligt fördes hans blick mot fönstret vi stod i och han såg upp mot oss en stund. Sedan gick han in i barnhemmet. Dörren till klassrummet jag och Sophie satt i öppnades snabbt och våra blickar fördes dit.
-Sophie och Allie, ni kan gå tillbaka till era rum nu. Ni är färdiga för idag. Sa en av lärarna och vi nickade och gick med snabba steg mot vårt rum.
-Vad i hela friden gör han här?! Skrek jag nästan och stängde dörren efter mig medan jag gled ner längst med den ner på golvet.
Sophie satte sig ner i soffan och ryckte på axlarna.
-Jag har ingen aning.. Sa hon och drog handen genom sitt hår.
Jag kröp bort till min säng och satte mig på den. Vi satt i tystnad i ungefär tio minuter, och plötsligt hördes det steg utanför. Både jag och Sophie kollade på varann och jag flyttade snabbt till henne. Det visade sig att stegen inte alls ledde mot vårt rums håll utan bara var någon som gick förbi. Sandra och jag pratade om något annat för att hålla nere spänningen. Men jag var fortfarande panikslagen. Varför är min idol Rdj här?! Vi satt i ungefär en halvtimme och pratade, då det hördes steg utanför dörren. Det knackade på dörren och den öppnades. En rysning flög igenom mig när jag såg vem som stod i dörren bredvid min rektor.
-Allie, träffa din nya familj. Sa Helena, rektorn och såg på mannen bredvid henne.
Robert log mot mig och jag ställde mig upp från soffan och mina händer darrade.
-Ursäkta? Fick jag ur mig och Helena log brett mot mig.
-Packa dina grejer, din nya pappa har ganska brottom! Sa Helena och gick ut, medan Robert stannade kvar vid dörren.
-I’ll explain me later. Sa han och log snabbt och sedan gick vidare efter Helena efter han hade stäng dörren.
Jag vände mig sakta om mot Sophie och hon kollade på mig.
-..Hände det där nyss? Frågade jag med darrig röst och Sophie nickade sakta.
-Du ska flytta. Sa hon stumt och såg ner i golvet.
Sophie och jag insåg några sekunder senare, att jag verkligen skulle flytta till Los Angeles. Att detta hände faktiskt på riktigt, detta var inget skämt. Även fast jag fortfarande trodde detta. Jag var förvirrad. Medan Sophie hjälpte mig att packa, pratade vi om vad vi hade gjort alla åren vi kände varann. Vi kunde knappt sluta skratta. Sophie la ner flera foton på oss ner i resväskan när vi var klara med att packa ner kläderna. Vi ställde oss upp och kollade på varann.
-Du får inte glömma mig där borta.. Sa hon och jag kände tårar bränna i ögonen.
Jag kramade om henne och hon kramade om mig hårt och vi båda började småsnyfta.
Sophie följde mig ner till gården där Robert väntade på mig. Han såg på mitt bagage och sprang snabbt fram till mig.
-I can take that, say a goodbye to your friend. Sa han och tog mitt bagage och jag kollade stumt på honom. Var detta verkligen sant? ..
Jag vände mig mot Sophie och hon torkade bort några tårar från sina kinder.
-Jag vågar inte.. Stammade jag fram och Sophie kramade om mina händer.
-Du har drömt om detta. Du har världens bästa chans nu, och slösa inte bort den snälla. Sa Sophie och jag såg ner i marken. Jag kollade upp på henne igen och kramade henne.
-Hejdå. Snyftade jag och Sophie kramade om mig tillbaka.
-Kommer sakna dig. Smågrät hon och jag kramade om henne hårdare.
-Kommer sakna dig med.
Vi avslutade kramen tillslut och jag började gå mot Roberts bil. Jag skulle flytta. Var detta en dröm?

16 december
 
Jag såg ut genom bilrutan och himlade med ögonen och såg tillbaka ner på min mobil.
-Soo much snow! Fnittrade min moster Rachel och såg på mig.
Jag kollade upp och log snabbt till och sedan såg ner på mobilen igen. Hon suckade och slog till mig på armen.
-What is it Alex? Frågade hon och jag ryckte på axlarna.
-I dont know why my mom wanted me to go with you.. Sa jag och Rachel skrattade.
-We’re anyway going back to California in two days.
Jag nickade och vi kom fram till hotellet vi skulle bo på. Jag fick en egen lägenhet, som tur. Jag såg inte fram emot att gå på premiären.. Stå och bli fotad? Ingen vet ändå vem jag är, förutom min klass typ som avgudar mig för jag är släkting till en kändis. Jag öppnade dörren till lägenheten och kollade in i lägenhet. Helt okej.. Plötsligt slog en hand mig löst på ryggen och det fick mig att sträcka på mig och kollade åt höger.
-So, you like it Alexander? Frågade Robert och log brett mot mig medan han tuggade på ett tuggumi. Jag hade pratat med Robert en gång innan, det var vid flygplatsen då jag träffade han för första gången. Han var en väldigt chill snubbe.. Dessutom skit rolig.
-It’s okay. Svarade jag och Robert nickade fortfarande med ett leende på läpparna.
-If you need something, I’m next door. Sa han och pekade på dörren bredvid och jag kollade åt det hållet.
-Mhm. Sa jag och nickade till.
Robert slog mig ännu en gång på ryggen och sedan gick in till sig. Jag gick in i min lägenhet och la all bagage vid sofforna. Sedan bestämde jag mig att gå ut i stan utan att säga till Rachel, vad ska jag annars göra? Klockan är ändå typ 2 eller något, premiären är vid 9.. Jag gick ut ur lägenheten och tog hissen ner till receptionen. Jag gick ut ur hotellet, och kollade åt vänster och höger. Jag såg ett shoppingcenter inte långt ifrån hotellet så jag bestämde mig att gå dit. Jag gick in till någon shoppingaffär och kollade runt. Jag skulle precis vände mig om och gå ut när jag kände att jag gick in i någon.
-Oj förlåt mig! Sa den brunhåriga tjejen jag gick in i, och jag förstod inte ett ända ord hon sa till mig.
-Wops, be careful.. Sa jag och tjejen kollade konstigt på mig.
-I’m not Swedish. Förklarade jag för henne och tjejen skrattade till och nickade.
-Sorry anyway. Sa hon och log och det fick mig att le smått också.
-No problem..
-Allie kommer du? Ropade plötsligt en blondhårig tjej längre bort och det fick tjejen jag gick in i kolla bak. Vad sa hon?
-Jaja. Svarade hon och såg tillbaka på mig.
-Yeah uhm, anyway have fun in Sweden! Sa hon och jag log och sedan gick hon iväg.

Premiären

 
Jag ångrade nästan att jag flydde från banrhemmet. Men ändå innerst inne kändes det helt otroligt, och som om det vore det bästa jag kunde ha gjort. Jag, Sophie och ungefär.. 200 fler personer stod utanför Stockholms största bio. Hur jag och Sophie lyckades ställa oss vid staketet, vet inte jag. Men vi gjorde det, och jag var redo. Redo att kunna se min idol, eller min dröm pappa. Vi stod i ungefär tjugo minuter, då plötsligt började några längre bort tjuta.
-Rachel! Rachel!
Jag kollade genast åt höger, där några fotografer stod och Rachel McAdams i en fin klänning. Hon log brett och jag kollade på henne.
-Shit, hon ser snyggare ut i verklighet än i alla filmer.. Skrattade Sophie och kollade på mig.
-Mm! Svarade jag och log snabbt.
Rachel började gå mot mitt och Sophies håll och sedan skrev autografer till några stycken. Plötsligt märkte jag att Rachel mötte min blick, och det fick mig att le smått. Konstigt nog, log hon snabbt tillbaka och sedan gick vidare.
-Rachel kollade på oss! Sa Sophie och fnittrade till.
Jag skrattade åt henne och såg åt höger. Jag höll andan. Ungefär fem meter ifrån mig, gick Robert Downey Jr och log brett som typ.. alltid. Jag blev helt stel. Tänk om han verkligen skulle varit min pappa.. Robert började gå åt mitt håll och det fick mig att le och det pirrade till i magen. Plötsligt kände jag hur några bakom mig och Sophie började knuffas och innan jag hann reagera ramlade jag framåt över grinden. Sophie ropade till mitt namn, men jag låg redan på marken framför några svarta skor. Som tur, uppstod ingen pinsam tystnad utan alla började ropa efter Jude Law som kom fram. Men ändå skämdes jag ihjäl.
-Oh! Are you okay? Hördes en välbekant röst säga och jag kollade upp.
Är det här verkligt?
-Yes.. Yes.. Sa jag och började resa mig upp när Robert drog upp mig och sedan kände jag Sophie ta tag om min arm. Jag försöka bete mig hur vanligt som helst. Jag märkte att Robert kollade på mig, lite fundersamt.
-What’s your name hun? Frågade han plötsligt och jag märkte att en vakt började trängas i folkmassan. Sophie såg på mig med ett litet leende och jag tog ett djupt andetag.
-Allie! Sa jag och log.
-Allie what? Frågade Robert och log smått. Jag ville inte svara på den frågan.. Jag ville inte ha mitt efternamn efter min föräldrar som lämnade mig utan en ända förklaring. Men jag svarade ändå.
-Allie Christiansen. Svarade jag snabbt.
Robert stod först till, sedan kollade snabbt omkring sig och märkte vakterna närma sig.
-Where do you live? Frågade han snabbt och jag kollade först på Sophie som kollade konstigt på Robert.
Allt hände så snabbt. Jag sa adressen till barnhemmet precis innan vakterna tog ifrån mig och Robert kollade efter mig, tills jag försvann i folkmassan. Vakterna tog bort oss från platsen där poliser stod längre bort som kände igen vilka jag och Sophie var.. Efter två timmar var vi tillbaka i barnhemmet igen.

Bussen kom, och vi betalde en varsin bussbiljett. Sedan gick vi längst in i bussen och satte oss ner. Det var nästan ingen i bussen, förutom en kvinna med barnvagn längre fram och en liten pojke nästan längst fram i bussen. Vi satt i ungefär tio minuter och bussen stannade vid en busshållplats och en äldre man kom in och satte sig bakom pojken. Då insåg jag att jag inte kollade om detta var bussen in till stan, utan bara gick på utan att tänka eller kolla på busstabellen. Oj.
-Hur vet vi om detta är rätt buss? Frågade jag Sophie och hon ryckte lätt på axlarna.
-Detta är väl nian? Frågade hon och jag suckade.
-Jag vet inte..
-Jag frågar. Sa Sophie och jag nickade.
Bussen stannade vid röttljus och Sophie passade då på att gå snabbt till kvinnan med barnvagnen.
-Hej! Ursäkta mig.. Sa Sophie och kvinnan såg på henne.
-Åker denna bussen till Nacka?
-Ja, vi kommer snart komma till Nacka, tio minuter till.
-Okej tack! Sa Sophie och log snabbt mot kvinnan och kom och satte sig ner igen bredvid mig innan bussen började köra igen.
Tio minuter gick, och bussen stannade vid en busshållplats. Kvinnan såg bak på oss då och pekade ut på ingången.
-Här är Nacka. Sa hon och vi nickade och reste oss snabbt upp för att gå ut från bussen. Vi kom ut, och bussen körde iväg. Sophie började genast kolla runt omkring sig.
-Okej, jag känner igen detta.. jag tror jag minns rätt, men mamma bodde åt det hållet i ett gult hus. Sa Sophie och pekade åt vägen bakom mig och jag vände mig om och nickade. Vi började gå, och en stor uppfart visade sig till ett gult hus med ett stort träd bredvid och en enorm taras på baksidan av huset.
-Här är det.. Sa Sophie och stannade till. Jag stannade till med henne och nickade.
-Säkert?
-Mm, mamma älskar att köpa nya bilar. För den där verkar ju inte alls gammal.. Skrattade Sophie och pekade på en vit bmw som stod på uppfarten. Jag nickade till och började gå efter Sophie mot huset. Vi kom tillslut fram till dörren och Sophie plingade på. Dörren öppnades.
-SOPHIE?!  Frågade Sophies mamma högt och förvånat.
-Men lilla du, vad gör du här? Hur kom du hit? Dom kommer ju leta efter dig.. Då fick Sophies mamma syn på mig.
-och din vän. Avlsutade hon meningen.
-Hej mamma. Vi förstår om du inte vill att vi stannar här. Men du har själv rymt också från barnhem när du var lika gammal som mig, så vi behöver lite hjälp.
Juste, jag glömde säga att  Sophies mamma också bodde på barnhem när hon 14, 15 år gammal. Hon rymde flera gånger, och tillslut blev adopterad vid 16 års åldern. Men hon flyttade hemifrån ändå när hon var 18, började studera och fick ett lycklig liv i alla fall.
-Aa, ni kan absolut inte stanna här om ni inte vill bli hittade i max 4 dagar.
Sophie nickade och jag var tyst som en mus. Jag sa inte ett ord.
-Kan vi få bo i din föra lägenhet som du hyr ut mitt i stan? Frågade Sophie.
-Men va? Åh gud.. Ni ställer till så mycket med problem.. För det första kom in. Sa hennes mamma och lät oss komma in i huset. Sophies mamma var väldigt ung, eftersom hon fick Sophie när hon bara var 20. Hon lät oss komma in i vardagsrummet och vi satte oss i soffan.
-Okej tjejer, ni kommer få pengar av mig men om era lärare frågar, eller poliser så har jag ingen aning att ni har rymt. Okej? Ni får säga att ni hade samlat på pengar och planerat att rymma en lång tid innan när dom frågar er okej?
Vi nickade.
-Ni kommer få pengar så det räcker att bo på ett hotell, och ni får klara er själva tjejer. Erat beslut att ni rymde, men dom kommer hitta er efter kanske tre dagar eller så.
Vi nickade.
-Okej, tack mamma. Sa Sophie och log. Hennes mamma log tillbaka och reste sig upp för att hämta pengar. Hon gav pengarna till Sophie och sedan sa åt oss att gå innan polisen kommer hit.

Nästa dag En dag kvar till premiären
Vi klarade oss den första kvällen. Vi hittade ett billigt hotell i centrum, något med Alexandra hette det. 500 per natt. Vi hade råd, eftersom vi fick mer än 1000 kr av Sophies mamma. Hon verkade som en kvinna som förstod ungdomar. Klockan närmades fyra, och både jag och Sophie låg i sängen sen klockan 12 då vi vaknade och kollade på tv. Rädda för att gå ut för om någon hittar oss så.. är det över med det ’‘fria’’. Vi hade alltid haft en lärare med oss varje gång några åkte till stan för att shoppa. Vi hade inte ens vågat äta, men våra magar bullrade och vi bestämde oss att gå till McDonalds och ta hem mat. McDonalds var mittemot vårt hotell så det var nära. Vi tog på oss våra skor och gick ut i våra gympakläder som vi hade på friluftsdagen. Vi hade som tur våra varma vinterjackor på, eftersom det snöade ute och det var kallt ute.
-Okej, vad ska du ha? Frågade Sophie när vi kom fram. Jag ryckte på axlarna.
-Men ta typ 2 cheesburgare, stor pommes och två coola. Sa jag som föreslag och Sophie nickade.
-Okej!
Snart var det vår tur i kön att köpa mat, och vi gjorde det snabbt. Vi fick vår mat och betalade. Sedan sprang vi tillbaka till hotellet. Vi kom in och satte oss ner i varsinn säng med varsin hamburgare.
-Så, vad tänker du ha på dig imorgon? Frågade Sophie medan hon tog en tugga av sin hamburgare och jag såg förvånat på henne.
-Det jag har på mig.. väl?
Sophie skrattade till.
-Du, imorgon innan premiären köper vi ett par jeans och någon tröja du kan ha på dig. För första intryck på din idol ska inte vara ’‘Hemlös tjej i mjukisbyxor’’.
Jag började skratta med Sophie och tog en tugga av min hamburgare. Wow, det kommer bli sjukt imorgon!

14 december. Två dagar kvar tills premiären.
Jag tog på mig ett grått linne, en vit kofta över det och sedan svarta mjukisbyxor. Jag la ner 500 kr vi får varje månad från barnhemmet, eftersom jag och Sophie alltid gick ut på rasten en gång per månad och köpte kläder och annat kul. Jag satte upp mitt bruna hår i en hög tofs och då kom Sophie ut från toaletten klar för att gå ut till resten av våran klass och ha friluftsdag.
-Ska vi sticka? Frågade Sophie och jag nickade och vi gick ut efter varann och stängde dörren efter oss. Några i vår klass sprang förbi oss, ut och vi följde gåendes efter dom. Vi gick mot fotbollsplanen som var lite längre bort, nedanför backen. Medan jag och Sophie gick ner för den branta backen såg jag det höga stängslet några 100 meter bort från fotbollsplanen i början av skogen. Om jag bara kunde hoppa över stängslet och springa bort. Jag suckade och kollade ner i marken och då stannade Sophie till och tog tag mig om armen.
-Allie, vad är det?
Jag såg upp och ryckte på axlarna.
-Inget, jag vet bara inte hur jag ska komma iväg härifrån för att komma till.. Ja du vet.
Sophie nickade sakta.
-Kan hända att jag kommer på något, så spela bara med om jag kommer på nåt. Sa Sophie plötsligt och log mot mig och jag rynkade pannan.
-..Okej.. Sa jag osäkert och Sophie skrattade och tog tag om min hand och vi sprang ner till vår klass som stod vid fotbollsplanen. Vi ställde oss i ringen där vår lärare stod i mitten och förklarade vad vi skulle göra. Brännboll.. kul säger vi. Plötsligt räckte Sophie upp handen och läraren suckade och såg på henne.
-Ja Sophie? Frågade han och Sophie sänkte ner handen och allas blickar fördes mot henne.
-Kan jag få gå på toa? Frågade hon och log.
-Nu? Suckade läraren och Sophie nickade.
-Okej då, skynda dig bara.
-Jadå, kom nu Allie.
Sophie tog tag om min arm och skulle förmodligen dra med mig när läraren såg allvarligt på oss.
-Nej men vänta, varför ska Allie med? Sa han allvarligt och rynkade på pannan.
-Allvarligt, toaletterna är hur skumma som helst.. jag vågar inte gå ensam? Sa Sophie lika allvarligt och höjde ögonbrynen som om det vore världens självklara sak att jag skulle komma med.
-Jag skulle ta med någon också, det är sjukt äckliga och läskiga toaletter.. Spelade jag med och suckade på slutet.
Jag såg Sophie se på mig snabbt och ett litet leende kom upp på hennes läppar. Vår lärare såg på oss, tvekade, men sedan suckade och shasade till med handen.
-Okejokej, gå då. Skynda er. Vill inte ha mer problem med er två. Sa han och vi nickade och sprang upp mot barnhemmet.
-Vad håller du på med? Skrattade jag när vi sprang upp för backen.
-Får du se! Sa hon och fnittrade och vi kom fram till barnhemmet.
Gården var tom, bara vår läskiga vaktmästare syntes till vid ingången till barnhemmet med en sopborste.
-Tror du vår vaktmästare är så elak och dum som han ser ut? Frågade plötsligt Sophie och jag kollade konstigt på henne.
-Vet inte jag, snälla säg inte att du är spontan nu och tä.. Tyvärr, Sophie började redan småspringa till vaktmästaren. Jag bara följde sakta efter och kunde från långt håll höra vad hon sa.
-Eh, ursäkta! Sa hon och vaktmästaren kollade på henne och han rynkade pannan.
-Vadå? Grymtade han till så att Sophie vaggade två steg bakåt från honom.
-Jo.. Jag hoppas att du är egentligen är hur snäll som helst inombords och hjälper mig och min bästa vän fly härifrån.Det är verkligen jätte viktigt, och vi har önskat det sen vi kom hit. Detta är vår enda chans, snälla? Sa Sophie och jag blev helt stel.
ÄR HON DUM I HUVUDET?! Han kommer ju säga till lärarna, och aldrig släppa ut oss. Men ändå bildades ett litet leende på vakmästarens läppar och han ställde iväg sopborsten mot porten och nickade.
-Självklart. Viskade han och Sophie log och klappade till med händerna.
-Jag visste det! Du är inte så elak som alla tror! Sa hon och vaktmästaren skrattade tyst till.
-Var tysta nu, så ingen ser eller hör. Sa han och jag kom försiktigt fram till Sophie. Han vände sig om och började gå, Sophie och jag gick med honom.
-Tänk om han våldtar oss eller något?! Viskade jag mot Sophie och hon såg konstigt på mig.
-Överdriv inte nu.. Viskade hon tillbaka.
-Ni förstår barn, jag har inte pratat med någon under dessa 20 år jag bott och jobbat här. Sa vaktmästaren och såg bak på oss och det fick mig att bli tyst och lyssna på vad han sa.
-Alla trodde jag hade blivit en dum, elak ensamvarg. Sanningen är att jag hade en familj innan. Förklarade vaktmästaren och gick mot ’‘kontrollstugan’’ där öppningen till porten fanns. Bara han hade nycklarna till stugan ingen annan.
-Jaha! Vad hände? Frågade Sophie förvånat och han suckade.
-Min fru och 6 åriga dotter dog i en bilolycka, första dagen jag började jobba här. Sa han och det fick mig att tycka så otroligt synd om honom.Han kanske inte var så.. ’‘ond’’ som alla trodde?
-Åh herregud.. Sa Sophie.
-Jag är ledsen. Sa jag och han såg bak på oss igen och ryckte på axlarna.
-Inget jag kan göra åt, tyvärr. Jag tänkte i alla fall inte längre bo i huset jag bodde i med min fru och barn innan, och har stannade här.
-Men vad hände att ingen ville prata med dig? Frågade jag.
-Alla ville ge mig lugn för vad som hände med min familj, det förblev så och alla trodde jag hade blivit som sagt en dum ensamvarg.
Både jag och Sophie nickade till och vi kom fram till stugan. Vakmästaren låste upp dörren, gick in och vi stannade utanför. Han knappade in några knappar och plötsligt började porten öppnas sakta.
-Mitt namn är Bert Olsson om ni undrar. Sa han och log mot oss.
-Sophie och Allie. Sa Sophie.
Bert nickade och stängde dörren efter sig. Han började gå till sin gamla volvo och öppnade dörren för oss.
-Förstår om ni blir rädda nu, men om ni går igenom porten kommer rektorn se, så antigen får ni ett litet skjuts av mig eller försöka smyga förbi. Sa han och log.
-Vi kommer med! Sa Sophie och drog med mig in i bilen. Jag var fortfarande osäker på det hela, men hängde ändå med Sophie in i bilen.
Bert satte sig sakta och försiktigt vid ratten och startade bilen. Bilen började sakta rulla och  både jag och Sophie såg ut genom bakfönstret och började skrattade.
-Åh herregud vi klarade av det! Skrattade jag och Sophie nickade.
-Hejdå skit ställe! Skrattade Sophie och vinkade mot barnhemmet.
Bert började skratta med oss och körde från barnhemmet och stannade vid en busshållplats.
-Jag är glad att jag kunde hjälpa er, men härifrån får ni klara er själva.
-Tack så mycket! Sa Sophie och hoppade ut ur bilen.
-Säkert att det inte ställer till några problem för dig? Frågade jag Bert och han såg bak på mig.
-Nejdå, det var ändå ett nöje att kunna få prata ut sig igen! Lycka till tjejer! Sa han och jag log och hoppade ut ur bilen efter Sophie.
Bert körde iväg, och jag och Sophie stod på busshållplatsen.
-Okeej, vad ska vi göra nu? Frågade jag.
-Vi väntar på bussen, åker in till stan går hem till min mamma.
-Va?
-Mm, hon kommer nog tillåta oss, annars så fixar hon ett ställe åt oss. Hon kan ju bara inte skita i oss sådär. Sa Sophie och log mot mig.
-Tack Sophie..
-För vadå?
-För du gör detta med mig.. Jag log mot henne.
-Äsch! Det är bara kul och spännande ju! Skrattade hon.

MEN DÖÖÖDA MIG!

Jag skrev typ världens bästa presentation om alla, med spänning och allt och så gick allt bort bara sådär? Bajs!! Så ni får bara några bilder och typ namn och ålder. Orkar inte skriva om allting. Usch fyfan vad sur jag blev nu. SKIT! >:(

Huvudroll. Allie Christiansen. Brunhårig glad tjej på 17 sommrar!

Allies bästa vän, Sophie. 16 årig skrattglad tjej som gör alla glada.

Wesley Stromberg. Kallas för Wes, och är 18 år gammal. Tuff och egoistisk kille på utsidan, omtänksam kille med ett guldhjärta på insidan.

Blake Simpson. En 17 årig lycklig kille. Etta på alla tjejers ''sötaste kille'' listan, även han inte är så populär i skolan. Är granne med Robert Downey Jr.

Alex Brinley en 18 årig kille som är Rachel McAdams kusins barn. Pågrund av det är han populäraste killen i skolan. Före detta Wesleys bästa vän.

''Presentationerna'' om rollerna SÖG. Men som sagt, orkar verkligen inte skriva om alla allting igen. Sjukt jobbigt ju :( Skrev inte om Rdj, för skulle fastna och skriva typ allt om honom. Hur bäst han är och så.. Så jag hoppar över honom, med stor sorg. :'( Men alla vet ändå hur jäkla awesome han är och vem han kommer vara i novellen och så! Han kommer vara helt enkelt Robert Downey Jr, utan fru och barn!
Men en grej bara.. ERKÄNN ATT KILLARNA SOM ÄR MED I NOVELLEN ÄR SJUUUKT SNYGGA?

Jag vet. Helt sjukt.

-Den nya Sherlock Holmes kommer ha premiär i Stockholm 16 december. Sverige kommer därför få besök av Robert Downey Jr, Jude Law och Rac..
Mer hörde jag inte, när hela jag flög upp ur soffan och popcorn skålen jag hade i knäet trillade ner. Jag skrek högt av glädje inombords, men i vanliga fall såg jag ut som om jag hade nyss ett spöke. Hörde jag rätt? Skulle min största idol, Robert Downey Jr, komma till Sverige?

Just från den stunden ändrades mitt liv. Ganska mycket om vi säger så.. Den personen som hade flygit upp ur soffan och skrek inombords.. Var jag. Allie. En brunhårig 17 åring med ett leende på läpparna, även fast jag inte vet vilka mina föräldrar är och bor på ett barnhem sen jag var fem. Mitt liv sägs började i staden Karlshamn där jag redan som bebis blev adopterad av en annan familj. Denna familjen hade sedan inte mer tid för mig, och eftersom ingen ville adopterat mig lämnades jag i ett barnhem. Och här bor jag, utanför Stockholm i ett barnhem. Leenden på läpparna finns pågrund av en sak, och det är av min bästa vän. Sophie, som kom till barnhemmet när jag var 10. Då hon var 9. Hon har lyst upp mina dagar då dom var som mörkast och få mig att skratta och bli glad när jag hade det som dåligast. Men här är jag, klarat nu av livet på barnhemmet i tolv år utan skada och ett brett leende på läpparna. Det är egentligen hennes förtjänst att jag fortfarande är glad och mig själv. Detta är hur mitt liv förändrades, från dåligt till perfekt. Perfekt till förvirrande, från förvirrande till bra. Bra till perfekt.

Detta är en berättelse om mig, Allie Christiansen.

13 december. Tre dagar kvar tills premiären.
-Men jag måste få se honom! Skrattade jag.
-Mm, som om vår mentor skulle släppa iväg dig.. Sa Sophie och flinade mot mig.
Jag suckade och kastade mig i min säng och täckte ansiktet med en kudde.
-Jäkla tant Birgitta.. Fnös jag i kudden och Sophie började skratta medan hon gick upp för stegen till sin säng över mig. Hela våningsängen började låta som om den när som helst skulle gå sönder, fast Sophie var smal som en pinne och vägde inte alls så mycket. Jag tog bort kudden från ansiktet och la mig så att jag såg ut genom fönstret.
-Jag får rymma eller något.. Sa jag och log för mig själv.
Sophie började skratta igen när hon hade lagt sig ner i sin säng.
-Gör inte det herregud, kommer du ihåg för tre år sen du försökte rymma? Tönt.. Skrattade Sophie och jag gjorde en grimas och insåg hur töntig jag var. Jag la mig ner på rygg igen och suckade.
-Men ändå, Sophie du vet hur mycket jag vill se honom!
-Allie, seriöst är han verkligen så snygg?
-Nej! Det är just det, han är inte det.. Eller inte SÅ snygg i alla fall..  Jag skrattade och Sophie fnös till och lutade sig över sin säng så hon såg ner på mig och hennes långa blonda hår hängde nästan som gardiner för mig.
-Men liksom det är sättet han talar, och också att jag har drömt så mycket om att han har varit min pappa. Jag gör det typ varje nätt sen jag fyllde fjorton när du visade mig Iron Man.
Jag såg på Sophie och hon nickade.
-Jag fattar..
-Och nu när han kommer till Sverige, då måste jag verkligen få se honom på riktigt.. Suckade jag och Sophie la sig ner i sin säng igen.
-Du vet att jag alltid är på din sida, och om du vill rymma då tänker jag hjälpa dig. Sa hon och det fick mig att le.
-Allvarligt?
-Ja, faktiskt. Jag menar.. asså detta kommer nog bli våran sista gång vi gör något sådant för liksom om tre månader så.. ja.. Sophie blev tyst.
Mitt leende försvann när jag förstod varför Sophie inte fortsatte prata. Jo, för en månad sen fick Sophie reda på att hennes mamma tänker ta henne tillbaka hem om tre månader. Vilket betyder att hon kommer lämna mig här. Självklart har jag försökt inte tänka på det, men det är omöjligt att inte göra det. Jag menar, min bästa vän försvinner..
-Jag fattar, skitsamma.. Sa jag.
-Men jag tänker i alla fall hjälpa dig! Jag lovar! Sophie skrattade när hon sa sin sista mening.
-Tack. Fnittrade jag och Sophie började röra om sig i sin säng.
-Aja, jag går och lägger mig nu.. vaknar inte annars imorgon till friluftsdagen. Skrattade Sophie och släckte sin lampa som hängde i väggen över hennes huvud.
-Godnatt! Viskade hon och rörde om sig ännu en gång i sin säng och sedan blev det tyst.
-Godnatt.. Viskade jag och släckte min lampa och det blev mörkt i rummet.

Hej!

Har inte skrivit på ganska länge, och det är eftersom jag har en annan novellblogg.. men också för jag vet inte längre vad jag ska skriva om i den här novellen. Det var inte tänkt att det skulle hända just såhär, men jag avslutar den novellen jag håller på med nu och börjar med en helt ny berättelse.

Oj?

Det var som sagt inte meningen att det skulle hända så.. men har inte att skriva mer till den novellen. Men jag blev själv typ lite vilse i vad jag skrev och hela handligen blev lite.. konstigt o sånt.  Jag kan i alla fall säga att ''Little Things'' skulle avslutas såhär:

Jessie får reda på att hela hennes liv var en stor lögn. Hon blir räddad från ön av Rdj, och allt blir perfekt o allt. Liksom ''wiihoo'' happy ending!! Alla blir räddade och sånt och Jessie dissar Harry Styles från One Direction och blir ihop med Kian om ni kommer ihåg vem det var? Killen från nyårsfesten hon träffade? I alla fall, Jessie stannar hos Rdj och sin mamma  tills hon känner för att flytta. Hon flyttar när hon blir 20, till sin riktiga pappa Josh Brolin som bor då i Florida med Maria hennes moster och David och Jacob. Hon bor där medan hon går på Collage eller något. Hennes kontakt med One Direction försämras och när Jessie fyller 21 så gör hon och Kian slut. När Jessie blir 22 flyttar hon till London där hon träffar Zayn Malik och dom blir bästa vänner och sedan träffar hon resten av 1D. Harry och Louis är ihop. Ja, dom blir gay (Larry Stylinson<3) och Jessie förblir en tråkig singel brud i London omringad av sina 5 bästa vänner, (1D alltså).

Woho.

Nästa novell kommer också handla om Robert Downey Jr, bara för han är så otroligt jäkla bäst. Och denna novellen ska få en bra början, och lika bra slut.. hoppas vi. Novellen kommer heta ''Reasons'' och kommer handla om en tjej som har tur i livet o får träffa Rdj och andra kändisar.

Tack och hej! Första del till min .. fjärde..? novell kommer imorgon! :)

Hejsveeejjsss.

-Come on!! Run Jessie!
Jag kollade på Zayn som just passade mig bollen och han hoppade och skrek för att jag skulle göra mål. Jag bara skrattade åt honom. Mittemot mig sprang Louis och jag sprang smidigt förbi honom. Jag kände hur han kollade efter mig och han skrattade. Harry började springa snabbt bredvid mig och vi båda kollade ner på bollen.
-Give me that ball, love! Viskade han högt mot mig och jag skakade på huvudet och skrattade. Liam stod vid målet och innan jag hann tänka på något annat hade jag gjort mål. Jag hörde hur Alex och Zayn började tjuta och dom kastade sig över mig.
-WOHO JESSIE! Skrek Niall och jag fnissade till.
Plötsligt räckte Louis sin hand mot mig och log. Jag tog tag om den och fick hjälp att komma upp.
-Good job, but just so you know, I'm so much better. Han skrattade och jag fnös till och puttade bort honom på skoj.
Dagen flög förbi snabbt. När det var solnedgång satte jag mig vid vattnet, själv medan resten åt.
Jag kände vinden blåsa i mitt hår och jag andades in hafs lukten genom näsan. Dom slöa vågorna rörde löst vid mina tår och jag lutade mig bak på mina armar. Jag såg på solnedgången och jag log för mig själv. Jag kände plötsligt hur någon satte sig bredvid mig och jag mötte Nialls blick.
Vi log mot varann och sedan såg vi båda på solnedgången.
-I wonder if someone is searching after us to save us.. Sa Niall plötsligt med en suck och han kollade ner i sanden. Jag puttade till han så han kollade upp på mig och jag log mot honom.
-Don't worry, we'll be saved.
Fast innerstinne, var jag ganska orolig om vi någonsin skulle komma hem igen..
Vi satt kvar i några minuter till, sedan gick vi till resten. Jag såg hur Harrys blick var fastklistrad på Louis och jag sparkade lite sand på Harry för han inte skulle glo för länge. Han mötte min blick och jag gav honom blicken "vi pratar sen". Han kollade förvånat på mig och sedan satte jag mig bredvid Liam där jag somnade på hans axel.

Nästa dag.
Jag vaknade. Såg mig omkring. Alla sov. Jag visste inte hur mycket tiden var, men jag gissade på att det var väldigt tidigt. Jag kollade upp mot himlen och sedan ner på breven som låg på en träplanka. Ville jag läsa breven? Ja.
Jag plockade snabbt upp dom och öppnade det första där det tidigaste datumet var.
4 juni 1998

Hej Jessie. Det har gått ett helt år sen din mor och jag har skiljts.  Jag flydde med din moster Maria till Sverige. Och det vet du förmodligen redan..Jag förstår att när du läser detta, tror du redan att du vet hela sanningen. Men det du har fått reda på är inte allt. Det är därför jag skriver ner det i ett brev. Det du borde veta först är att jag älskar dig väldigt mycket min dotter, och det jag har gjort mot dig var inget jag ville göra. Jag hoppas att du någon dag när du blir äldre förstår mig.
Jag kan börja med att du föddes inte 1997. Du är född 1995, i LA. Din riktiga mor, Susan ville gömma dig ifrån alla medier. Men vi kunde inte göra det för alltid. 1997 bestämde vi oss för att visa dig för medierna. Vi ljög att du just hade fötts, även fast du redan hade levt i 2 år. Som sagt, jag älskar och älskade dig väldigt mycket. Det gjorde din moster också. Hon blev svartsjuk på din mor att hon fick en dotter. Jag var förälskad i din moster sen första dagen jag såg henne. Vi bestämde oss att ta med dig till Sverige där du skulle ha det mycket bättre. Du skulle vara precis som alla andra men jag vet att det kommer inte hålla för evigt. När jag och din moster flydde med dig färgade vi ditt hår till rött från det blonda du hade, och bytte ditt namn till Layla dom första två åren så att medier inte visste att du fanns. Sedan bytte vi tillbaka till Jessie igen. Men ditt röda hår stannade kvar.
Jessie, du vet inte vad egentligen har hänt. Det finns hemligheter du inte vet om dig själv. Jag önskar att jag någon gång kommer vilja prata med mig om detta och att du förlåter mig.
Din pappa. Josh Brolin.

Medan jag läste brevet forsade det tårar för mina kinder. Jag grät tillräckligt tyst för att inte väcka Liam som låg bredvid mig och resten. När jag läste klart brevet tog jag nästa brev. 27 februari 1999.

Min kära Jessie.
Det är så mycket jag vill säga till dig, och det ända jag kan säga det är i brev jag skriver till dig som jag sedan hoppas du någonsin kommer att läsa.Och det kommer du göra, jag är säker. Jag kan tänka mig att du tror att hela ditt liv är bara en stor lögn. Om jag bara kunde åka bak i tiden och ändra på det jag har gjort, skulle du just nu inte gråta över ditt liv.

Det var som om han visste precis hur jag var. Det var som om han skrev detta brevet medan jag läste det. Jag torkade bort några tårar och fortsatte att läsa.

När du läser detta, tänker du säkert vem som är min riktiga familj? Jag förstår även om du just nu bara kommer lita på dina närmaste vänner, och inte på din familj. Men snälla Jessie, tro mig. Jag älskar dig verkligen och jag ville inte att detta skulle hända. Jag har alltid drömt om att ha en egen familj, och när jag väl fick en, sabbade jag allting. Det är mitt fel, och jag måste fixa det igen. Fixa tillbaka din glädje. Fixa tillbaka så allting blir bra igen. Har du någonsin tänkt på vilka dina bröder är? Efter du har fått reda på sanningen? David, han är adopterad från Ryssland. Det var 1998 några veckor innan vi flydde med dig till Sverige. Jag var och träffade en gammal vännina jag för längesen hade träffat i Ryssland. Hon sa att hon hade fått ett barn, och att hon inte kan ha det. Jag föreslog många föreslag vad hon kunde göra med sitt barn, men det ända hon ville var att lämna sitt barn hos mig. Och så hände det. Jacob däremot, är din halvbror.
Jag har fortfarande hopp om att du någon gång kommer vilja prata om mig med det. Och det kommer jag hoppas, tills min sista dag.
Din pappa, Josh Brolin.

Det var som en stor sorg hade lagt sig över mig. Som om jag aldrig skulle få tillbaka min glädje igen. Allt kändes falskt, och jag visste ingen sanning, egentligen. Jag reste mig upp och slängde ner breven på sanden och började springa. Jag sprang längst med stranden och när jag kom fram till flygkraschen ramlade jag ihop på sanden. Vem är jag? Var den ända frågan som flög runt i mitt huvud. Jag var helt .. Förkrossad. Jag visste inte vem jag var. Aldrig vetat heller. Medan jag rullade i sanden med tårar hörde jag plötsligt något i djungeln. Jag kollade snabbt dit, och ut kom det en liten flicka med förmodligen sin storebror. Dom var också från flygkraschen. Deras kläder var söndriga och man såg att dom hade gråtit mycket. Jag satte mig upp och torkade bort tårarna.
-Why are you crying? Frågade flickan försiktigt.
Jag reste mig upp och gick fram till dom.
-Are you two alone? Frågade jag oroligt och såg på pojken och flickan.
Pojken skakade på huvudet och flickan tog tag om min hand, och drog med mig in i djungeln.
-Where are you taking me? Frågade jag men dom svarade inte.
Vi gick i några få minuter, och sedan kom vi ut på en strand. Det var människor som hade överlevt. Det var inte bara vi!