Vi gick in i en byggnad. Och på tredje våningen, var en stor dörr öppen och där stod hela filmgruppen, pappas kolegor och alla andra som jobbade där. I rummet där dom stod i, var rummet som var ’‘Sherlok Holmes lägenhet’’. Jag hälsade på alla jag stötte på, och fick en snäll hälsning tillbaka. Längre in i rummet träffade jag på Jude Law, pappas kolega (andra rollinnehavaren i filmen) . Han mötte mig i en kram.
-Heej Rose! Vad kul att du har kommit hit!
-Hej Jude, jag hade inget annat bättre för mig, men det ska bli kul att kolla på ! Sa jag och log mot honom, och så släppte vi taget.
Plötsligt kom pappa bakom mig och ställde sig brevid mig med ett leende.
-När kör vi igång nu igen? Frågade pappa och såg sig omkring.
-Cirka.. en kvart! Skrattade Jude.
-Ja juste. Sa pappa och med ett skratt och tittade mot Jude.
-.. Så vad tycker du om Roberts överraskning då? Sa Jude helt plötsligt och jag såg konstigt på honom, och sedan såg på pappa.
-Öh.. ja.. jag har inte fått någon överraskning? Skrattade jag och tittade konstigt på pappa. Pappa såg med en mördarblick på Jude och sedan såg han mot mig med ett leende.
-.. Följer du med ut..? Jag tror att överraskningen har kommit..
-Haha .. va? Skrattade jag, samtidigt som pappa drog mig ut ur lägenheten, ut ut byggnaden och vi stannade utanför..
-Ser du bilen där? Sa pappa och pekade mot en stor svart bil, och jag nickade.
-Gå dit, så hittar du ett stort paket.. öppna det. Det är till dig. Sa pappa och log mot mig och puttade mig försiktigt till bilen och sedan gick med snabba steg iväg.
.. Jag såg mig omkring lite oroligt, men gick in i bilen i alla fall. I baksätet stod en stor stor fyrkantig sak, med två stora hål. Jag gick närmare baksätet, och fick dessutom luta mig framåt så att jag inte slog i taket med huvudet. Jag satte mig på sätet brevid det stora ’‘paketet’’ och började försiktigt ta upp locket. Ett par bruna ögon såg upp på mig och jag kunde inte sluta le.
En liten brun hund (valp) såg upp på mig med stora ögon och började snabbt vifta på svansen när jag lyfte försiktigt upp den.
-Hej tösen.. sa jag med en mjuk röst och satte ner hunden på mina knän och började klappa hunden på ryggen.
Hela hans bak hängde med i svängningarna som svansen gjorde. Plötsligt knackade det på bilrutan, och där stod pappa och log mot mig. Jag vinkade in honom i bilen och han satte sig brevid mig.
-Är han inte bara för söt? Sa pappa och klappade hunden mjukt på huvudet.
-Jätte! Tack så mycket pappa. Sa jag och kramade honom.
-Vad ska han heta?
-Är det en liten pojke? Sa jag med ett fniss och kliade hunden bakom öronen.
Pappa nickade.
-Hm.. sa jag och började fundera.
-Texas! Sa jag tillslut och pappa lyste upp i ett leende.
-Vad sött! Skrattade han och såg ner på Texas.

Nästa dag.
Texas hade inte blivit vant vid sitt namn än, så jag fick flera gånger per dag gå efter honom istället för att kunna ropa hans namn.
Jag skulle idag träffa både Harry och Louis. Vi skulle ses i parken, och eftersom vi skulle ta och gå hem till mig sen, så tog jag med Texas ut till parken. Fast Texas var så liten så drog han ändå rätt så starkt i kopplet. Längre in i parken gick killarna och jag mötte snabbt deras blickar och vi vinkade till varandra. Dom kom fram till mig och jag gav dom en varsin kram.
-Hej killar! Sa jag.
-Hej ! Sa dom samtidigt.
-.. Vad är detta för någon sötnos då? Skrattade Louis och såg ner på Texas.
-Åh, det är Texas. Jag fick honom igår av pappa.
-Vad söt han är! Skrattade Harry.
-Tyst med dig, du föredrar ändå mer katter. Sa Louis och såg på Harry samtidigt som han flinade.
-.. Jajaja.. mumlade Harry.
Jag skrattade till och alla satte sig ner på huk och började klappa Texas. Han viftade på svansen och började skälla lite av glädje eftersom han fick så mycket uppmärksamhet.
Några minuter senare var vi hemma.
-Så.. ingen .. Chaz här idag? Sa Harry samtidigt som han satte sig ner i soffan.
-Nepp.. han är hos någon släkting utanför London. Svarade jag och tog av halsbandet på Texas och han rusade in i lägenheten.
Louis gick fram till mig och lutade sig lite försiktigt mot mitt öra.
-Bio senare idag? Viskade han och jag såg på honom med ett leende.
-Du, jag Harry? Viskade jag tillbaka och såg på Harry.
Louis skakade på huvudet och jag log smått mot honom, eftersom jag förstod att han menade bara oss två.
- Visst. Viskade jag och Louis log mot mig och sedan gick vi båda in i vardagsrummet.

-Är inte det där Rose? Hörde jag Louis röst säga längre bort.
-Joo! Sa Liam förvånat.
-Roose! Ropade Liam och jag lyfte upp min blick.
Jag började gå snabbare mot dom och stoppade samtidigt mobilen i fickan.
-Hejsan. Vad gör ni här?
-Typ, går runt. Sa Liam, samtidigt som jag kom fram.
-Jaha, okej.
En tystnad uppstådd.
-Vad gör du här då? Sa Louis och jag såg på honom.
Jag skulle precis svara, när en dörr öppnades till byggnaden brevid. Jag, Liam och Louis såg mot dörrens håll och där stod ju ingen mer än Chaz.
-.. Öh, nämen tjena! Sa Chaz förvånat.
Jag lyfte upp min blick och där stod det på en stor skyllt, ’‘Hotell’’. Jag började känna jätte mycket oro..Varför just detta hotellet?!
-Åh.. okej, jag vet nog.. Sa Louis och jag såg på honom med en orolig blick.
-Ne.. började jag men Louis bara tittade bort samtidigt som han grymtade till.
-Jag måste nog gå, vi ses sen Liam. Sa han och såg först på Liam och sen på mig.
Sedan, vände han sig om och började gå.
-Åh.. fan.. vänta en sekund bara.. Sa jag och såg på Chaz och sen Liam.
Dom nickade, och såg konstigt på mig eller i alla fall Chaz. Sen började jag springa efter Louis.
-Louis, snälla vänta!
Louis sa ingen utan fortsatte att gå.
-SNÄLLA! Ropade jag och han stannade.
Jag stannade också, och vi stod några meter ifrån varandra och han vände sig mot mig.
Han ryckte på axlarna, och väntade på vad jag skulle säga.
-Låt mig förklara..snälla..? Sa jag och fick ur mig ett litet, oroligt leende på läpparna.
Han suckade till och ryckte på axlarna än en gång och nickade till.
-Visst. Sa han, och han log mot mig.
Jag ville kasta mig i hans famn just nu. Han gjorde mig så sjukt glad, med sitt leende. Jag gick fram till honom och han sträckte ut armarna, och kramade om mig. Jag kramade honom tillbaka och jag lyste upp i ett leende.
-Vi pratade bara.. Chaz har bara kommit hit, och han är min vän, inget me.. började jag, men Louis avbröt mig.
-Skitsamma Rose..glöm det bara. Viskade han mot mitt öra.
-Du är en jätte bra vän Louis.. Sa jag och kramade om honom hårdare.
Han skrattade till.
-Jag gillar dig också, men du behöver inte därför krama mig så hårt gumman.. skrattade han och jag släppte taget om honom och rodnade.
-Hehe.. sa jag och Louis släppte taget om mig.
-Hörru, jag hör av mig senare, jag behöver faktiskt gå nu. Sa han och log mot mig.
-Okej.. sa jag och log, samtidigt som jag nickade.
-Hälsa Liam, när du nu går tillbaka till din.. kompis att komma till studion senare okej?
-Såklart.
Louis skulle precis vända sig om och gå, men han tvekade och stannade.
-Skit i det som har hänt. Jag överdriver ofta, förlåt.
-Det är inte ditt fel ju.. sa jag.
-Jo, jag borde inte vara sån, du har ju också ett privat liv. Jag menar, vad tänkte jag med?
Jag log mot honom och sedan suckade.
-Vi ses senare då! Sa jag.
-Mm. Sa han och kramade om mig snabbt.
Sedan gick vi åt var sitt håll. Jag kom fram till Liam och Chaz, som stod helt tysta och tittade bort någonstans.
-Hej grabbar. Sa jag och kom fram till dom.
Liam såg på mig med ett leende, och hans blick beskrev frågan ’’är allt okej?’’. Jag nickade snabbt mot honom.
-Liam, Louis bad mig att säga till dig att du ska till studion.
-Åh, ja klart. Vi ses sen Rose! Sa han och vi kramades som ett hejdå, och snart var Liam borta.
Jag och Chaz stod i en tystnad, i några sekunder.
-.. Vill du ha glass? Sa Chaz tillslut och jag såg på honom med ett litet leende och nickade.
-Okej, visst.
Vi började gå mot ett cafe längre bort, där vi köpte varsin bägare med glass. Vi tog en runda runt sjön, i parken, och sen gick vi mot mitt hems håll. Eftersom jag egentligen skulle äta frukost ju med pappa. Chaz, dessutom skulle träffa sin kusin som bodde lite utanför London, och han skulle nu vara där i två dagar. Chaz och jag sa ett hejdå med en kram och sedan gick jag in i huset, in i lägenheten.
-Jag är hemma pappa!
-Bra, du hann precis i tid till frukosten!
-Mums. Skrattade jag och tog av mig skorna och sprang in i köket.
Några minuter senare, satt jag och pappa vid matbordet och käkade.
-Så, vad snackade ni om då? Frågade pappa vid matbordet.
Jag visste egentligen inte vad jag skulle svara på den frågan. Så jag sa, TYP som det var.
-Vi snackade om några bilder som fann sig i tidningen.. och om Harrys och Louis beteende i sjukhuset. Förklarade jag.
-Jaha, okej. Sa pappa och nickade.
-Pappa, jag har inget att göra idag, får jag följa med dig till spelningen idag? Sa jag och log mot pappa.
-Såklart! Sa pappa och lyste upp i ett leende.

Pappa öppnade bildörren åt mig och jag log mot honom som ett tack. Han förde mig in i huset, in i lägenheten. Jag gick först till toaletten och sedan tillbaka in i vardagsrummet. Pappa höll på något i köket, medan jag såg på tv.
-Rose, kan du säga mig.. varför kom du till sjukhuset egentligen? Frågade pappa plötsligt.
-Jag svimmade ju..Sa jag kort och suckade.
-Ja, men varför?
-Jag var utmattad, besviken, ledsen och förvirrad.
-Så det var inte Chaz fel? Sa pappa, och jag såg konstigt på honom.
-Vad menar du med det?
Pappa mötte min blick och suckade.
-Asså..
-Chaz har inget med det och göra! Sa jag högt och jag kände en liten ilska inombords samlas.
-Okej.. okej.. Jag ville bara vara säker. Sa pappa och kom med ett fat fika till mig.
Jag sa inget mer, jag orkade inte med mer tjafs, och dessutom började ilskan snabbt försvinna.
-Förlåt, men jag blev förvirrad jag med. Sa pappa och log mot mig.
Jag log tillbaka och gäspade till.
-Aw.. hörru ät upp din fika och gå och lägg dig sen.
-Okej, tack. Du kan sova i gästrummet om du vill..
-Jag klarar mig! Bara så att du mår bra.
Jag log mot pappa, och sedan började äta min fika.

Nästa dag.
-Rose, upp med dig!
-Tyyst.. mumlade jag sömnigt och rullade över till andra sidan av min dubbelsäng.
Det uppståd en skön tystnad, så att jag igen började sakta somna om.
-Men kom igen Rose! Ropade pappa.
-MEN HÅLL TYST JAG VILL SOVA! Skrek jag ilsket.
-Men du har en gäst här..
-Va?! Sa jag och hoppade upp ur sängen och rusade in i min walk in clothes garderob.
Jag började snabbt byta om. Jag tog på mig ett svart pösigt linne och en blommig kjol och gick sedan in på toan. Där jag satte upp mitt hår i en hög toffs och sedan gick ut till vardagsrummet. Där stod Liam, med pappa brevid vid ingången.
-Hej Liam! Sa jag och stannade upp och log.
-Hej.
-Godmorgon sömntuta. Sa pappa och flinade mot mig och började gå fram till mig.
-Godmorgon! Sa jag och mötte han i en snabb kram.
-Ja, asså vi behöver prata Rose.. sa Liam sen och började backa några steg mot ytterdörren.
-Åh okej. Sa jag och började gå till ytterdörren, där jag sedan tog på mig ett par converse.
-Pappa vänta med frukosten! Sa jag innan jag gick ut.
-Såklart! Svimma inte igen bara! Hörde jag pappa ropa innan jag stängde dörren efter mig.
Några minuter senare var vi påväg mot stan, och vi började prata. Vi pratade om Louis reaktion och vad jag kände. Louis såg bilden på mig och Chaz i en tidning.. WIHOO!..
-Åh.. sa jag och suckade sorgset.
-Men.. tro inte att han inte gillar dig längre för det.. Sa Liam och slog mig till på axlen löst och log mot mig, för att uppmuntra mig.
Jag log åt själva saken Liam sa nyss till mig.
-Men, vet Harry det då?
- Nej, det är bara Louis.
-Okej. Sa jag och nickade.
-Men du, Rose, egentligen.. vem är den där.. killen.. Chaz va? För dig? Sa Liam och såg fundersamt på mig.
-Han var ju någon jag verkligen gillade, nu vet jag inte längre. Han är nog mer vän nu, än vad det var förut.
Liam nickade och sedan tittade bort. Vi gick en bit till när Liam plötsligt stannade tvärs, och jag också.
-Shit.. paparazzis. Sa han och
Jag, som såg åt andra hållet såg någonting helt annat.
-Shit.. Louis!
Jag såg på Liam, och vi mötte våra blickar. Sedan tittade båda bort åt något ställe där vi kunde gömma oss.
-Fan.. öh, Rose, spring in i affären där borta okej?
Jag nickade och gjorde så som Liam sa. Jag gick med snabba steg in den närmaste affären och ’‘gömde’’ mig där. Precis då, träffade Liam på Louis och dom såg förvånat på varann. Dom började snacka igen, och sedan började gå tillsammans längre bort. Paparazzin försvann, det var då jag gick ut ur affären igen. Jag stod där en stund, eftersom jag inte visste vad jag skulle gå egentligen. Det var då jag plötsligt fick ett sms, från Liam.
’’ Louis snackar om dig, du kanske vill komma och ’‘träffa’’ på oss hah? ;)’’
Jag skrev snabbt ett svar.
’’.. Haha! Okejj..’’
Jag började gå efter dom, och sedan svängde in i en genväg så att jag kunde och möta dom sedan gående mot dom. Jag kom tillslut på den stora vägen där killarna gick mot mig och jag mot dom. Jag sänkte ner mitt huvud och blick på mobilen. Jag gjorde detta för det mesta för kul skull, men jag ville faktiskt träffa Louis också.

Rose’s perspektiv.
Jag började vakna igen, sakta. Två, välbekanta blickar såg ner på mig. Att få se Louis, och Harry gjorde mig så att jag log.
- Killar? Sa jag och såg på dom med ett leende.
Harry pustade ut, och Louis lyste upp i ett leende.
Hej Rose, sa Louis mjukt, samtidigt som han tog bort en hårslinga som råkade falla på mitt ansikte.
- Hur är det? Sa Harry som satte sig på sängkanten och log.
- Hej på er. Det är bättre nu när jag ser er.
-Aww.. Sa Harry och Louis samtidigt.
-Det var Robert som smsade oss. Sa Harry.
-Vi skulle egentligen inte kunna komma in hit, om inte Robert kom till oss vid reseptionen. Sa Louis och flinade till.
Jag såg på pappa och log mot honom som ett tack, och han log tillbaka. Jag skulle precis se på Louis och Harry igen, när jag får syn på Chaz. Chaz mötte min blick.
-Hejsan Rose. Sa han och vinkade lätt till.
Jag suckade tyst till, men log ändå mot Chaz. Att se honom, gjorde mig till en ännu gladare person. Jag kom på att det var alltid något som saknades här i London. Det var Chaz som saknades. Han levde upp en del av mitt liv.
-Hej Chaz. Sa jag.
Jag såg tillbaka på Harry och Louis. Det var då jag märkte deras blickar ändras. Blickarna visade mig, oro och besvikelse. Louis bet ihop käkarna, och Harry gjorde samma sak. Louis backade några steg och suckade.
-Jag tror att killarna vill att vi ska tillbaks. Sa Louis och såg på Harry.
Harry nickade till och skulle precis säga någonting när pappa grymtade till.
-De är precis utanför.. Sa han och pekade mot dörren.
Japp, där hördes killarnas röster.
-Men ursäkta, vi får komma in..Hördes det utanför rummet.
-Nej, vänner är välkomna om en halvtimme! Ni får antigen vänta här ute! Hörde man någon annan säga utanför dörren.
Pappa suckade till, reste sig upp från fåtöljen och öppnade dörren.
-Dom får faktiskt komma in. Sa han.
Efter några sekunder var Liam, Zayn och Niall inne och dom såg först på mig.
-Rosee! Sa dom oroligt.
Jag log mot dom och visade tummen upp.
-Allting är okej killar. Sa jag och log mot dom.
Dom log mot mig och sedan såg på Harry och Louis. Liam, han förstod redan att det var något som inte stämde. Han såg åt höger, och där fick han syn på Chaz.
-Tja, sa Liam och vinkade lätt till Chaz.
-Hej.
-Jag är Liam, Roses kompis, som resten av killarna . Sa han och såg sträckte fram handen till Chaz.
Chaz tvekade men tog tag i Liam hand i alla fall och log.
-Chaz, Roses.. kompis. Sa han och skakade om Liams hand.
Dom släppte sedan taget om varandras händer och så uppstod det en tystnad. Jag började tänka ut vad jag skulle säga att avbryta denna pinsamma tystnaden. Alla tittade bort, eller tittade på varandra. Någon kanske ville säga någonting, men det blev ändå inte något sagt.
-Jag ska nog gå, Sa Harry.
-Jag hänger med dig..Sa Louis och såg sedan på mig.
-Krya på dig Rose.. Sa han sen och log mot mig.
-Vi ses. Sa Harry sen mot oss alla.
-Men.. sa jag besviket.
-Du har ju annat sällskap, inte sant? Sa Louis och sneglade på Chaz.
Och så var dom borta. Det som hördes efter var Liams stora suck och snart gick han efter Harry och Louis, ut från rummet. Känslan jag fick nu, var sorg. Jag ville inte vara elak mot Louis, eller Harry. Min blick sänktes ner men jag såg upp igen när Zayn flyttade närmare min säng. Han såg på mig och ryckte på axlarna.
-Jag vet inte vad som händer.. mimade han till mig och jag nickade.
-Jaoo, sånt här kan man känna igen när man var i eran ålder. Sa plötsligt pappa och sträckte sig i sin fåtölj.
Alla blickar i rummet fördes mot honom, och han såg konstigt tillbaka.
-Men.. så att det inte blir tyst.. Sa han och flinade.
Jag log.
-När kommer jag kunna åka hem igen? Sa jag och såg fundersamt på pappa.
-Jag går och frågar! Sa Chaz och började gå mot dörren när pappa stoppade honom.
-Jag gör det. Sa han och Chaz gick några steg bakåt.
-.. Okej.
-Så att du inte glömmer bort vad du kom dit för.. sa sedan pappa för sig själv men så att några ändå i rummet hörde, och gick ut.
Det uppstod ännu en tystnad.
-Öh, men vad heter ni då? Sa Chaz tillslut och såg på Zayn och Niall.
-Niall! Sa Niall och log.
-Zayn. Sa Zayn
-Okej.. Sa Chaz, med lite kaxighet i rösten.

Tralala.. jag vill bara bort härifrån just nu. Varför måste det vara så svårt? Jag vill inte såra någon eller så!

6 timmar senare.
Klockan började närma sig åtta. Jag satt i pappas bil, på väg hem. Liam kom efter några minuter tillbaka till rummer, efter Harry och Louis gick, och stannade där med mig hela dagen tills jag kunde åka hem. Medan Zayn och Niall gick efter några minuter för att dom skulle förklara för sin manager och sånt. På vägen till pappas bil blev vi snabbt upptäckta av paparazzis. Vi kunde knappt gå igenom all folkmassa.
Chaz tog hotellet idag, inte vet jag varför. Så, därför bestämde jag och pappa att han kunde sova hemma hos mig idag. Eftersom att pappa ändå inte skulle jobba nu på kanske.. 15 timmar. Så kunde vi ta det mysigt, som för några år sedan. .. Eller ha en riktigt pratstund om Chaz..

Louis perspektiv.
-Lou, har det hänt något? Sa Harry högt bakom mig.
-Nejdå! Ljög jag och rev sönder tidningen och slängde den hårt i soptunnan.
Jag muttrade tyst för mig själv och gick tillbaka till gänget, och Zayn mötte mig samtidigt som han stoppade mig.
-Ey, Lou? Allvarligt?
-Ja, allvarligt, inget har hänt.. kan vi börja jobba nu? Sa jag och knuffade försiktigt Zayn åt sidan.
Blickar fördes mot mig, och jag gick in i studion. Jag försökte få bort bilden på henne och .. den där killen. Ljög hon för mig? Jag tog upp min mobil och läste om hennes senaste smset.
’’ Åh, jag skulle verkligen vilja Louis! Kanske någon annan gång? Jag kan inte idag, har bestämt att vara lite med Ann idag. Behöver en liten shopping tur med en i sin egen kön.. har ju hela tiden varit med dig och killarna ;) ! Men någon annan gång okej? :) Hälsa grabbarna! Kram :*.’’
Jag suckade tungt och klämde hårt på mobilen. Plötsligt kom Liam och Niall in i rummet och jag tog snabbt ner mobilen i fickan. Dom lutade sig backlänges mot dörren och såg allvarligt på mig.
-Louis.. man ser ju.. Sa Niall och suckade.
-Asså verkligen, vad har hänt? Liam la armarna i kors.
Jag tittade bort och suckade. Jag skulle precis börja förklara, när jag plötsligt fick ett sms.
Jag tog fram mobilen ännu en gång och läste på skärmen. Ett sms från.. något nummer jag inte har?
’’ Hej Louis. Robert här, Roses pappa. Om inte du har för mycket jobb, så vill både jag och Rose att du ska komma till sjukhuset. Rose svimmade, slog i huvudet riktigt hårt i en sten och ligger just nu i sjukhuset. Är riktigt orolig över henne, och eftersom hon känner dig väl så skulle hon nog må bättre om hon fick se dig. Hon mumlar ditt namn väldigt ofta, och Harrys också. Så, snälla, om du kan. Kom :) // Robert.’’
Jag såg lite häpet på smset, och snart kom Harry rusande i rummet med mobilen i handen.
-Rose är i..började han.
-Fick du också smset Harry?
Harry nickade.
-Kom då. sa jag och började med snabba steg gå mot Harrys håll.
-Men ska vi läm..
-Ja, det ska vi, Rose behöver oss. Sa jag utan att titta på Harry och var snart vid bilen, med hela gänget efter.
-Var ska du? Undrade dom.
-Till Rose, hon är i sjukhuset.
-Va?! Vi kommer med.
-Nej, jobba ni en stund till, så att Paul (deras ’‘vakt som är typ som deras pappa’’) inte blir sur.
Killarna nickade, utan Harry. Han satte sig i framsätet, brevid mig och så körde vi iväg. Egentligen var jag faktiskt besviken, och ledsen på Rose. Men det var inte det jag kunde tänka på, just nu.

Rose’s perspektiv.
Jag hade varit vaken nu i en kvart. Det var svårt att tänka, och jag kände smärtan i bakhuvudet på mig. Chaz satt i en fåtölj längre in i rummet och nästan sov. Han ställde sig snabbt upp, när det plötsligt hördes snabba steg utanför rummet. Plötsligt kom pappa in och stannade till vid ingången när han fick syn på Chaz. Pappa tvekade, och tog några steg för att backa, och bet sig i läppen.
-Pappa.. ? Sa jag och mötte hans blick.
Med oro i blicken, kom pappa snabbt till mig och satte sig på sängkanten.
-Hur är det Rose? Sa han och smekte mig löst på håret.
-Det är.. bra.
Precis när jag sa det, kändes det är enorm smärta i backhuvudet på mig. Den var så stor så att jag fick nästan tårar i ögonen. Jag började känna mig trött, och med en svag röst började jag säga ord, som bara hoppade ur mig.
-Louis..Pappa. Ring Louis. Harry, och Louis.. Louis. Mumlade jag med en svag röst.
Och tillslut somnade jag.

Robert’s perspektiv.
Nu var det bara jag och Chaz som var i rummet. Rose sov. Vi satt i en tystnad en lång stund. Jag började hoppas att Louis och Harry kunde komma, så att denna tystnaden kunde försvinna. Jag gick ut ur rummet och började titta mot utgången, om någon av killarna syntes till. Och jo, där vid ingången var det två killar som rusade in. Dom började fortsätta springa mot mitt håll, men blev stoppade av en sjuksköterska, som förde dom till receptionen. Men snabba steg gick jag efter dom.
-Jo, men vår vän Rose Downey är här.
-Nej men tyvärr.. vännerna är hjärtligt välkomna om en timme..inte just nu.
-Ursäkta mig, men dom här grabbarna är faktiskt hennes vänner, och dom får komma in.
Killarna såg på mig med ett leende.
Sjuksköterskan tvekade med tillslut nickade till.
-Tack så mycket! Sa jag och log mot henne.
Jag började gå tillbaka mot rummet där Rose låg, med killarna efter.
-Vad hände med henne? Sa Louis.
-Jag vet inte riktigt egentligen. Hon svimmade liksom sådär berättade läkaren.
-Men mår hon bättre? Sa Harry.
-Det hoppas jag, och det tror jag. Sa jag och log mot dom två.
Vi kom fram tillslut, och jag öppnade dörren. Nu satt Chaz på sängkanten, samtidigt som han såg ner på henne, och hon sov fortfarande. Jag märkte att Harry och Louis stannade till, när dom fick syn på Chaz. Jag satte mig i en soffa som var vid dörren, samtidigt som killarna stod som förstelnade. Tillslut vände sig Chaz och såg först på mig, med ett litet leende och sen märkte han killarna.
-Öh, vad gör ni här? Ni får inte vara här. Sa han allvarligt och reste sig upp från sängen.
-Vad gör du här då? Sa Louis och tog ett steg fram.
-Jag är Roses.. öh.. Började Chaz.
-Gjorde du detta mot henne? Sa Louis argt och började gå mot Chaz, men Harry drog tillbaka honom.
-Wowow, okej killar kan ni ta det lilla lugna här va? Sa jag och reste mig snabbt upp ur soffan.
-Vi vill bara se hur hon mår okej? Sa Harry och gick förbi Chaz och gjorde en stor omväg runt honom.
Louis följde efter Harry, och dom såg med oroliga blickar ner på Rose.

I det ögonblicket ville jag bara sjunka genom golvet, ner i marken. Försvinna.
Vad i hela friden skulle jag göra nu? Var skulle jag ta vägen? Vad skulle jag säga?
-Ja hej, du är Rose pappa va? Trevligt att träffas! Chaz log stort och gick fram till oss och sträckte fram handen.
Pappa rynkade på pannan.
-Driver ni med mig? Sa pappa allvarligt och mötte min blick.
-Öh, va? Chaz såg på mig med en konstig blick.
Vad skulle jag säga?!
-Pappa.. kom lite, sa jag och drog ut pappa i trapphuset, samtidigt som jag stängde dörren efter mig.
-Rose?! Kan du förklara vad som pågår? Sa pappa och lät riktigt irriterad och arg.
Det fanns inget jag kunde säga. Det jag behövde just nu, var ett mirakel.
Pappa.. började jag, men jag blev snabbt avbruten, av min mobil som plingade till.
Jag tog upp den från fickan och såg på skärmen. Ett sms från Paul!
’’ Rose, en ide har kommit om hur du kan förklara för dina vänner eller ja, dom som redan hade träffat Chaz förut men inte vet att han lever igen. Du kan berätta att han slog i huvudet så hårt, så att han har glömt bort allt. Alla trodde att han typ dog, men efter 1 vecka vaknade han liksom i sjukhuset, och han kommer inte ihåg någonting. Resten kan du förklara hur ni träffades, på riktigt. Vad tycker du? :) Hoppas allt blir okej, miss u! <3’’
Åh herregud. Ja, jaaa!
-Chaz, dog inte.
Pappa suckade.
-Det ser jag ju..
-Men asså..
Hur skulle jag börja?
-Chaz dog inte. Olyckan, var sån att han slog i huvudet så hårt, så han har glömt allting. Han vaknade efter typ 1 vecka när alla trodde att han hade dött. Sa jag tillslut, och jag ville inte höra pappas kommentar, den kommer bli dålig. Jag vet det.
Jag sänkte ner huvudet och suckade. Det hördes att pappa var på väg att säga någonting många gånger, men det blev aldrig något sagt.
-Och.. hur vet du det? Sa han tillslut.
Jag lyfte upp huvudet och såg på pappa.
-För typ.. 4 månader sen, träffade jag honom utanför starbucks, jag trodde han kom ihåg mig, men det gjorde han inte, så jag kontaktade Paul, och han svarade på min fråga..
-Varför sa du inget Rose?
Jag ryckte på axlarna.
-Varför Rose?! Skrek pappa på mig och sen backade några steg.
-Förlåt.. detta gör mig bara förvirrande. Forsatte han och skakade på huvudet.
Sedan vände han sig om med en stor suck samtidigt som han slängde ner matkassen på golvet, och gick. Jag ville ropa efter honom, springa efter honom. Men, vad skulle han tro? Jag orkade inte göra pappa mer förvirrad.
-Pappa.. suckade jag för mig själv tyst.
Dörren, bakom mig öppnades och jag vände mig om. Där stod Chaz, med en förvånad blick.
-Hände något?
-Kan vi bara ta en runda, måste ta frisk luft. Sa jag och log smått mot Chaz.
-Aa, vänta bara jag ska bara ta upp allt från golvet. Sa han och började gå till en stor hög med mat och en stor matkasse. Matkassen pappa slängde.
-Åh.. jag kan hjälpa.
Några minuter senare var vi på väg ut.
-Var ska vi gå? Undrade Chaz och öppnade dörren åt mig.
-Framåt bara, parken typ. Sa jag.
Vi gick i en tystnad. Ingen hade något att säga just nu. Jag hade för mycket att tänka på. Vad ska pappa tro?!
-Rose, gjorde jag något fel? Sa plötsligt Chaz.
Jag såg på Chaz och skakade på huvudet.
-Nej.. allt är okej. Sa jag.
-Säker?
Jag nickade och titta bort.
-Chaz, sa jag och mötte hans blick.
-Ja, Rose?
-Kommer du inte ihåg någonting?
-Vad menar du?
-Asså.. att gå ut med dig på promenader har varit något riktigt ofta, innan olyckan inträffade.
Jag hade så mycket att säga till Chaz. Men det var inte till denna Chaz jag ville säga det till, det var till den förra..När jag tänkte på det, började en stor klump samlas i halsen. Som om jag skulle börja gråta, när dom helst. Det var förfärligt. Killen jag älskade, stod framför mig, men det var ändå inte han på något sätt.
-Rose, vad snackar du om?
-Förlåt.. jag är bara så.. så trött Chaz. På att allting har gått så snabbt, för snabbt.
-Jag vet inte vad du snackar om Rose just nu. Men jag kommer i alla fall, alltid vara på din sida och stötta dig.
Jag log mot Chaz, och han log mot mig. Vi gick en bit till, och jag skulle precis säga någonting, men det var något som stoppade mig. Jag började plötsligt känna mig svag. Jag började se suddigt. Ögonlocken slöts, långsamt. Och jag föll ihop, på den hårda marken. Det sista jag hörde, var mitt namn som Chaz ropade.

-Shit.. paparazzis över allt, eh? Sa Chaz och satte sig på soffan.
-Japp..
-Idioter.
-You dont say.. sa jag och log.
Chaz såg på mig, och hans blick ändrades till allvar.
-Öh, Rose, gå och lägg dig, du ser dödstrött ut! Jag sover här på soffan, det är lugnt.
Jag gäspade och nickade.
-Godnatt Chaz sa jag och log mot honom.
-Godnatt Rose.

Nästa dag.
Jag började sakta öppna ögonen, och jag kände mig avslappnad, och glad. Jag såg ut genom fönstret, och det var blå himmel, och solen sken starkt högt uppe på himlen. Jag sträckte mig i sängen och gäspade till. Snabbt gick jag upp ur sängen, och gick in i min walk in clothes garderob och började titta igenom mina kläder. Dagens klädstil blev ett par american shorts, och en pösig, randig tröja. Jag satte sedan upp mitt hår i en hög tofs, och klibbade på mascara på ögonfransarna. Snart var jag ute i vardagsrummet, men ingen Chaz i soffan syntes till. Istället, stod han i köket med en bricka förberedd med frukost.
-Godmorgon! Sa han och la ner brickan på matbordet.
-Godmorgon Chaz! Vad snällt av dig att göra frukosten!
-Jag vaknade tidigt, och ja, tänkte typ tacka dig att du släppte in mig.
Jag log mot honom, och satte mig vid matbordet. Vi började äta, och efter cirka en halvtimme hade vi lagt all disk i diskmaskinen. Det vibbrerade till i fickan, och jag tog snabbt upp mobilen.
’’ Hej Rose. :) En vecka i London? Haha, kulkul! ;) Kanske vill komma med mig och grabbarna till studion idag? Skulle vara kul och ha sällskap från dig! Eller, om du vill såklart. Kram! :)’’
Jag svalde hårt. Fan skulle jag svara?
-Vem var det från? Frågade Chaz och började försiktigt luta sig över mobilen.
Jag lutade mig tillbaka, och drog mobilen närmare intill mig.
-Emily, ljög jag och log ett fejk leende.
Chaz nickade och lutade sig tillbaka och satte sig på en stol vid matbordet. Mina händer började små skaka. Vad skulle jag svara? Jag gjorde många omgångar, innan jag skickade ett svar till Louis.
’’ Åh, jag skulle verkligen vilja Louis! Kanske någon annan gång? Jag kan inte idag, har bestämt att vara lite med Ann idag. Behöver en liten shopping tur med en i sin egen kön.. har ju hela tiden varit med dig och killarna ;) ! Men någon annan gång okej? :) Hälsa grabbarna! Kram :*.’’
Jag skickade det snabbt, och la undan mobilen. Jag orkade inte tänka om det mer. Jag skakade bort tankarna och vände mig åt Chaz håll. Chaz satt och pillade med sin mobil.
- Vad gör du? Sa jag och började gå mot hans håll.
- Messar,
-Med vem?
Chaz såg upp på mig, och jag stannade.
-Öh, min kompis i L.A Svarade han.
Han svarade på min fråga, men hans blick gjorde inte det. Det han sa var inte sant, jag såg det. Jag kände det. Jag visste det. Varför säger han inte sanningen? .. Okej jag ska inte säga nåt, jag säger inte sanning heller ju..Åh. Just nu orkade jag inte tjata mer.
-Okej.. sa jag och nickade.
-Rose.. började han, och jag såg på honom med ett snett leende.
Han skakade på huvudet.
-Nae, det var inget. Suckade han och la mobilen tillbaka in i bakfickan.
-Hm?
-Okej.. sa jag och satte mig ner i soffan med en duns.
Snart flyttade Chaz på sig, och satte sig brevid mig. Ingen sa ett endaste ord till varann. Fast vi hade något att prata om egentligen. Vi satt så, i en tystnad. Ingen pinsam direkt. Det, kändes bra att ha en stund tystnad. Men snart avbröts den.
  Det plingade på dörren. Och jag hoppade till av skräck. Vem var det? Inte ville jag öppna..Jag stannade på min plats, med blicken fäst på soffbordets kant. Det plingade på dörren än en gång.
-Ska inte du öppna? Frågade Chaz.
Jag suckade till och reste mig upp från soffan.
-Chaz, skulle du kunna hitta min mobil? Jag la den någonstans vid soffan, det vore snällt av dig.
Jag sa för mycket. Men, det var bara för att få honom så långt ifrån dörren som möjligt..Jag började sakta ner när jag började närma mig dörren. Försiktigt började jag dra i handtaget, och jag öppnade dörren.
-Hej Rose!
Shit..Pappa..?
-Hej pappa.. sa jag med en hes röst.
-Jag har frukost med mig! Sa han och visade mig en matkasse.
-Åh.. det behövdes inte jag hade prec..
Där avbröts jag.
-Vem skor? Sa pappa och såg ner på Chaz svarta skor, som låg vid dörren.
-Öh..
Pappa lyfte upp sin blick och fastnade med den mot mitt håll, men det var inte på mig han tittade på. Jag vände mig försiktigt om och där stod Chaz.
- Chaz? Pappa såg konstigt på honom.

     
-Va? Liam såg på mig med stora ögon.
Jag tvekade, men nickade i alla fall.
Jag berättade om Chaz, inte om att han var varulv, eller dog, utan de sista månaderna. Hur jag kände och hur jag känner nu. Att han kommer .. Shit, han kommer typ till London om.. 7 timmar!
Liam suckade och bet sig i läppen.
-Vet du hur han känner för dig då? Frågade han.
Nej. Det vet jag inte,ville jag svara. Men jag kan inte ge alla mina problem till Liam ju, han har ju arbete och göra, det skulle bli för jobbigt för honom. För att ignorera hans fråga så började jag prata om något annat.
-Ja juste! Visste du att det inte är sån god kaffe från Starbucks i L.A som här i London? Skumt va? Jag fnissade till.
Liam sneglade på mig och sedan log.
-Mm.
Vi kom tillslut hem till mig, och vi stod utanför min dörr till lägenheten. Jag skulle precis öppna när jag märkte att Liam inte gick efter mig, utan stod på ett trappsteg, några meter ifrån mig.
-Killarna kommer bli fundersamma, Sa han.
-Som alltid märker jag.. sa jag och flinade.
-Mm, sa han och skrattade till.
-Vi ses! Sa jag, samtidigt som jag gick ner till honom och gav honom en kram.
Han kramade mig också och sedan släppte vi taget.
-Hälsa Louis! hoppade det ut mig.
..Oj, Va?
Liam såg på mig med en förvånad blick.
-Aa.., okej. Sa han och nickade samtidigt som han började le.
Jag ville säga något mer, men det kom bara inte ut.
-Och resten såklart. Fick jag tillslut ur mig.
-Jadå.. Men Louis först. Sa Liam och skrattade retsamt.
-Jajajajaja..  tyst nu.. Sa jag och viftade med handen.
-Vi hörs.
-Mm! Sa jag och log ett litet leende.
Liam log tillbaka och sedan, vände sig om och gick. Samtidigt som jag gick in i lägenheten.

Hemma, slutade det med att jag skypade med Emily, och Zoe. Vi hade webbkamerna på och vi snackade för fullt! Med min förvåning syntes Justin Bieber ibland, i Emilys bakgrund. Han gick förbi när Emily hade sin webbkamera på.
-Så.. du och Justin? Viskade jag.
Emily log mot mig och vände sig om till Justin.
-Justin! Rose vill se dig! Ropade hon.
Nej usch vad pinsamt, det vill jag ju inte alls! Nej! Nejnej! Eller jag bad ju inte om det!
-Nej.. asså ..Väste jag mot Emily när plötsligt kom Justin med ett leende.
-Tjena tjejer! Sa han och log.
-Hejhej! Sa Zoe och fnissade.
-Heej. Sa jag och vinkade lätt.
-Nämen, där är ju Louis flickvän! Hej Rose, kul att få.. se dig. Sa Justin och såg på mig med ett leende.
-Ja det är kul och se dig med, men jag är inte Louis flickvän.. Paparazzis säger sånt skit så..
-Jag förstår känslan.. Sa Justin och nickade.
-Rose, du kommer väl i vinter till Atlanta? Sa Emily glatt och såg på mig med ett stort leende.
-Herregud såklart! Sa jag och nickade med ett leende.
-Vad kul! Sa Justin.
Emily såg på Justin och sen på mig igen.
-I alla fall, .. öh, Justin du kan nog gå.. Sa hon och schasade iväg honom.
-Jajaja, sweetie! Ropade han och skrattade.
Vi började prata igen. Klockan började närma sig 11 när vi avslutade samtalet. Det kändes riktigt skönt att prata med tjejerna igen. En lättnad kändes inombords, likadan lättnad som när jag berättade om Chaz för Liam.
Jag kunde inte somna idag, jag gick runt hemma fram och tillbaka från köket till sovrummet, sovrummet till köket. Jag funderade på om jag gjorde rätt att säga det till Liam. Och jag funderade på såklart hur killarna skulle reagera, för jag kan ju inte gömma Chaz i min garberob och låtsas som igenting... .. Sjukt? Jag kanske överdriver eller något.. men, det kanske kommer bli jätte dåligt, eller bra? Jag gick in i köket och såg på klockan.
-Halv tolv på natten. Sa jag tyst för mig själv och skakade sakta på huvudet.
Chaz flyg landar om en halvtimme..
Samtidigt när jag skulle gå in i mitt somvrum, för att försöka somna om, ringde min mobil. Med snabba steg gick jag mot köket, där mobilen låg på diskbänken, och svarade utan att se vem som ringde.
-Hallå? Sa jag med en hes röst.
-Rose? Chaz här, jag väckte säkert dig?
Det kändes varmt inombords när man hörde hans röst. Det gjorde mig på något sätt lugn och glad.
-Nejdå! Jag sitter här hemma och väntar på dig!
-Aw, okej. Titta ut genom fönstret Rose.. Sa Chaz.
Jag såg ner på mobilen med en konstig blick. Men jag ryckte på axlarna och ställde mig vid fönstret som var mot parkens håll. Jag såg ner på gatan, och ingen mer än Chaz, ståd där, med en resväska och ett leende mot mig. Det gjorde så att jag fick ett leende på läpparna, och jag öppnade fönstret.
-Chaz?! Sa jag med ett stort leende.
-Hej Rose.. sa han och vinkade.
-Ska inte ditt flyg landa för än om 30 minuter? Jag fnissade.
-Ville överaska dig. Sa han med ett litet leende.
Jag visste inte vad jag skulle säga. Så det uppstod en tystnad, en lång tystnad. Vi bara såg på varandra. Det var kul att Chaz flög hit till London. Jag kände det någonstans där inne, men det kunde inte övertala mig.
Plötsligt bländade något mig. Med en förvånad blick såg jag mot parken, och där står ju en jäkla paparazzi i buskarna och tar foto! Helvete nej, Louis får inte veta , inte nu!
-Chaz, spring in i huset! Sa jag, samtidigt som jag stänger fönstret.
Chaz gör som jag säger, och några minuter står han i mitt vardagsrum. Kommer detta fungera..? Kommer Louis och resten se bilderna imorgon? Nej..