På vägen hem till pappa tog sin tid, och hela vägen dit var i tystnad. Bara radion hördes på nästan den lägsta volymen. För mig var det både konstig och pinsam tystnad, men jag vet inte hur pappa tyckte den. Jag tog upp min mobil för att skriva sms till tjejerna.

’’Är på väg till pappas hem..  Han verkar snäll, och det vet jag att han är. (: Puss, saknar er!

Jag skickade smset i ett gruppsamtal och fick snabbt svar liknande, ’’Det tror jag också! Saknar dig!’’ Okej hör av dig senare, miss u!’’

-Hemmet har blivit större sedan ni.. pappa avbröt och jag såg på honom.

-flyttade. Sa han och sedan såg på vägen igen.

-Aha, okej. Svarade jag och såg ut genom fönstret.

Utanför fönstret såg jag hus, i alla olika slag. Detta var dom ’’rikare människornas kvarter’’. Eller nåt. Pappa svängde in i en väg som förde mot 4 mindre hus och med ett stort i mellan, som jag gissade på var pappas. På denna gatan var det bara fyra hus, och utsikten från båda hållen var på en stor äng och berg. Som sagt, pappa svängde in på uppfarten till det största huset och stannade bilen.

-Välkommen hem. Sa han och log mot mig.

Jag svarade inte, utan bara log och sedan gick ut. Okej, detta var verkligen större än där hemma i Miami. Utan att slita blicken från huset tog jag tag i mitt bagage och drog det med mig efter pappa som öppnade dörren åt mig.

-Ja, här har vi alltså vardagsrummet, och om man kommer längre in så..

Pappa visade mig runt i huset och sist förde han mig upp, till ett rum med en stor balkong med utsikt över bergen.

-Tänkte att detta kunde vara ditt rum, eller vad tycker du? Jag har möblerat om lite och ändrat tapeten sedan ni flyttade eftersom du kanske inte vill ha prinssesor och rosa på dina tapeter.. Pappa skrattade till och jag log mot honom.

-Det är jätte fint. Sa jag och satte mig ner i sängen.

-Ja.. Sa han snabbt och lite nervöst, samtidigt som han satte ner bagaget ner i mitt rum.

-Välkommen hem och ja, gör vad du vill. Han slog ut med armarna när han sa det sista och jag skrattade till.

-Tyvärr, har jag jobb och göra.. Men jag kommer tillbaka hem runt nio eller så.

Klart, pappa var ju skådespelare.

-Nej det är lugnt.. Okej! Sa jag och log.

Pappa vinkade lite lätt och sedan gick ut ur rummet, medan jag stannade kvar och började packa ut kläder och hängde dom i den stora walk in closet. Jag var nästan förvånad att jag hade ett sånt här stort rum. Efter några minuter när alla mina kläder hängde i garderoben gick jag ut på balkongen. Jag la händerna på räcket och suckade lite tyst. Jag såg över bergen och njöt av tystnaden. Plötsligt förstördes den underbara tystnaden av några skratt och prat under mig. Jag såg ner på vägen under mig och såg tre killar. Två åkte skateboard medan en annan cyklade. En av killarna som hade mörkt hår skrattade högt och såg upp mot mig och våra blickar möttes. Han slutade genast skratta, men åkte vidare med sin skateboard. Han slutade inte se på mig och tillslut vickade han lite på huvudet mot mig och log smått, sedan försvann han med resten av hans vänner. Jag kände väl det ansiktsuttrycket. Jag rusade in i mitt rum igen och började leta i lådor och hyllor, om jag hade några grejer från barndomen. I en av hyllorna stod ett inramat foto på mig som 5 åring och en annan kille. Det var killen som åkte skateboard. Shit, det var Ryan.. Genast sprang jag ut ur rummet, in i vardagsrummet och såg ut genom fönstret, där jag fick syn på honom. Han såg inte mot mig,  utan pratade fortfarande med sina två killkompisar. Det var inte sant.. bodde han fortfarande här? Men, tänk om jag någon gång vill typ till stan och typ träffar på honom på uppfarten. Ska jag säga, ’’Ja, hej det var jag lilla tjejen som sprang naken runt i trädgården.. jupp..’’ Åh, gud vad pinsamt. Jag slängde mig ner i soffan och suckade högt.

-Awkward.. sa jag för mig själv och sträckte på mig lite snabbt i soffan.

Jag reste mig tillslut ur soffan och gick mot köket. Fönstret där var halvöppet och jag ställde mig vid det och såg ut. Det var inte fören då jag hörde några killiga röster.

-Men gud vad du blev tyst helt plötsligt, har det hänt något?

En tystnad uppstod.

-Ni vet det där fotot som ni hittade i ett fotoalbum på mig och en tjej som små?

-Öh.. ja?

-Jag tror hon har kommit tillbaka..

Mamma kramade om mig ännu en gång.

-Kommer sakna dig. Sa hon och jag log.

-Kommer sakna dig med, men jag måste verkligen gå nu.

Vi släppte taget och hon nickade. Jag gick till Paul och kramade om honom som ett hejdå. Vi släppte taget och en kvinnlig röst hördes över hela flygplatsen från högtalaren.

-Flyget till Los Angeles lyfter om tio minuter. Var snäll och gå ombord.

Jag sa hejdå en sista gång och sedan tog mitt handbagage och rusade mot flygplanet. Jag gick ombord och hälsade glatt på en av flygvärdinnorna, sedan började leta efter min plats. Jag fann min plats som var bredvid en brun hårig man som var ungefär.. 35 och han gjorde något med sin mobil. Jag satte mig ner bredvid honom och han såg på mig och log.

-Har jag tatt din förälders plats? Frågade han, som om jag vore 4 år gammal.

-Nejnej jag åker själv. Förklarade jag och han nickade.

-Dave Harrison. Presenterade han sig samtidigt som han sträckte fram handen och jag nickade.

-Yasmine. Sa jag snabbt, och skakade om hans hand och sedan satte på mig bältet.

Bara några minuter senare lyfte planet, och jag började redan sakna familjen och vännerna i Miami.Folk omkring mig pratade med varann, medan mellan mig och Dave växte en pinsam tystnad.

-Så, vad ska du göra i L.A? Frågade jag honom, för att avbryta den pinsamma tystnaden.

-Jag har varit på ett jobbmöte här i Miami, och nu ska för tillfället  hem. Du då? Han log smått.

-Jag ska hälsa på min.. pappa. Sa jag och log.

-Vad kul!

Jag nickade och sedan tittade bort och tänkte för mig själv, ’’Kanske inte så kul..’’Flygresan gick snabbare än vad jag tänkte mig. Ju närmare och närmare vi kom, och började se land, blev jag ännu mer nervösare. Herregud, efter 12 år, kommer jag att få se honom igen. Flyget landade tillslut och Dave hjälpte mig med mitt handbagage ut ur planet.

-Det var trevligt att prata med dig Yasmine. Ha det kul hos din pappa! Sa han och vi log mot varann.

-Detsamma! Sa jag och Dave gick iväg.

Jag suckade till och gick för att hämta resten av mitt bagage. Jag ställde mig sen utanför flygplatsen och såg mig omkring. Okej, mamma sa att han skulle komma med en mörkgrön Bentley. Jag tog upp ett foto ur fickan som var på honom, sedan tittade jag efter om någonstans i närheten stod det en man som såg ut som han på fotot. Men nej. Jag började gå runt och se mig omkring. Men ingen pappa syntes till. Med besvikelse, och oro hur jag nu skulle komma hem backade jag några steg och kände att jag plötsligt trampade på någons fot.

-Oj! Förlåt mig! Sa jag snabbt och vände mig om.

-Det var inte m.. Började jag och lyfte upp min blick och jag blev helt stum.

Där stod min pappa. Å herregud. Han fick ur sig ett litet leende.

-Hej Yasmine. Sa han sakta och jag visste inte hur jag skulle uppföra mig.

Skulle jag krama han? Eller bara hälsa på han och gå förbi honom? Vad skulle jag göra?

-Hej.. Sa jag oroligt och fick ur mig ett leende.

Det var en konstig känsla att få träffa han efter så många år.

-Här, låt mig hjälpa dig med ditt bagage. Sa han och tog tag i min tunga stora vita resväska.

-Åh, okej tack. Sa jag och räckte fram resväskan till honom.Han log mot mig och tog resväskan med i en bil som stod längre bort. Efter det hjälpte han mig med resten av bagagen och sedan öppnade bildörren åt mig.

-Hem? Frågade han och log.

-Visst. Sa jag och skuttade in i bilen. 

Jag började hosta så högt att jag trodde att hela Miami hörde. Jag kunde inte heller andas och jag fick nästan panik. Paul flög upp ur stolen och började banka mig försiktigt på ryggen.

-Yasmine, andas. Sa mamma mjukt och jag lyssnade till hennes ord och tillslut kunde jag andas igen och hostan försvann helt.

-Jag hörde nog fel.. sa jag och sänkte huvudet ner i händerna.

-Yasmine, du har önskat det länge, och han vill se dig.

’’Han’’? Han har faktiskt ett namn! Han är min pappa, och det var du som lämnade honom, mor. Jag ville skrika ut det, men jag kunde inte. .. Men vänta, ville han se mig? Mamma ville ju det bästa för mig just nu. Hon hade rätt, jag har alltid velat träffa pappa, men nu när jag ändå tänker.. det blir ju rätt så pinsamt. Jag har inte träffat pappa på 12 år.

Nästa dag.

Jag parkerar moppen utanför Laylas hus med massa tankar om pappa och resan flög runt i mitt huvud. Innan jag ens hann plinga på dörren öppnade Laylas mamma dörren.

-Hej Yasmine! Layla är i sitt rum som vanligt.

-Okej, tack. Sa jag och hängde av mig jackan och tog av mig skorna.

Jag började gå mot Laylas rum och jag öppnade dörren. Layla satt som vanligt, med sin gitarr i sängen och spelade. Hennes blick fördes upp på mig och hon log.

-Hej Yas, redan här? Hon la undan gitarren och klappade på platsen bredvid sig.

Jag fick ur mig ett leende och satte mig bredvid henne. Jag försökte dölja att jag var helt förvånad och borta i mina tankar på grund av vad mamma sa igår.

-Okej, jag ser på dig att något är inte okej. Jag ringer Vic med detsamma. Sa Layla snabbt.

Hon tog upp sin mobil och ringde Victoria. Bara några minuter senare satt vi alla tre på sängen och jag hade mitt huvud sänkt i knäna.

-Yas, säg vad som har hänt.. Victoria klappade mig mjukt på ryggen.

-Jag.. jag tog ett djupt andetag och såg på mina två bästa kompisar.

-Jag ska till L.A i över imorgon.. Till min pappa.

Tjejerna såg på mig med stora ögon.

-VA?! Sa dom högt och jag nickade sakta.

-Ska det vara positivt eller negativt..? Frågade Victoria oroligt.

-Både och, asså jag har önskat det i tolv år och nu har jag liksom fått chansen… Men det kommer kännas konstigt.

Alla tre suckade till.

-Hur länge ska du vara där? Layla flyttade närmare mig.

-I ett år.. fick jag ur mig och suckade.

Layla och Victoria blev stumma.

-Ett år..? sa dom svagt och förvånat.

Jag nickade.

-Jag ville bara säga det, jag måste packa en hel del och så.. Så jag måste hem men jag kommer säga hejdå på måndag.

-Okej. Sa Victoria, medan Layla kramade mig.

Dom följde med mig till utgången och jag kramade om dom hejdå, sedan hoppade jag upp på moppen och körde iväg.

Måndag.

-Ring varje dag. VARJE DAG. Snyftade Layla och jag nickade, samtidigt som jag torkade bort några enstaka tårar.

-Yasmine, vi måste åka nu.. hörde jag Paul säga några meter bakom mig.

-Jag måste åka nu.. kommer sakna er jätte mycket. Sa jag och kramade om dom.

-Vi kommer sakna dig mer.. Sa Victoria och log snett mot mig när vi släppte taget.

-Hejdå. Snyftade jag och vinkade till dom, samtidigt jag satte mig i bilen och Paul startade motorerna. Vi körde iväg mot flygplatsen.

Skoldagen slöade sig fram, och när det äntligen var slut på mattelektionen rusade alla ut ur klassrummet. Fredag, gud vad skönt med helg!

-Så hänger ni med och pluggar till provet som är på tisdag? Frågade Layla när vi var på väg till skåpen.

-Jag hänger med.. fnittrade Victoria och jag log.

-Okej. Svarade jag och öppnade mitt skåp och hämtade mina grejer.

Jag kände plötsligt hur någon ställde sig bredvid mig och jag visste redan vem det var. Skolans hetaste kille, Eric. Alla tjejer på skolan ville ha sitt skåp bredvid honom, och jag hade det. Helt sjukt egentligen.

-Skönt med helg va? Frågade han och såg på mig. Vi pratade ofta vid skåpen, det var den ända chansen typ.

Victoria puttade mig löst på armen och Layla fnittrade till. Pinsamma kompisar..

-Kan man lätt säga. Skrattade jag och han stängde sitt skåp.

-Ha det så gött, ses på måndag. Han log mot oss och sedan vände sig om och gick.

Jag pustade ut och stängde mitt skåp, samtidigt som jag såg på Layla och Victoria.

-Gud så snygg han är.. pep Victoria och Layla höll med.

-Haha, ni är för söta ni två. Fnissade jag och sedan började vi gå på bredden ut ur skolan.

-Ska bara ringa Paul och säga att jag inte kommer komma hem vid tre. Sa jag och Layla och Victoria nickade.

Tre timmar senare.

-Hemma! Ropade jag och slängde av mig den tunga väskan i hallen.

-Hejhej! Hörde man mamma och Paul ropa från altanen.

Jag sparkade av mig skorna och hängde av mig jackan. Med tunga steg släpade jag väskan efter mig och gick in i mitt rum. Jag slängde väskan på sängen och satte mig ner i min soffa. Jag satte på tvn.

-Den välkända Iron Man, Robert Downey Jr har just..

Jag suckade och bytte kanal. Jag skulle ändå aldrig få träffa min pappa, jag måste gå vidare.

-Varför bytte du kanal, gumman? Frågade mamma som stod vid dörren och jag hoppade till.

-Vad du skräms.. Jag vet inte, det liksom.. Jag måste gå vidare. Förklarade jag.

Hon nickade och sedan suckade lite tyst.

-Jag och Paul vill säga dig en sak vid middagen, så var snäll och gå inte någonstans ikväll, okej?

-Aha, okej jag lovar. Sa jag och log.

Mamma log mot mig och sedan gick iväg. Jag stängde av tvn och satte mig istället vid datorn, gjorde klart min rapport och sedan loggade in på facebook. Jag hade väldigt många vänner, och det var minst 5 stycken som hade födelsedag varje dag. Jag grattade alltid så många jag kunde. Efter det stängde jag av datorn och gick ut på altanen och satte mig ner bredvid Paul.

-Vad blir din nästa film Paul?

-The fast and the Furtious 6. Sa han och jag klappade händerna.

-Jaaa! Skrattade jag och han log.

-Skönt att vintern är över, eller hur?

-Mm, det känns redan att sommaren närma sig. Skrattade jag.

Nästan varje konversation med mig och Paul slutar med att jag frågar om att få en bil, och Paul suckar till, och sedan skrattar. Han säger den där meningen ’’Vi får se till nästa år’’ och sedan går antigen jag, eller han. Denna konversation skulle sluta såhär också. Men varför inte försöka?

-Paul.. började jag och han skrattade till.

-Jag glömde nästan! Kom med här. Han log mot mig och ställde sig upp.

-..Va? Sa jag konstigt och reste mig sakta upp.

Han skrattade till och sedan följde jag efter honom till vårt stora garage. Dörrarna öppnades när Paul knappade in någon kod på dörren. Som vanligt stod Pauls 3 bilar och en bil som var mammas inne i garaget. Det kändes som om garaget var större än själva huset, men det var det ju såklart inte.

-Jo, asså du kanske inte kommer få en bil nu.. Men jag tänkte att.. Denna kanske gör så att du slutar tjata så mycket. Han gick längre bort in i garaget och tog bort något vitt lakan som hängde över någonting. Paul tog med sig en vit, splitter ny moped fram till mig.

-Varsågod. Sa han och jag kunde knappt tro det.

En moped kanske inte var lika bra som bil, men jag menar.. Det var en moped och jag kunde åka med den själv till skolan. Glädjen spreds snabbt inombords.

-Åh, tack Paul! Den är jätte fin! Sa jag och kramade han.

-Bra att du tycker om den! Skrattade han och kramade om mig tillbaks.

-Nu kommer jag verkligen inte tjata..

-Tur det! Vi släppte taget och jag kunde nästan inte slita bort blicken från MIN moped.

-Middag! Hörde vi mamma ropa inne i huset.

Paul gav mig nycklarna till mopeden och sedan gick vi tillsammans in i huset. Några minuter senare satt alla vid bordet och åt middag.

-Jo, jag och Paul vill säga en sak.. Började mamma och jag slutade att äta. Paul och mamma mötte sina blickar och hon suckade lite tyst.

-Eller, det är främst jag som vill säga det. Fortsatte hon.

-Mm? Sa jag och det var någotslags oro som började komma. Jag tog mitt glas med vatten och började dricka.

-Jo, du, eller jag har köpt flygbiljetter till L.A… Hon avbröt med att ta ett djupt andetag.

-Du ska besöka din pappa. Sa hon snabbt.

Jag satte i halsen när hon sa den sista meningen. ’’Du ska besöka din pappa’’.

En flicka i 5 års åldern ligger och gråter i sin säng, med sin stora vita nalle i famnen. Skriken från nedervåningen hörs högt och tydligt genom alla väggar och dörrar. Hon skakar av rädsla och oro. Skriken tystnar tillslut och flickan hör hårda steg upp för trappan, in till hennes rum. Hennes mor kommer in och bär upp sin dotter i famnen samtidigt som hon går till ett stort ljust sovrum och packar ner kläder i en stor väska. Med ansiktet nerborrat i sin mors axel hör flickan hur hennes pappa försöker prata med sin fru. Flickans mor springer ner för den långa och branta trappan ner och tar på sin dotter jacka och skor. Hon tar hennes hand och drar med henne i en mörkblå bil och kör iväg, mot en värld långt bort från sin man.

Den flickan är jag. Yasmine. Med detta minnet, går jag och lägger mig varje kväll. Med hopp, om att någon gång träffa min pappa igen. Det har jag gjort i många år. Att pappa skulle komma  till oss eller att mamma kom tillbaka till honom, men jag har sakta börjat tappa hoppet om det. Min mamma har börjat ett nytt liv, samma sak har jag. I Miami.

   Jag är en 17 årig tjej från Los Angeles, men bor nu i tolv år här, i Miami. Jag bor här med min mamma, och hennes man Paul Walker. Ja, han är kändis, och i början kunde jag knappt själv förstå att han var min mammas nya pojkvän. Men det är egentligen inget konstigt. Jag ser min pappa nästan varje dag på tv. Intervjuer, trailers och en massa sånt. Det är den ända chansen jag får se honom igen. Min pappa, är Robert Downey jr, så man kan ju förstå varför det inte är så konstigt att Paul Walker är just nu min låssas pappa. Båda två är kändisar, och jag har blivit ganska van.

   Jag lever i ett bra liv. I ett stort hus vid stranden. Vi bor lite längre ut från stan. Så vi har det ganska isolerat från andra människor och fans hemma hos oss. Mina två bästa kompisar, Victoria och Layla är som mina systrar. Vi kan berätta allting för varandra och dom brukar vara hemma hos mig ganska ofta. När det gäller skolan. Ja, jag är inte världens smartaste person, men jag är inte dum heller. Så jag är ganska nöjd med mina betyg. När det gäller kompisar i skolan så är det för det främsta Victoria och Layla jag hänger med. Jag försöker hänga med så många som möjligt, eftersom ’’jag är kändisarnas barn’’ och det är varjes elev önskan att ens få prata med mig. Jag är en normal tonåring, egenltigen? Men, det är inte bara tjejer jag är med, men jag vågar knappt visa det. Innan mamma flyttade ifrån pappa hade jag en bästa kompis i L.A som heter Ryan. Jag vet både inte hur han ser ut, eller om han ens lever idag.. Efter att ha flyttat har jag försökt att ha kvar min kontakt med killar eftersom jag alltid har känt mig trygg hos killar, men här i Miami, brukar det bara vara tjejer med tjejer och killar med killar.  Det är också så att jag är en dansare innersinne och jag brukar dansa när jag är ensam hemma. Eftersom, jag vet att jag inte dansar bra alls men jag känner mig fri och det gör mig på bättre humor när jag gör det.

    Mitt liv har varit bra, men jag har länge önskats att det skulle bli ännu bättre. Jag vill våga, kunna ha egna åsikter och framför allt.. Träffa min pappa igen.

-Yasmine, kommer du ner snart? Hörde jag min mamma, Alyson ropa nere i köket.

-Ja, jag kommer! Ropade jag tillbaka och borstade igenom mitt bruna hår en sista gång och sedan sprang ner till köket.

-Paul skjutsar dig till skolan idag.

Jag hann inte svara eftersom jag hade redan en hel smörgås i munnen samtidigt som jag packade ner mina matteböcker och engelskaböcker ner i väskan. Jag tuggade några enstaka gånger på smörgåsen och sen svalde den hårt. Jag hann knappt dricka upp mitt glas juice när jag hörde hur Paul tuta utanför huset.

-Hejdå mamma jag är tillbaka klockan tre! Sa jag och kramade om mamma snabbt och sedan tog på mig min jeans jacka och mina vita converse. Jag rusade ut och hoppade snabbt in i Pauls vita Audi r8.

-Gasa på nu! Skrattade jag och Paul flinade mot mig.

Han startade bilen och gasade på.

Paul var en snäll låssaspappa. Han ville alltid det bästa för mig, men det ända som var lite mindre bra med han var att han var för försiktig om mig. Jag är 17, och borde redan få en bil för ett år sen eftersom jag har körkort, men Paul säger alltid ’’vi får tänka på det till nästa år..’’.

Vi hann köra om skolbussen bara några meter innan skolparkeringen.

-Har du med allting? Frågade Paul och jag nickade.

-Ska jag hämta dig efter skolan?

Jag såg på honom och log.

-Jag ringer, vi får se jag kanske skulle hem till Layla och plugga.

-Okej! Ha det så bra i skolan.

Vi kramades och han pussade mig på kinden.

-Hejdå! Sa jag snabbt och hoppade ut ur bilen och började gå mot skolan. Som vanligt fördes alla blickar mot mig vid skåpen, men jag har blivit van så det kändes inte obekvämt eller så. Jag ställde mig vid mitt skåp och öppnade det. Jag hängde av mig jackan och la in några matteböcker som jag behövde till den sista lektionen idag, som var alltså matte. Jag stängde skåpet och blev genast skrämd av mina två bästa kompisar som stod vid skåpet, fast jag inte märkte det.

-Herregud vad ni skräms.. skrattade jag och dom började skratta dom också.

Vi kramades om och sedan ringde det in, och vi började med snabba steg gå mot klassrummet. 

  Detta  är huvudrollen, Yasmine Walker Downey.

Vänner och familj i Miami.

  Detta är en av hennes bästa kompisar, Layla Franco

 Och detta är hennes andra bästa kompis, Victioria Abott.

  Detta är Yasmine's mamma, Alyson Walker

  Låssaspappa, Paul Walker.

L.A

  Ryan Howell

  Dan McGenny

  Cam Brooks

  Robert downey Jr.

  Dave Harisson

Jag kan börja med att säga att Nobody Else är slut. Men, jag har bestämt att skriva en ny novell. Helt ny. Jag har redan en header till den nya, men jag fixar den imorgon, som allt annat jag kommer göra med den nya novellen. Så, förhoppningsvis kommer första delen på den nya novellen som ska heta Forever Young komma ut imorgon kväll! 

Jag hoppas att ni har haft en bra tid tillsammans med Rose och hennes familj och vänner. Men nu åker vi vidare, till Yasmine, och hennes liv! 

-Frukost? Frågade pappa när jag kom ner, nyvaken och satte mig ner vid matbordet sömning.

-Ja tack. Sa och gäspade.

-Några planer för idag då? Pappa kom fram och la ner en pannkaka på tallriken.
Jag ryckte på axlarna och gäspade ännu en gång.

-Harry nämnde någonting om att han skulle ta med mig nånstans.

-Åh, kul. Sa pappa och satte sig mittemot mig.

-Mm. Jag sträckte på mig och sedan började äta

-Vad ska du göra idag då?

-Ska sticka till spelningen om en timme. Förklarade pappa.

-När blir filmen klar?

-..Ungefär två månader.

Jag nickade och drack upp mitt glas med juice.

-Jag går upp och klär på mig, duschar, sen släpper ut Texas. Sa jag och ställde ner glaset.

-Okej!

Jag reste mig upp och gick upp på mitt rum. Jag bestämde kläderna för idag, som skulle vara ett par svarta tajt och till det en ljusgrön tunika. Efter det gick jag och duschade, sen klädde på mig.  När jag var på väg ut med Texas tog jag på mig mina skinstövlar, och en vit jacka.

-Rose jag går nu. Hörde jag pappa säga vid ytterdörren.

Jag sprang fram till han och kramade om honom.

-Hejdå.

Han log mot mig och sedan gick ut medan jag stängde dörren efter honom.

-Kom nu Texas, nu går vi ut!

Jag tog på han kopplet och sedan gick ut med honom. Vi kom hem efter tjugo minuter och det var inte fören då jag fick ett sms.

’’Gå ner till stranden klockan 5!

Jag log mot smset och sedan kollade upp tiden. Halv tre.  Jag vaknade det ju rätt så sent idag, halv ett. Jag suckade tyst och gick upp på mitt rum, där jag började skypa med Chaz som var hemma i Revelstocke. I Revelstocke där jag hörde hemma också, egentligen. När vi skypade klart började jag tänka på Revelstocke. Varje stund med Chaz, Paul och Max, när dom kaxade upp sig den gången på stan när Emily och Zoe var hos oss mot Brookie. Det fick mig att skratta till. Eller den gången jag fick reda på Chaz hemlighet. Allt var så mycket enklare då. Allt har gått så snabbt. När började allting egentligen? Och hur eller när kommer det sluta? Jag satt och tänkte på min tid i Revelstocke i väldigt lång tid. Det fick mig att må bättre, men det fick mig att sakna Revelstocke ännu mer. Mitt i allt vibbrerade mobilen och jag tog upp den.

’’Var är duu.. ? :oo<3’’

SHIT VAR KLOCKAN REDAN SÅ MYCKET?! Jag flög upp ur sängen och sprang in i min walk in closet där jag började leta efter något jag kunde ha på mig ikväll. Jag tog på mig en vanlig ljus rosa klänning och till det en vit kavaj. Sen ett par svarta klackarskor. Jag sminkade mig lite lätt och plattade håret. Det var nog den första gången jag fixade mig såhär snabbt. Jag rusade ner för trappan och sprang ut på altanen, där jag stannade till. Det var mörkt ute, och den stora fullmånen speglade sig i havet. Inte långt ifrån stranden, stod en stor båt. Jag såg Harry stå på stranden finklädd och han sparkade på sanden. Han såg upp tillslut och såg på mig. Han fick ett stort leende på läpparna. Jag började gå mot honom och mötte han i en kyss.

-Hej fin. Sa han och jag log.

-Hej snygg. Skrattade jag.

Han tog min hand och hjälpte mig upp ombord. Jag fick syn på 5 stora leenden. Louis kom fram till mig och kramade  om mig.

-Hej!

Samma sak gjorde resten och sist kom en tjej i mörkt brunt hår, finklädd också och hon log mot mig.

-Eleanor. Hon sträckte fram handen och jag log mot henne.

-Rose. Vi skakade hand och sedan gick vi tillsammans längre in i båten.

Liam startade motorerna och jag kände vinden blåsa i mitt hår. Plötsligt kände jag en arm runt min midja och jag såg upp mot Harry.

-Var är vi på väg? Fnittrade jag.

Harry skrattade till och ryckte på axlarna.

-Vi bara kör, mot ingenstans.

Jag kände två starka händer skaka om mig och jag mumlade till. Jag började sakta öppna ögonen och såg 5 välbekanta blickar se på mig. Jag såg mig omkring och insåg att jag var i vardagsrummet hemma i Revelstocke. Jag sträckte på mig och satte mig upp på soffan och såg på mina vänner. Zoe, Emily, Chaz, Paul och Max.

-Asså hörni, jag måste berätta min dröm. Den var sjuk!

Alla började skratta, och sedan började jag berätta, allting från början. 

__________________________________________________________________________________________

The end! <3