16 december
 
Jag såg ut genom bilrutan och himlade med ögonen och såg tillbaka ner på min mobil.
-Soo much snow! Fnittrade min moster Rachel och såg på mig.
Jag kollade upp och log snabbt till och sedan såg ner på mobilen igen. Hon suckade och slog till mig på armen.
-What is it Alex? Frågade hon och jag ryckte på axlarna.
-I dont know why my mom wanted me to go with you.. Sa jag och Rachel skrattade.
-We’re anyway going back to California in two days.
Jag nickade och vi kom fram till hotellet vi skulle bo på. Jag fick en egen lägenhet, som tur. Jag såg inte fram emot att gå på premiären.. Stå och bli fotad? Ingen vet ändå vem jag är, förutom min klass typ som avgudar mig för jag är släkting till en kändis. Jag öppnade dörren till lägenheten och kollade in i lägenhet. Helt okej.. Plötsligt slog en hand mig löst på ryggen och det fick mig att sträcka på mig och kollade åt höger.
-So, you like it Alexander? Frågade Robert och log brett mot mig medan han tuggade på ett tuggumi. Jag hade pratat med Robert en gång innan, det var vid flygplatsen då jag träffade han för första gången. Han var en väldigt chill snubbe.. Dessutom skit rolig.
-It’s okay. Svarade jag och Robert nickade fortfarande med ett leende på läpparna.
-If you need something, I’m next door. Sa han och pekade på dörren bredvid och jag kollade åt det hållet.
-Mhm. Sa jag och nickade till.
Robert slog mig ännu en gång på ryggen och sedan gick in till sig. Jag gick in i min lägenhet och la all bagage vid sofforna. Sedan bestämde jag mig att gå ut i stan utan att säga till Rachel, vad ska jag annars göra? Klockan är ändå typ 2 eller något, premiären är vid 9.. Jag gick ut ur lägenheten och tog hissen ner till receptionen. Jag gick ut ur hotellet, och kollade åt vänster och höger. Jag såg ett shoppingcenter inte långt ifrån hotellet så jag bestämde mig att gå dit. Jag gick in till någon shoppingaffär och kollade runt. Jag skulle precis vände mig om och gå ut när jag kände att jag gick in i någon.
-Oj förlåt mig! Sa den brunhåriga tjejen jag gick in i, och jag förstod inte ett ända ord hon sa till mig.
-Wops, be careful.. Sa jag och tjejen kollade konstigt på mig.
-I’m not Swedish. Förklarade jag för henne och tjejen skrattade till och nickade.
-Sorry anyway. Sa hon och log och det fick mig att le smått också.
-No problem..
-Allie kommer du? Ropade plötsligt en blondhårig tjej längre bort och det fick tjejen jag gick in i kolla bak. Vad sa hon?
-Jaja. Svarade hon och såg tillbaka på mig.
-Yeah uhm, anyway have fun in Sweden! Sa hon och jag log och sedan gick hon iväg.

Premiären

 
Jag ångrade nästan att jag flydde från banrhemmet. Men ändå innerst inne kändes det helt otroligt, och som om det vore det bästa jag kunde ha gjort. Jag, Sophie och ungefär.. 200 fler personer stod utanför Stockholms största bio. Hur jag och Sophie lyckades ställa oss vid staketet, vet inte jag. Men vi gjorde det, och jag var redo. Redo att kunna se min idol, eller min dröm pappa. Vi stod i ungefär tjugo minuter, då plötsligt började några längre bort tjuta.
-Rachel! Rachel!
Jag kollade genast åt höger, där några fotografer stod och Rachel McAdams i en fin klänning. Hon log brett och jag kollade på henne.
-Shit, hon ser snyggare ut i verklighet än i alla filmer.. Skrattade Sophie och kollade på mig.
-Mm! Svarade jag och log snabbt.
Rachel började gå mot mitt och Sophies håll och sedan skrev autografer till några stycken. Plötsligt märkte jag att Rachel mötte min blick, och det fick mig att le smått. Konstigt nog, log hon snabbt tillbaka och sedan gick vidare.
-Rachel kollade på oss! Sa Sophie och fnittrade till.
Jag skrattade åt henne och såg åt höger. Jag höll andan. Ungefär fem meter ifrån mig, gick Robert Downey Jr och log brett som typ.. alltid. Jag blev helt stel. Tänk om han verkligen skulle varit min pappa.. Robert började gå åt mitt håll och det fick mig att le och det pirrade till i magen. Plötsligt kände jag hur några bakom mig och Sophie började knuffas och innan jag hann reagera ramlade jag framåt över grinden. Sophie ropade till mitt namn, men jag låg redan på marken framför några svarta skor. Som tur, uppstod ingen pinsam tystnad utan alla började ropa efter Jude Law som kom fram. Men ändå skämdes jag ihjäl.
-Oh! Are you okay? Hördes en välbekant röst säga och jag kollade upp.
Är det här verkligt?
-Yes.. Yes.. Sa jag och började resa mig upp när Robert drog upp mig och sedan kände jag Sophie ta tag om min arm. Jag försöka bete mig hur vanligt som helst. Jag märkte att Robert kollade på mig, lite fundersamt.
-What’s your name hun? Frågade han plötsligt och jag märkte att en vakt började trängas i folkmassan. Sophie såg på mig med ett litet leende och jag tog ett djupt andetag.
-Allie! Sa jag och log.
-Allie what? Frågade Robert och log smått. Jag ville inte svara på den frågan.. Jag ville inte ha mitt efternamn efter min föräldrar som lämnade mig utan en ända förklaring. Men jag svarade ändå.
-Allie Christiansen. Svarade jag snabbt.
Robert stod först till, sedan kollade snabbt omkring sig och märkte vakterna närma sig.
-Where do you live? Frågade han snabbt och jag kollade först på Sophie som kollade konstigt på Robert.
Allt hände så snabbt. Jag sa adressen till barnhemmet precis innan vakterna tog ifrån mig och Robert kollade efter mig, tills jag försvann i folkmassan. Vakterna tog bort oss från platsen där poliser stod längre bort som kände igen vilka jag och Sophie var.. Efter två timmar var vi tillbaka i barnhemmet igen.

Bussen kom, och vi betalde en varsin bussbiljett. Sedan gick vi längst in i bussen och satte oss ner. Det var nästan ingen i bussen, förutom en kvinna med barnvagn längre fram och en liten pojke nästan längst fram i bussen. Vi satt i ungefär tio minuter och bussen stannade vid en busshållplats och en äldre man kom in och satte sig bakom pojken. Då insåg jag att jag inte kollade om detta var bussen in till stan, utan bara gick på utan att tänka eller kolla på busstabellen. Oj.
-Hur vet vi om detta är rätt buss? Frågade jag Sophie och hon ryckte lätt på axlarna.
-Detta är väl nian? Frågade hon och jag suckade.
-Jag vet inte..
-Jag frågar. Sa Sophie och jag nickade.
Bussen stannade vid röttljus och Sophie passade då på att gå snabbt till kvinnan med barnvagnen.
-Hej! Ursäkta mig.. Sa Sophie och kvinnan såg på henne.
-Åker denna bussen till Nacka?
-Ja, vi kommer snart komma till Nacka, tio minuter till.
-Okej tack! Sa Sophie och log snabbt mot kvinnan och kom och satte sig ner igen bredvid mig innan bussen började köra igen.
Tio minuter gick, och bussen stannade vid en busshållplats. Kvinnan såg bak på oss då och pekade ut på ingången.
-Här är Nacka. Sa hon och vi nickade och reste oss snabbt upp för att gå ut från bussen. Vi kom ut, och bussen körde iväg. Sophie började genast kolla runt omkring sig.
-Okej, jag känner igen detta.. jag tror jag minns rätt, men mamma bodde åt det hållet i ett gult hus. Sa Sophie och pekade åt vägen bakom mig och jag vände mig om och nickade. Vi började gå, och en stor uppfart visade sig till ett gult hus med ett stort träd bredvid och en enorm taras på baksidan av huset.
-Här är det.. Sa Sophie och stannade till. Jag stannade till med henne och nickade.
-Säkert?
-Mm, mamma älskar att köpa nya bilar. För den där verkar ju inte alls gammal.. Skrattade Sophie och pekade på en vit bmw som stod på uppfarten. Jag nickade till och började gå efter Sophie mot huset. Vi kom tillslut fram till dörren och Sophie plingade på. Dörren öppnades.
-SOPHIE?!  Frågade Sophies mamma högt och förvånat.
-Men lilla du, vad gör du här? Hur kom du hit? Dom kommer ju leta efter dig.. Då fick Sophies mamma syn på mig.
-och din vän. Avlsutade hon meningen.
-Hej mamma. Vi förstår om du inte vill att vi stannar här. Men du har själv rymt också från barnhem när du var lika gammal som mig, så vi behöver lite hjälp.
Juste, jag glömde säga att  Sophies mamma också bodde på barnhem när hon 14, 15 år gammal. Hon rymde flera gånger, och tillslut blev adopterad vid 16 års åldern. Men hon flyttade hemifrån ändå när hon var 18, började studera och fick ett lycklig liv i alla fall.
-Aa, ni kan absolut inte stanna här om ni inte vill bli hittade i max 4 dagar.
Sophie nickade och jag var tyst som en mus. Jag sa inte ett ord.
-Kan vi få bo i din föra lägenhet som du hyr ut mitt i stan? Frågade Sophie.
-Men va? Åh gud.. Ni ställer till så mycket med problem.. För det första kom in. Sa hennes mamma och lät oss komma in i huset. Sophies mamma var väldigt ung, eftersom hon fick Sophie när hon bara var 20. Hon lät oss komma in i vardagsrummet och vi satte oss i soffan.
-Okej tjejer, ni kommer få pengar av mig men om era lärare frågar, eller poliser så har jag ingen aning att ni har rymt. Okej? Ni får säga att ni hade samlat på pengar och planerat att rymma en lång tid innan när dom frågar er okej?
Vi nickade.
-Ni kommer få pengar så det räcker att bo på ett hotell, och ni får klara er själva tjejer. Erat beslut att ni rymde, men dom kommer hitta er efter kanske tre dagar eller så.
Vi nickade.
-Okej, tack mamma. Sa Sophie och log. Hennes mamma log tillbaka och reste sig upp för att hämta pengar. Hon gav pengarna till Sophie och sedan sa åt oss att gå innan polisen kommer hit.

Nästa dag En dag kvar till premiären
Vi klarade oss den första kvällen. Vi hittade ett billigt hotell i centrum, något med Alexandra hette det. 500 per natt. Vi hade råd, eftersom vi fick mer än 1000 kr av Sophies mamma. Hon verkade som en kvinna som förstod ungdomar. Klockan närmades fyra, och både jag och Sophie låg i sängen sen klockan 12 då vi vaknade och kollade på tv. Rädda för att gå ut för om någon hittar oss så.. är det över med det ’‘fria’’. Vi hade alltid haft en lärare med oss varje gång några åkte till stan för att shoppa. Vi hade inte ens vågat äta, men våra magar bullrade och vi bestämde oss att gå till McDonalds och ta hem mat. McDonalds var mittemot vårt hotell så det var nära. Vi tog på oss våra skor och gick ut i våra gympakläder som vi hade på friluftsdagen. Vi hade som tur våra varma vinterjackor på, eftersom det snöade ute och det var kallt ute.
-Okej, vad ska du ha? Frågade Sophie när vi kom fram. Jag ryckte på axlarna.
-Men ta typ 2 cheesburgare, stor pommes och två coola. Sa jag som föreslag och Sophie nickade.
-Okej!
Snart var det vår tur i kön att köpa mat, och vi gjorde det snabbt. Vi fick vår mat och betalade. Sedan sprang vi tillbaka till hotellet. Vi kom in och satte oss ner i varsinn säng med varsin hamburgare.
-Så, vad tänker du ha på dig imorgon? Frågade Sophie medan hon tog en tugga av sin hamburgare och jag såg förvånat på henne.
-Det jag har på mig.. väl?
Sophie skrattade till.
-Du, imorgon innan premiären köper vi ett par jeans och någon tröja du kan ha på dig. För första intryck på din idol ska inte vara ’‘Hemlös tjej i mjukisbyxor’’.
Jag började skratta med Sophie och tog en tugga av min hamburgare. Wow, det kommer bli sjukt imorgon!

14 december. Två dagar kvar tills premiären.
Jag tog på mig ett grått linne, en vit kofta över det och sedan svarta mjukisbyxor. Jag la ner 500 kr vi får varje månad från barnhemmet, eftersom jag och Sophie alltid gick ut på rasten en gång per månad och köpte kläder och annat kul. Jag satte upp mitt bruna hår i en hög tofs och då kom Sophie ut från toaletten klar för att gå ut till resten av våran klass och ha friluftsdag.
-Ska vi sticka? Frågade Sophie och jag nickade och vi gick ut efter varann och stängde dörren efter oss. Några i vår klass sprang förbi oss, ut och vi följde gåendes efter dom. Vi gick mot fotbollsplanen som var lite längre bort, nedanför backen. Medan jag och Sophie gick ner för den branta backen såg jag det höga stängslet några 100 meter bort från fotbollsplanen i början av skogen. Om jag bara kunde hoppa över stängslet och springa bort. Jag suckade och kollade ner i marken och då stannade Sophie till och tog tag mig om armen.
-Allie, vad är det?
Jag såg upp och ryckte på axlarna.
-Inget, jag vet bara inte hur jag ska komma iväg härifrån för att komma till.. Ja du vet.
Sophie nickade sakta.
-Kan hända att jag kommer på något, så spela bara med om jag kommer på nåt. Sa Sophie plötsligt och log mot mig och jag rynkade pannan.
-..Okej.. Sa jag osäkert och Sophie skrattade och tog tag om min hand och vi sprang ner till vår klass som stod vid fotbollsplanen. Vi ställde oss i ringen där vår lärare stod i mitten och förklarade vad vi skulle göra. Brännboll.. kul säger vi. Plötsligt räckte Sophie upp handen och läraren suckade och såg på henne.
-Ja Sophie? Frågade han och Sophie sänkte ner handen och allas blickar fördes mot henne.
-Kan jag få gå på toa? Frågade hon och log.
-Nu? Suckade läraren och Sophie nickade.
-Okej då, skynda dig bara.
-Jadå, kom nu Allie.
Sophie tog tag om min arm och skulle förmodligen dra med mig när läraren såg allvarligt på oss.
-Nej men vänta, varför ska Allie med? Sa han allvarligt och rynkade på pannan.
-Allvarligt, toaletterna är hur skumma som helst.. jag vågar inte gå ensam? Sa Sophie lika allvarligt och höjde ögonbrynen som om det vore världens självklara sak att jag skulle komma med.
-Jag skulle ta med någon också, det är sjukt äckliga och läskiga toaletter.. Spelade jag med och suckade på slutet.
Jag såg Sophie se på mig snabbt och ett litet leende kom upp på hennes läppar. Vår lärare såg på oss, tvekade, men sedan suckade och shasade till med handen.
-Okejokej, gå då. Skynda er. Vill inte ha mer problem med er två. Sa han och vi nickade och sprang upp mot barnhemmet.
-Vad håller du på med? Skrattade jag när vi sprang upp för backen.
-Får du se! Sa hon och fnittrade och vi kom fram till barnhemmet.
Gården var tom, bara vår läskiga vaktmästare syntes till vid ingången till barnhemmet med en sopborste.
-Tror du vår vaktmästare är så elak och dum som han ser ut? Frågade plötsligt Sophie och jag kollade konstigt på henne.
-Vet inte jag, snälla säg inte att du är spontan nu och tä.. Tyvärr, Sophie började redan småspringa till vaktmästaren. Jag bara följde sakta efter och kunde från långt håll höra vad hon sa.
-Eh, ursäkta! Sa hon och vaktmästaren kollade på henne och han rynkade pannan.
-Vadå? Grymtade han till så att Sophie vaggade två steg bakåt från honom.
-Jo.. Jag hoppas att du är egentligen är hur snäll som helst inombords och hjälper mig och min bästa vän fly härifrån.Det är verkligen jätte viktigt, och vi har önskat det sen vi kom hit. Detta är vår enda chans, snälla? Sa Sophie och jag blev helt stel.
ÄR HON DUM I HUVUDET?! Han kommer ju säga till lärarna, och aldrig släppa ut oss. Men ändå bildades ett litet leende på vakmästarens läppar och han ställde iväg sopborsten mot porten och nickade.
-Självklart. Viskade han och Sophie log och klappade till med händerna.
-Jag visste det! Du är inte så elak som alla tror! Sa hon och vaktmästaren skrattade tyst till.
-Var tysta nu, så ingen ser eller hör. Sa han och jag kom försiktigt fram till Sophie. Han vände sig om och började gå, Sophie och jag gick med honom.
-Tänk om han våldtar oss eller något?! Viskade jag mot Sophie och hon såg konstigt på mig.
-Överdriv inte nu.. Viskade hon tillbaka.
-Ni förstår barn, jag har inte pratat med någon under dessa 20 år jag bott och jobbat här. Sa vaktmästaren och såg bak på oss och det fick mig att bli tyst och lyssna på vad han sa.
-Alla trodde jag hade blivit en dum, elak ensamvarg. Sanningen är att jag hade en familj innan. Förklarade vaktmästaren och gick mot ’‘kontrollstugan’’ där öppningen till porten fanns. Bara han hade nycklarna till stugan ingen annan.
-Jaha! Vad hände? Frågade Sophie förvånat och han suckade.
-Min fru och 6 åriga dotter dog i en bilolycka, första dagen jag började jobba här. Sa han och det fick mig att tycka så otroligt synd om honom.Han kanske inte var så.. ’‘ond’’ som alla trodde?
-Åh herregud.. Sa Sophie.
-Jag är ledsen. Sa jag och han såg bak på oss igen och ryckte på axlarna.
-Inget jag kan göra åt, tyvärr. Jag tänkte i alla fall inte längre bo i huset jag bodde i med min fru och barn innan, och har stannade här.
-Men vad hände att ingen ville prata med dig? Frågade jag.
-Alla ville ge mig lugn för vad som hände med min familj, det förblev så och alla trodde jag hade blivit som sagt en dum ensamvarg.
Både jag och Sophie nickade till och vi kom fram till stugan. Vakmästaren låste upp dörren, gick in och vi stannade utanför. Han knappade in några knappar och plötsligt började porten öppnas sakta.
-Mitt namn är Bert Olsson om ni undrar. Sa han och log mot oss.
-Sophie och Allie. Sa Sophie.
Bert nickade och stängde dörren efter sig. Han började gå till sin gamla volvo och öppnade dörren för oss.
-Förstår om ni blir rädda nu, men om ni går igenom porten kommer rektorn se, så antigen får ni ett litet skjuts av mig eller försöka smyga förbi. Sa han och log.
-Vi kommer med! Sa Sophie och drog med mig in i bilen. Jag var fortfarande osäker på det hela, men hängde ändå med Sophie in i bilen.
Bert satte sig sakta och försiktigt vid ratten och startade bilen. Bilen började sakta rulla och  både jag och Sophie såg ut genom bakfönstret och började skrattade.
-Åh herregud vi klarade av det! Skrattade jag och Sophie nickade.
-Hejdå skit ställe! Skrattade Sophie och vinkade mot barnhemmet.
Bert började skratta med oss och körde från barnhemmet och stannade vid en busshållplats.
-Jag är glad att jag kunde hjälpa er, men härifrån får ni klara er själva.
-Tack så mycket! Sa Sophie och hoppade ut ur bilen.
-Säkert att det inte ställer till några problem för dig? Frågade jag Bert och han såg bak på mig.
-Nejdå, det var ändå ett nöje att kunna få prata ut sig igen! Lycka till tjejer! Sa han och jag log och hoppade ut ur bilen efter Sophie.
Bert körde iväg, och jag och Sophie stod på busshållplatsen.
-Okeej, vad ska vi göra nu? Frågade jag.
-Vi väntar på bussen, åker in till stan går hem till min mamma.
-Va?
-Mm, hon kommer nog tillåta oss, annars så fixar hon ett ställe åt oss. Hon kan ju bara inte skita i oss sådär. Sa Sophie och log mot mig.
-Tack Sophie..
-För vadå?
-För du gör detta med mig.. Jag log mot henne.
-Äsch! Det är bara kul och spännande ju! Skrattade hon.

MEN DÖÖÖDA MIG!

Jag skrev typ världens bästa presentation om alla, med spänning och allt och så gick allt bort bara sådär? Bajs!! Så ni får bara några bilder och typ namn och ålder. Orkar inte skriva om allting. Usch fyfan vad sur jag blev nu. SKIT! >:(

Huvudroll. Allie Christiansen. Brunhårig glad tjej på 17 sommrar!

Allies bästa vän, Sophie. 16 årig skrattglad tjej som gör alla glada.

Wesley Stromberg. Kallas för Wes, och är 18 år gammal. Tuff och egoistisk kille på utsidan, omtänksam kille med ett guldhjärta på insidan.

Blake Simpson. En 17 årig lycklig kille. Etta på alla tjejers ''sötaste kille'' listan, även han inte är så populär i skolan. Är granne med Robert Downey Jr.

Alex Brinley en 18 årig kille som är Rachel McAdams kusins barn. Pågrund av det är han populäraste killen i skolan. Före detta Wesleys bästa vän.

''Presentationerna'' om rollerna SÖG. Men som sagt, orkar verkligen inte skriva om alla allting igen. Sjukt jobbigt ju :( Skrev inte om Rdj, för skulle fastna och skriva typ allt om honom. Hur bäst han är och så.. Så jag hoppar över honom, med stor sorg. :'( Men alla vet ändå hur jäkla awesome han är och vem han kommer vara i novellen och så! Han kommer vara helt enkelt Robert Downey Jr, utan fru och barn!
Men en grej bara.. ERKÄNN ATT KILLARNA SOM ÄR MED I NOVELLEN ÄR SJUUUKT SNYGGA?

Jag vet. Helt sjukt.

-Den nya Sherlock Holmes kommer ha premiär i Stockholm 16 december. Sverige kommer därför få besök av Robert Downey Jr, Jude Law och Rac..
Mer hörde jag inte, när hela jag flög upp ur soffan och popcorn skålen jag hade i knäet trillade ner. Jag skrek högt av glädje inombords, men i vanliga fall såg jag ut som om jag hade nyss ett spöke. Hörde jag rätt? Skulle min största idol, Robert Downey Jr, komma till Sverige?

Just från den stunden ändrades mitt liv. Ganska mycket om vi säger så.. Den personen som hade flygit upp ur soffan och skrek inombords.. Var jag. Allie. En brunhårig 17 åring med ett leende på läpparna, även fast jag inte vet vilka mina föräldrar är och bor på ett barnhem sen jag var fem. Mitt liv sägs började i staden Karlshamn där jag redan som bebis blev adopterad av en annan familj. Denna familjen hade sedan inte mer tid för mig, och eftersom ingen ville adopterat mig lämnades jag i ett barnhem. Och här bor jag, utanför Stockholm i ett barnhem. Leenden på läpparna finns pågrund av en sak, och det är av min bästa vän. Sophie, som kom till barnhemmet när jag var 10. Då hon var 9. Hon har lyst upp mina dagar då dom var som mörkast och få mig att skratta och bli glad när jag hade det som dåligast. Men här är jag, klarat nu av livet på barnhemmet i tolv år utan skada och ett brett leende på läpparna. Det är egentligen hennes förtjänst att jag fortfarande är glad och mig själv. Detta är hur mitt liv förändrades, från dåligt till perfekt. Perfekt till förvirrande, från förvirrande till bra. Bra till perfekt.

Detta är en berättelse om mig, Allie Christiansen.

13 december. Tre dagar kvar tills premiären.
-Men jag måste få se honom! Skrattade jag.
-Mm, som om vår mentor skulle släppa iväg dig.. Sa Sophie och flinade mot mig.
Jag suckade och kastade mig i min säng och täckte ansiktet med en kudde.
-Jäkla tant Birgitta.. Fnös jag i kudden och Sophie började skratta medan hon gick upp för stegen till sin säng över mig. Hela våningsängen började låta som om den när som helst skulle gå sönder, fast Sophie var smal som en pinne och vägde inte alls så mycket. Jag tog bort kudden från ansiktet och la mig så att jag såg ut genom fönstret.
-Jag får rymma eller något.. Sa jag och log för mig själv.
Sophie började skratta igen när hon hade lagt sig ner i sin säng.
-Gör inte det herregud, kommer du ihåg för tre år sen du försökte rymma? Tönt.. Skrattade Sophie och jag gjorde en grimas och insåg hur töntig jag var. Jag la mig ner på rygg igen och suckade.
-Men ändå, Sophie du vet hur mycket jag vill se honom!
-Allie, seriöst är han verkligen så snygg?
-Nej! Det är just det, han är inte det.. Eller inte SÅ snygg i alla fall..  Jag skrattade och Sophie fnös till och lutade sig över sin säng så hon såg ner på mig och hennes långa blonda hår hängde nästan som gardiner för mig.
-Men liksom det är sättet han talar, och också att jag har drömt så mycket om att han har varit min pappa. Jag gör det typ varje nätt sen jag fyllde fjorton när du visade mig Iron Man.
Jag såg på Sophie och hon nickade.
-Jag fattar..
-Och nu när han kommer till Sverige, då måste jag verkligen få se honom på riktigt.. Suckade jag och Sophie la sig ner i sin säng igen.
-Du vet att jag alltid är på din sida, och om du vill rymma då tänker jag hjälpa dig. Sa hon och det fick mig att le.
-Allvarligt?
-Ja, faktiskt. Jag menar.. asså detta kommer nog bli våran sista gång vi gör något sådant för liksom om tre månader så.. ja.. Sophie blev tyst.
Mitt leende försvann när jag förstod varför Sophie inte fortsatte prata. Jo, för en månad sen fick Sophie reda på att hennes mamma tänker ta henne tillbaka hem om tre månader. Vilket betyder att hon kommer lämna mig här. Självklart har jag försökt inte tänka på det, men det är omöjligt att inte göra det. Jag menar, min bästa vän försvinner..
-Jag fattar, skitsamma.. Sa jag.
-Men jag tänker i alla fall hjälpa dig! Jag lovar! Sophie skrattade när hon sa sin sista mening.
-Tack. Fnittrade jag och Sophie började röra om sig i sin säng.
-Aja, jag går och lägger mig nu.. vaknar inte annars imorgon till friluftsdagen. Skrattade Sophie och släckte sin lampa som hängde i väggen över hennes huvud.
-Godnatt! Viskade hon och rörde om sig ännu en gång i sin säng och sedan blev det tyst.
-Godnatt.. Viskade jag och släckte min lampa och det blev mörkt i rummet.

Hej!

Har inte skrivit på ganska länge, och det är eftersom jag har en annan novellblogg.. men också för jag vet inte längre vad jag ska skriva om i den här novellen. Det var inte tänkt att det skulle hända just såhär, men jag avslutar den novellen jag håller på med nu och börjar med en helt ny berättelse.

Oj?

Det var som sagt inte meningen att det skulle hända så.. men har inte att skriva mer till den novellen. Men jag blev själv typ lite vilse i vad jag skrev och hela handligen blev lite.. konstigt o sånt.  Jag kan i alla fall säga att ''Little Things'' skulle avslutas såhär:

Jessie får reda på att hela hennes liv var en stor lögn. Hon blir räddad från ön av Rdj, och allt blir perfekt o allt. Liksom ''wiihoo'' happy ending!! Alla blir räddade och sånt och Jessie dissar Harry Styles från One Direction och blir ihop med Kian om ni kommer ihåg vem det var? Killen från nyårsfesten hon träffade? I alla fall, Jessie stannar hos Rdj och sin mamma  tills hon känner för att flytta. Hon flyttar när hon blir 20, till sin riktiga pappa Josh Brolin som bor då i Florida med Maria hennes moster och David och Jacob. Hon bor där medan hon går på Collage eller något. Hennes kontakt med One Direction försämras och när Jessie fyller 21 så gör hon och Kian slut. När Jessie blir 22 flyttar hon till London där hon träffar Zayn Malik och dom blir bästa vänner och sedan träffar hon resten av 1D. Harry och Louis är ihop. Ja, dom blir gay (Larry Stylinson<3) och Jessie förblir en tråkig singel brud i London omringad av sina 5 bästa vänner, (1D alltså).

Woho.

Nästa novell kommer också handla om Robert Downey Jr, bara för han är så otroligt jäkla bäst. Och denna novellen ska få en bra början, och lika bra slut.. hoppas vi. Novellen kommer heta ''Reasons'' och kommer handla om en tjej som har tur i livet o får träffa Rdj och andra kändisar.

Tack och hej! Första del till min .. fjärde..? novell kommer imorgon! :)

Hejsveeejjsss.