http://www.youtube.com/watch?v=1bCVkbzMfUM - lyssna medan du läser

Jag kände mig svagare än någonsin, och jag vaggande svagt bakåt några steg. Sedan slängde jag ner tidningen på golvet och sprang ut ur huset med tårar rinnande för mina kinder. Har jag varit lurad om vem jag är hela mitt liv?! Jag kastade på mig min skinnjacka, tog på mig mina converse och sprang ut ur huset, och började springa. Springa så långt som möjligt från detta huset. Alla frågor, funderingar, minnen flög runt i mitt huvud. Jag tänker aldrig komma tillbaka till detta huset. Aldrig. LA värmen var skön och vinden blåste bort mina tårar på kinderna. Jag sprang ner för den välbekanta gatan och sprang förbi James hus. Två killar stod utanför huset med sina skateboards och jag märkte redan från långt håll vilka det var. Justin och James. Deras blickar fördes mot mig och jag sprang gråtande förbi dom, utan att säga ett ord. Det tog inte en lång stund när dom märkte att det var jag, Jessie den glada tjejen som gråtande sprang förbi dom.
-Jess?! Wait!! Hörde jag James ropa och dom kom närmare mig med sina skateboards.
-What happend? Frågade Justin som skulle precis åka fram framför mig för att stoppa mig när jag svängde in i en mindre väg och jag lyckades komma undan dom. Jag sprang så fort det bara gick och jag sprang in i mindre och mindre vägar. James och Justin röster hördes mindre och mindre. Jag kände att jag började springa ifrån området, och det slutade med att jag stannade på en klippa, vid havet. Jag lät tårarna rinna ner för mina kinder och jag såg upp mot himlen. Jag stannade med blicken på ett speciellt moln, som hade bildats till något liknande ett hus. Hus, mitt hem. Mitt hem, vart var mitt hem? Vem var min familj jag delade min kärlek med och hade fredagsmys med dom varje fredag? Allting var en jävla stor lögn. När jag tänkte på att David och Jacob inte är mina riktiga syskon fick mig att falla ner på marken och krama om gräset med all ilska jag hade och tårarna rinnande ner för mina kinder. Vilka var dom då? Jag suckade och försökte stoppa tårna rinna ner för mina kinder och jag la mig ner på rygg och såg ännu en gång upp mot himlen. Molnet var borta. Borta som mitt hem, som jag egentligen aldrig har haft. Jag samlade kraft, ställde mig upp igen och tog några få djupa andetag. Jag tog ett steg till och såg ner för stupet. Plötsligt hörde jag dom två välbekanta rösterna bakom mig och jag suckade.
-Oh shit.
-Uhm Jess.. take a step back, please?
-Don’t do it Jess, you know that you can get help from us.
-You can talk with us.
-Just please, take a step back.
Jag vände mig om mot dom och suckade.
-I’m not here to take suicide. Mumlade jag och dom pustade ut.
-Leave me alone. Sa jag sedan och dom kollade konstigt på mig.
-But J.. Började dom och jag avbröt dom.
-Leave me alone I said! Sa jag allvarligare och högre.
Dom tvekade, i flera sekunder men tillslut nickade som sakta, och åkte bort med sina skateboards och lämnde mig med mina egna tankar. Jag vände mig om tillbaka mot stupet och jag kände mig svag, ännu en gång. Jag förstod ingenting. Allt var så svårt, för ingen ville säga något till mig. Förklara, varför just det blev som det blev. Varför just jag? Jag är en vanlig svensk tjej! Jag fattar inte! Av all ilska i mina tankar,  kände jag plötsligt hur hela jag blev som en fjäder och jag vinglade till. Jag såg att jag föll ner på rygg, jag kände smärta i bakhuvudet och allting blev svart och jag hörde ingenting.
-Jess everything’s gonna be alright. Hörde jag en svag röst säga och jag kunde inte öppna ögonen. Jag kände att jag låg i en säng och det var flera röster som hördes svagt överallt omkring mig. Jag fick snabbt upp ena ögonlocket och såg svagt omkring mig. Ljuset bländade mig och det sista jag såg var Roberts bruna ögon, allt blev svart igen.

-Jessie! Come on we’re going to aunt Maria. She just came back from Sweden.
Mammas leende var brett och solen sken starkt när vi kom ut. Mamma räckte fram handen till mig och mina små händer kramade om hennes tumme. Jag traskade med klumpiga steg efter mamma och en annan hand visade sig framför mig och jag kramade om handens tumme. Jag såg upp och möttes av de bruna ögonen och ett stort leende på läpparna.
-Later we go to the playground! Skrattade mannen och jag fnissade och nickade och hoppade till av glädje. Han var snäll!
Bildörren öppnades och vi körde iväg, och snart öppnades bildörren igen och en mörkhårig kvinna sprang med små steg till mig och jag log mot henne. Moster!!! Jag sprang med klumpiga steg och hon lyfte upp mig i famnen.
-Hi sweetie. Fnissade hon och en välbekant man kom fram till oss.
-Daddyyy! Fnissade jag och vifta med armarna och han log mot mig.
Mamma såg på pappa med en allvarlig blick och den snälla mannen med bruna ögonen ställde sig bredvid henne och la armen runt henne och tryckte henne närmare sig. Varför var inte pappa med oss lika mycket längre?
Kvällen var kall, kallare än förut och jag vred mig runt i spjällsängen, som gjorde mig varm. Plötsligt öppnades dörren hastigt och ljuset från andra rummet fick mig att gråta. Den mörkhåriga kvinnan gick med snabba steg in i rummet lyfte upp mig i famnen och sa åt mig att vara tyst. Sedan såg jag en mörkblå bil och pappa hoppade in i bilen vit ratten medan jag satt i mosters knä. Bilen började köra och jag såg mamma springa ut ur huset med en sorgsen, förvånad, skräckslagen blick och hon ropa högt efter oss. Vad var det som hände?

Jag vaknade upp. Och mitt hjärta bankade hårt, hårdare än någonsin. Jag var svettig och jag visste inte vad jag skulle göra. Smärtan i bakhuvudet var mindre, och jag ville bara brista ut i gråt. Jag mindes. Jag mindes den stunden jag försvann från min mamma. Susan.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Samtal med mentorer, lärare och rektorn? Ja. Kvarsittning? Ja.Men fortfarande, ångrade jag inte att vi rymde från barnhemmet. Det var helt sjukt. Men fortfarande funderade jag över om varför Rdj frågade om mitt namn och sen om vart jag bor? Jag ...

  16 december   Jag såg ut genom bilrutan och himlade med ögonen och såg tillbaka ner på min mobil. -Soo much snow! Fnittrade min moster Rachel och såg på mig.Jag kollade upp och log snabbt till och sedan såg ner på mobilen igen. Hon suckade och ...

  Bussen kom, och vi betalde en varsin bussbiljett. Sedan gick vi längst in i bussen och satte oss ner. Det var nästan ingen i bussen, förutom en kvinna med barnvagn längre fram och en liten pojke nästan längst fram i bussen. Vi satt i ungefär tio...

  14 december. Två dagar kvar tills premiären.Jag tog på mig ett grått linne, en vit kofta över det och sedan svarta mjukisbyxor. Jag la ner 500 kr vi får varje månad från barnhemmet, eftersom jag och Sophie alltid gick ut på rasten en gång per m...

MEN DÖÖÖDA MIG! Jag skrev typ världens bästa presentation om alla, med spänning och allt och så gick allt bort bara sådär? Bajs!! Så ni får bara några bilder och typ namn och ålder. Orkar inte skriva om allting. Usch fyfan vad sur jag blev nu. SKIT...