Yas outfitTyras outfit

Yas klänning  

2 månader senare.
Jag är mig själv igen. Allting är som vanligt, igen. Jag tänker inte lika ofta på Will..Men fortfarande saknar jag den tiden i Hawaii. Det har gått två månader sen jag var på The Ellen Show där allting ändrades. Några dagar efter det träffade jag på Justin Bieber igen och vi hängde på cafér, och vi gick på fest med Tyra. Killarna hade åkt tillbaka till London och jag saknade dom otroligt mycket. Dom hade just påbörjat med sin Up All Night tour, och jag skulle förmodligen inte får träffa dom på ett halvår till.. vilket gjorde mig jätte ledsen. Ryan Dan och Cam är med mig hela tiden och vi har det som vanligt jätte kul tillsammans. Jag har inte pratat både med Becca och Jane.. men vi brukar ge varann små leenden så dom ska förstå att jag har förlåtit dom på riktigt. Snart slutar skolan, och jag ska börja på College efter sommarlovet. Jag har länge funderat över Colleget i San Diego och har bestämt mig att välja det.
Jag satt med Gwyneth och pappa på starbucks och vi pratade om College, jobb, lägenhet och allt annat.
-Så du har bestämt dig eller? Frågade Gwyneth och log mot mig.
-Ja, College San Diego. Svarade jag och pappa nickade.
-Du kommer väl besöka mig några gånger...? Pappa låtsas snyftade och jag skrattade till.
-Självklart, så ofta som möjligt.
-Bra! Sa han stolt och jag log.
-Kommer verkligen sakna LA.. Suckade jag och drack klart mitt kaffe.
-Men du kommer ju komma hit igen. Pappa log mot mig och jag nickade.
Plötsligt kom ett ung par fram till oss och frågade om dom kunde ta foto med Gwyneth och pappa. Sedan kom en tjej i 15 års åldern och frågade om hon kunde ha bild med alla oss tre. Min mobil ringde, och jag svarade utan att kolla.
-Yasmine. Svarade jag.
-Hej! Tyra här, det är sommaravslutning ju om typ 3 veckor ska vi ut o shoppa?
-Hah, vadå sommarklänning?
-Eh.. ja? Skrattade hon och jag log.
-Visst, New Yorker om 10?
-Okej! Vi ses! Pusskram!
-Hejdådå!
Jag la på och mötte Gwyneth och pappas roliga blickar. Pappa gjorde en gest åt ytterdörren från starbucks.
-Du är fri.. skrattade han och jag himlade med ögon och fnissade till.
Jag gav dom en varsinn kram sedan gick jag med snabba steg ut. Jag rättade till min tröja och började springa försiktigt till New Yorker. Efter några minuter var jag framme och Tyra var redan där. Innan vi ens hann kramas sprang vi in i butikerna för att finna den perfekta sommarklänningen.
Första gången på länge.. Var jag lycklig.

Sommaravslutning.
-Jag önskar er ett härligt sommarlov!
Från tystnaden i skolans bakgård, förvandlas allt till glädje och det flög svarta hattar upp mot himlen. Klassen jublade och skrek med all sin glädje.
Det var sommarlov.
Någon otroligt underbar känsla flög in i min kropp. Jag kunde inte sluta le, eller skratta. Jag kände hur två armar kastade upp mig i luften och jag skrattade och vände mig om.
-Gahaha! Skrattade Ryan och jag av glädje och vi kramades.
Jag sprang ner från den lilla scenen där hela min klass stod och sprang mot pappa som stod med sina typiska snygga solglasögon, och lutande mot sin ny köpta bil. Ett stort leende bredde sig ut på hans läppar när han märkte att jag sprang mot honom och vi möttes i en kram.
-Grattis Yaaaas! Skrattade pappa
-Vad fin du är! Fortsatte han.
-Haha, tack! Fnittrade jag.
Vi avslutade kramen och jag snurrade runt med min vita klänning. Jag älskade den! Sedan kom Ryan, Cam och Dan springande mot oss och blev gratulerade av pappa. Med ett leende på läpparna tittade jag omkring mig och såg Dave och Gwyneth stå med en varsinn liten present i handen vid ett stort träd. Jag vinkade till dom och dom log brett mot mig och jag började gå med snabba steg till dom.
-Hej! Kul att ni kunde komma! Jag kramade om dom samtidigt som dom skrattade.
-Yasmine! Hörde jag plötsligt en kvinnlig välbekant röst.
Jag började se mig omkring var rösten kom ifrån och fick plötsligt syn på mamma och Paul!
-Mamma! Skrek jag och började rusa mot dom.
Mamma sträckte ut armarna precis innan jag kramade om henne och hon skrattade i mitt hår.
-Åh, grattis Yas! Vad jag har saknat dig!
-Saknat dig med mamma.
Hon pussade mig på pannan och sedan kramade jag om Paul.
-Grattis vännen..
-Åh, tack Paul.
-Vi har en liten överaskining till dig..
-Jasså? Fnissade jag.
Mamma gjorde en gest mot parkeringen och jag tittade mellan bilarna om någon syntes till. Plötsligt fick jag syn på två tjejer. En av dom hade ljust brunt hår och den andra nästan rött. Dom var välbekanta. Vänta, Victoria och Layla? Vad gör dom här?!
Glädjen kunde inte bli större än så. Gud, mina tjejer!
-GAAAAHHAA! Skrek jag och la ner presenterna på marken bredvid Pauls fötter och började rusa mot tjejerna.
-YAAASSSMIIINNNEEEE!!!
Alla tre möttes i en kram och några enstaka glädje tårar föll ner för våra kinder. Jag hade saknat dom så mycket..

Jag tog ledigt från skolan och killarna tog med mig.. någonstans. Vart, vet inte jag. Jag var glad och förvånad på samma sätt. Hade allt hat i skolan slutat? Jag såg på killarna och log mot dom. Dom log brett tillbaka och Louis klappade mitt knä, menande.
-Var ska vi? Frågade jag och killarna bytte ut blickarna med varann.
-Får du se.. skrattade Niall och rufsade till mitt hår och jag kastade mig över honom för att ge igen.
Några minuter senare med skrattande i bilen och glädje spridande mer och mer var vi framme. Jag såg ut genom fönstret och såg en byggnad framför mig. Jag ryckte på axlarna, säker på att jag skulle följa med killarna till studion. Självklart hade jag fel, eftersom när vi gick in genom den backredörren såg jag Ellen, från The Ellen Show springa fram till mig glatt.
-Hejsan Yasmine! Sa hon och vi kramades.
-..Eh.. hej.. Sa jag osäkert och såg på killarna som stod bakom mig och skrattade.
-Jag har pratat med dina kompisar här och jag tänker hjälpa dig att sluta med all hate från världen.
-Va?
Ellen log mot mig brett och klappade mig på axlen.
-Japp, du har din intervju precis efter Justins.
Plötsligt stängdes en dörr hårt och alla blickar fördes åt dörrens håll. Där stod Justin Bieber med ett brett leende och kollade på allihopa. Han såg exakt ut som på alla posters som Victoria hade på sitt rum. JUSTE! Victoria och Layla! Jag har inte hört av mig till dom på åratal! Plötsligt fick Justin syn på mig och med snabba steg gick han fram till mig och kramade om mig. Va?
-Yasmine Downey, right? Skrattade han och släppte taget om mig.
-Mm.. nickade jag och han skrattade åt mig.
-Hah, är ett riktigt fan av din pappa är ganska stolt att vara i samma rum som hans dotter.
Jag fick ur mig ett leende och sneglade åt killarnas håll. Justin fick syn på killarna och började springa fram till dom.
-Heyyyyy! Skrattade han och kramades med Niall och sedan med resten.
Killarna kände visst Justin ganska väl..Dom började snacka, medan jag gick bort till Ellen som satt och drack ett glas vatten och pratade med en kvinna.
-Ursäkta..? Sa jag och smålog.
Ellen gav kvinnan en blick att hon skulle gå och sedan vände hon sig om mot mig.
-Ja Yasmine?
-Du behöver verklig..
-Yasmine. Ellen tog tag i mina händer och kramade om dom.
-Jag vet att alla rykten inte är sanna! Och jag tänker därför låta dig förklara för världen att allting inte är sant. Jag tänker hjälpa dig och dina vänner fick verkligen övertala mig eftersom jag intervjuar inte vem som helst..Du har verkligen övertalande vänner. Men jag tycker själv att du borde få hjälp, därför tänker jag hjälpa dig

Efter en timme
Jag satt i Harrys knä i backstage och såg på tv:n då Justin hade intervju med Ellen . Louis Zayn och Niall höll på att reservera platser på någon fin restaurang utanför Los Angeles och Liam satt på soffan mittemot oss och smsade med sin flickvän. Jag var nervös och mina händer och ben skakade. Harry märkte det och kramade om mina händer och satte sig längre in i fåtöljen med mig i knäna fortfarande.
-Allt kommer bli bra. Sa han och Liam såg upp från sin mobil skärm och log tröstande mot mig.
Jag försökte bli lugn av Harrys ord och Liams tröstande leende men det funkade knappt. Han la sitt huvud på en av mina axlar och suckade.
-Tro mig..
Efter några minuter hade Justin intervju slutat och Ellen hade meddelat att människor inte skulle gå bort från tv först snart kommer Ellen intervjua Yasmine Downey Walker. Alltså mig.
Harry, Liam och jag reste oss upp när Justin kom in. Det såg ut som Justin letade efter någon och han stannade med blicken när han såg på mig och gick fram till mig.
-Ta det lugnt. Jag är på din sida, jag kommer ju själv ihåg vem jag har dejtat och inte dejtat så.. Skrattade Justin och klappade min arm och log.
-Tack, .. eller nåt. Skrattade jag.
-Önskar att vi kunde ha hängt längre än bara en timme här i backstage men jag har ett plan om en halvtimme. Vi ses?
Jag nickade mot Justin, och för att inte dissa honom så kramade jag om honom snabbt och det gjorde honom att le. Han sa hejdå till Liam och Harry, sedan gick han. Dörren till backstage öppnades och Louis kom in skuttande fram till mig och kramade mig.
-En fin plats reserverad på restaurangen!
-Vilken då? Frågade jag och log mot honom.
-Säger jag inte.. Skrattade han och sedan kom Niall och Zayn in.
Några minuter gick och Ellen ropade ut mitt namn ute på ’‘scenen’’. Jag såg ut över den lilla publiken och såg killarna sitta där och visa tummen upp mot mig. Publiken började applådera och jag gick ut ur backstage, ut på scen. Ellen log mot mig och vi kramades och sedan satte jag mig ner i soffan bredvid hennes.
-Så Yasmine, hur har du det? Ellen log.
-Ganska bra, jag kom nyss hem från en fin och trevlig resa och ja, har börjat på skolan igen efter lovet och det börjar bli bra där också!
Jag såg åt publiken och märkte att killarna satt bredvid en mörkhårig man. Vänta.. är det pappa? Pappa log mot mig. Han var här, stöttade mig, som han hade lovat.
-Hur är det men alla rykten då? Är dom sanna?
Nu började det..
-Nej. Inget av det är sant. Eller, ja det är sant att jag har hängt med One Direction och att vi har blivit bra vänner men det med Justin Bieber? Jag träffade Justin Bieber för första gången i mitt liv idag här i backstage. Jag har bara hört talas om dom kändisar som rykten handlar om, aldrig ens sätt dom på riktigt.
Publiken bytte ut blickar med varandra.
-Men, varför tror du någon skulle ha gjort sånt rykte?
Jag ryckte på axlarna och suckade.
-Avundsjuka troligtvis? Jag är ju egentligen en vanlig tjej som alla andra. Jag hade bara tur att jag fick just ett sånt jobb och fick hänga med One Direction som har miljoner fans som inte har möjligheter att uppleva samma sak som mig.. Min vän Tyra som jag träffade på mitt jobb har inte någon kändis pappa som jag. Och jag känner mig precis likadan som alla, jag menar bara för min pappa är känd betyder det inte att jag är annorlunda. Rykten är inte sanna. Det är bara det..
Publiken började småviska med varandra och jag kände hur nervösare jag blev för varje sekund som gick.
-Vet du vem som startade detta ryktet?
Jag nickade sakta.
-Ja, och jag förlåter dom. Det som har hänt, har hänt.
Ellen nickade mot mig och fick ur sig ett leende. Jag märkte att killarna började småviska med varann och dom fick små leenden på läpparna.
-Visste du Yasmine att One Directions video där dom försvarar dig har just nu 12 miljoner visningar på Youtube?
Jag log.
-Deras fans vet vad som är falskt och inte falskt. Skrattade jag och ryckte på axlarna.
-Har du varit stöttad av dina närmaste då du hade som svårast?
-Ohja. Jag vill verkligen tacka mina 5 bästa vänner One Direction som sitter precis där.. Sa jag och pekade mot publiken. Alla blickar fördes dit och publiken började applådera och killarna vinkade glatt.
-Jag har också haft stöd från mina andra vänner, Tyra, Gwyneth, Ryan, Cam, Dan, Dave.. Utan dom skulle jag inte klara mig! Fortsatte jag och log.
-Men.. Alla vet att alla kändisar har väldigt ofta, nästan alltid, fullt upp? Frågade jag och såg ut över publiken och några stycken nickade.
-Well, fast min pappa har fullt med jobb har han ändå alltid funnits där, alltid haft tid för mig. Till och med nu. Och jag vill verkligen tacka honom. Tack pappa.
Han log mot mig och publiken aw:ade och applåderade.
Ellen såg på mig och gav mig blicken ’‘och där fixade sig allt..’’.
-Tror du att du har övertalat världen?
-Det har jag säkert inte, jag är inte ens ett dugg säker på det. Men jag vill att världen ska veta att det inte är sant. Fans föräldrar har ståt ut med sina barn som gråter över att rykten säger att jag har tagit deras idoler. Jag vill be om ursäkt över det, fast det inte är sant. Men det har gråtit miljoners av fans och jag vet att fans har mig som en bitch men det är inte sant. Jag har inte dejtat era idoler. Jag hade bara tur att träffa några kändisar, men lika stor tur kan ni få.
Ellen skulle precis säga någonting när en liten flickas röst hördes längst bak i publiken.
-Är detta verkligen sant?
-Shh, Felicia. Hördes en manlig röst.
-Nej vänta! Ropade jag och publiken flyttade på sig så jag kunde få syn på den 7 åriga flickan och hennes pappa.
Flickan tittade osäkert på sin pappa som tillslut lät henne säga det hon nu ville.
-Vad heter du? Sa jag med en snäll röst och log mot henne.
-Felicia.. Svarade hon blygt.
-Felicia, du undrar om detta verkligen är sant?
Hon nickade och kliade sin arm.
-Se på mig, jag säger detta med 100 % sanning. Jag har aldrig dejtat en kändis, inget av rykterna är sant.
Flickan fick ett litet leende på läpparna.
-Tro du mig?
Flickan nickade.
-Ja.
Publiken började applådera och jubla. Killarna och pappa ställde sig upp och jublade och jag fick ur mig ett osäkert leende. Var all hat slut?

Zayns perspektiv.

-Nej jag tänker inte vänta. 

-Zayn fansen kommer bli galna! Harry suckade.

-Jag följer med. Sa Niall snabbt och Harry nickade.

-Okejdå.. jag hänger med. Men räkna med fansen.

-Men vi är inte här för deras skull just nu, det är för Yasmines skull. Sa Louis och log mot Harry och Liam gick ut ur bilen med mig efter.

Vi gick in i skolan och korridoren var tom. Vilket klassrum var det? Med sakta och osäkra steg gick vi allt längre in i skolan och tittade in i varje klassrum genom fönstret i dörrarna till varje klassrum.. men ingen Yasmine.

-Hörni.. Viskade Liam och vinkade till oss när han stod vid en dörr som var öppen.

Med snabba steg ställde vi oss bredvid honom och såg in i klassrummet. Elevernas blickar var antigen förda mot läraren eller mot sina mobilskärmar. Med blicket letade jag var Yasmine satt och fick syn på henne nästan längst bak i klassrummet med blicken gloende på golvet och penna i handen.

-Yasmine Downey Walker. Sa läraren högt och jag hoppade till av rädsla som Harry.

-Mm Ms.Bull? Sa hon och såg på sin lärare.

-Kan du svara på min fråga? Frågade hon och höjde sina.. ihop växta ögonbryn.

-Förlåt jag lyssnade inte. Frågade Yasmine och bet sig i läppen.

Läraren vände sig om mot tavlan.

-Pff, självklart inte.. Sa hon lågt.

-Otrogna bimbo. Forsatte hon lågt efter.

Jag kollade på killarna och dom kollade med en förvånad blick på mig. Jag vände mig snabbt mot klassrummet och tog ett steg närmare.

-Pff, inte visste jag att lärare var så elaka i LA.. Skrattade jag och klassens blickar fördes mot mitt håll och en tystnad uppstod.

Yasmines perspektiv

Var dom verkligen här? Jag kunde inte fatta det. Dom bästa killarna i världen stod just nu vid ingången till MITT klassrum och försvarade mig från idiot läraren. Tyvärr höll inte ögonblicket länge till. Alla fans fick något utbrott och började både gråta av glädje och skrika. Man såg att killarna redan ändrade sig att ens hade sagt något. Dom vinkade och log mot klassrummet.

-Hejhej.. Ja, det är sant One Direction står här vid erat klassrum.. Började Louis men det började rusa elever från resten av klassrummet mot vårt.

Jag suckade och reste mig upp, och försökte inte bry mig att alla tittade på mig. Jag kunde inte sluta le av att se killarna. Med glädje sprang jag fram till dom och vi kramades i en gruppkram. Det var då jag märkte att alla tystnade. Jag tittade upp och såg att eleverna glodde på mig med småöppen mun.

-Hata inte Yasmine. För det alla säger hon har gjort har hon inte gjort. Okej? Harry vände sig om åt resten av eleverna.

-OMG HARRY! Skrek flera stycken och började springa mot honom.

-Nej, sluta. Sa han och dom stannade med en förvånad blick.

För att inte såra sina fans gav Harry dom ett leende.

-Vi är inte här för fansen skull just nu. Vi vill bara att ni inte ska hata på Yasmine längre. Hon har inte gjort något mot er för alla rykten är falska. Sa Niall.

Det var fortfarande tyst. Ingen sa någonting.

-Jag lovar. Jag vet inte vem som startade detta ryktet men det är i alla fall inte okej, eftersom jag har inte gjort något. Det är sant att jag har hängt med One Direction, men jag har aldrig träffat Justin Bieber eller Cody Simpson. Men dessa fem killar är mina vänner och, det betyder inte att jag måste dejta dom för det? 

Orden bara flög ur mig. 

-Och att tro att jag kan dejta alla snygga killar bara för jag är rik är riktig bullshit. Alla har sina drömkillar någonstans här, eller drömtjejer. 

Fortfarande inget knyst från eleverna. Alla dom såg ut som frågetecken. 

-Förlåt. Hördes en röst långt bort i folkmassan.

Personen med långt blont hår började knuffa sig fram till mig och kom tillslut fram. Jane kom fram med blicken mot golvet.

-Det var jag. Erkände hon och jag kunde inte själv förstå.

Eleverna började viska och tittade på Jane.

-Jane?

-Det var avundsjuka. Förlåt.

-Nej vänta! Hördes ännu en tjej röst och Becca kom fram bredvid Jane.

-Det var mitt fel också.  

Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag kollade på eleverna och dom började peka ut Jane och Becca. Båda två var ledsna och dom visste att dom skulle uppleva samma sak som jag gjorde med all hat. Snart kom lärarna och tog in sina elever i klassrummen igen och det blev tomt i korridoren igen. Jag hann inte ens säga något till Becca och Jane..

1 dag senare.

-Heeemmaaaaaa! Ropade jag och familjen rusade fram till mig.

Min familj, pappa, Gwyneth, Ryan, Cam, Dan och Dave. Jag la ner väskorna och pappa var först som kramade om mig.

-Heej älskade älskling! Skrattade han och jag kramade om honom och låtsades som inget hade hänt.

Fast det hade. Killen jag blev kär i, på riktigt var just nu försvunnen, för alltid. Jag suckade och log mot pappa när vi avslutade kramen, som sedan gick över till Gwyneth som kramade om mig.

-Jag ser att något är på tok, vi går till ditt rum efter detta? Viskade hon och det gjorde en stor lättnad i bröstet.

-Tack. Viskade jag tillbaka och hon klappade mig mjukt på huvudet och sedan lät killarna krama mig.

-Yassss! Skrattade Ryan och kramade mig och pussade mig på kinden.

-Har saknat dig så mycket bäästis! Fortsatte han och Dan och Cam kramade om mig från varsinn sida om mig.

-Hej killar. Sa jag och log brett mot dom. 

Sist kom Dave och vi såg på varandra först med leenden och sedan kramades vi. 

-Välkommen hem igen Yas. Sa han och jag klappade han på ryggen.

-Tack kompis!

Vi log mot varandra.

Det var skönt att vara hemma igen. Mindre skönt när man tänkte på vad som skulle hända imorgon på skolan. Jag suckade och såg Gwyneth komma in i mitt rum och stängde snabbt dörren efter sig. Jag satte mig ner i sängen och klappade på platsen bredvid där Gwyneth kunde sätta sig.

-Okej, vad heter han? Frågade hon och smålog.

Jag fnittrade till.

-Will.

-Jahaaa, vad hände då?

-Han.. Han typ.. asså.. Jag sa vem jag var o han blev besviken på mig. Riktigt besviken o så.. Jag ryckte på axlarna och höll tårarna för mig själv.

-Försvann han.

Gwyneth såg på mig med en konstig blick.

-Han borde ju förstå dig!

Jag ryckte på axlarna.

-.. Han ändrar sig stort nu att han gick från dig. Jag lovar dig. 

Gwyneth kramade om mig och det kändes bra att vara hemma igen och prata med dom nära.

Nästa dag

Jag tog några andetag och såg bussen svänga in på den gatan jag stod på. Okej. Jag klarar det. Jag tittade till vänster där jag såg Ryan, Cam och Dan stå, som kändes säkert och bra. Att ha sina vänner vid sin sida när man hade som svårast var det bästa som just nu kunde hända. Bussen började bromsa och tillslut stannade den, vid oss. Jag andades och jag kände hur Cam klappade mig tröstande på ryggen och sedan gick upp i bussen bakom mig. Blickar fördes mot mig. 

-Där är ju hon som mutade One Direction att säga att hon är bäst o sånt skit.

-Bara för hon är rik behöver hon inte ta våra framtida killar ifrån oss.

-Vilken bitch.

-Kolla på henne, sådan lögnare.

Viskningar hördes omkring mig hela vägen till skolan. Jag försökte inte tänka på det, men det var omöjligt. Jag klarade knappats av det. 

-Lyssna inte på det, det är inte sant. Viskade Dan mot mitt öra och jag fick ur mig ett leende.

-Jag försöker..

Men ändå så funkade det inte. I tio, långsamma och jobbiga minuter satt jag i bussen och skulle snart brista ut i gråt. Vilket skulle göra att alla haters skulle säga att jag bara spelar och försöker få uppmärksamhet. Men på något sätt.. klarade jag det.

Bussen stannade och elevarna gick ut, med mig sist. Cam Dan och Ryan väntade på mig och försökte skydda mig ifrån alla elaka blickar som fördes mot mig.

-Ey! Du, bitchen! Ropade några killar och skrattade.

Jag suckade tyst och plötsligt märkte jag att Cam, Ryan och Dan försvann bakom skåpen. Med snabba steg gick jag efter dom och jag såg hur Cam höll upp en av killarna mot väggen, samma gjorde Ryan och Dan med två andra.

-Säg aldrig så igen. Fräste Ryan och skakade snabbt om killen.

-Jävla idiot. Sa Dan och släppte taget om den han höll i och killarna började gå tillbaka till mig.

Dom kom fram till mig med leenden och sedan gick vi in tillsammans i klassrummet. Några sekunder försenade. 

-Förlåt mig, jag visste att det inte var sant. Jag förstår inte varför jag gjorde så mot dig Yasmine.

-Jag förstår, det är okej.

-Nej det är inte okej! Jag älskar dig och jag kan inte bara låta dig gå.

-Will jag..

-Yasmine Downey Walker. Sa läraren högt och klassens blickar fördes mot mig. Jag vaknade upp ur mina drömmar och nickade.

-Mm Ms.Bull ? 

Ms.Bull Läraren jag hatade mest av alla. Den som hade något emot mig, läraren som var mor till en av dom som hatade mig mest av allt. Sådan DOTTER sådan mor... 

-Kan du svara på min fråga? Frågade hon och höjde ögonbrynen.

Jag suckade och skakade på huvudet.

-Förlåt jag lyssnade inte.

-Pff, självklart inte.. Sa hon tyst för sig själv fast så väl att jag, hörde det.

-Otrogna bimbo.. Avlslutade hon tyst och jag ville bara slå till henne. Vad fan är fel med henne? Måste jag få hat av en LÄRARE nu också?

-Pff, inte visste jag att lärarna var så elaka i LA.. Skrattade en välbekant killröst och jag såg mot ingången till klassrummet och hela jag spreds av glädje.