-Come on!! Run Jessie!
Jag kollade på Zayn som just passade mig bollen och han hoppade och skrek för att jag skulle göra mål. Jag bara skrattade åt honom. Mittemot mig sprang Louis och jag sprang smidigt förbi honom. Jag kände hur han kollade efter mig och han skrattade. Harry började springa snabbt bredvid mig och vi båda kollade ner på bollen.
-Give me that ball, love! Viskade han högt mot mig och jag skakade på huvudet och skrattade. Liam stod vid målet och innan jag hann tänka på något annat hade jag gjort mål. Jag hörde hur Alex och Zayn började tjuta och dom kastade sig över mig.
-WOHO JESSIE! Skrek Niall och jag fnissade till.
Plötsligt räckte Louis sin hand mot mig och log. Jag tog tag om den och fick hjälp att komma upp.
-Good job, but just so you know, I'm so much better. Han skrattade och jag fnös till och puttade bort honom på skoj.
Dagen flög förbi snabbt. När det var solnedgång satte jag mig vid vattnet, själv medan resten åt.
Jag kände vinden blåsa i mitt hår och jag andades in hafs lukten genom näsan. Dom slöa vågorna rörde löst vid mina tår och jag lutade mig bak på mina armar. Jag såg på solnedgången och jag log för mig själv. Jag kände plötsligt hur någon satte sig bredvid mig och jag mötte Nialls blick.
Vi log mot varann och sedan såg vi båda på solnedgången.
-I wonder if someone is searching after us to save us.. Sa Niall plötsligt med en suck och han kollade ner i sanden. Jag puttade till han så han kollade upp på mig och jag log mot honom.
-Don't worry, we'll be saved.
Fast innerstinne, var jag ganska orolig om vi någonsin skulle komma hem igen..
Vi satt kvar i några minuter till, sedan gick vi till resten. Jag såg hur Harrys blick var fastklistrad på Louis och jag sparkade lite sand på Harry för han inte skulle glo för länge. Han mötte min blick och jag gav honom blicken "vi pratar sen". Han kollade förvånat på mig och sedan satte jag mig bredvid Liam där jag somnade på hans axel.

Nästa dag.
Jag vaknade. Såg mig omkring. Alla sov. Jag visste inte hur mycket tiden var, men jag gissade på att det var väldigt tidigt. Jag kollade upp mot himlen och sedan ner på breven som låg på en träplanka. Ville jag läsa breven? Ja.
Jag plockade snabbt upp dom och öppnade det första där det tidigaste datumet var.
4 juni 1998

Hej Jessie. Det har gått ett helt år sen din mor och jag har skiljts.  Jag flydde med din moster Maria till Sverige. Och det vet du förmodligen redan..Jag förstår att när du läser detta, tror du redan att du vet hela sanningen. Men det du har fått reda på är inte allt. Det är därför jag skriver ner det i ett brev. Det du borde veta först är att jag älskar dig väldigt mycket min dotter, och det jag har gjort mot dig var inget jag ville göra. Jag hoppas att du någon dag när du blir äldre förstår mig.
Jag kan börja med att du föddes inte 1997. Du är född 1995, i LA. Din riktiga mor, Susan ville gömma dig ifrån alla medier. Men vi kunde inte göra det för alltid. 1997 bestämde vi oss för att visa dig för medierna. Vi ljög att du just hade fötts, även fast du redan hade levt i 2 år. Som sagt, jag älskar och älskade dig väldigt mycket. Det gjorde din moster också. Hon blev svartsjuk på din mor att hon fick en dotter. Jag var förälskad i din moster sen första dagen jag såg henne. Vi bestämde oss att ta med dig till Sverige där du skulle ha det mycket bättre. Du skulle vara precis som alla andra men jag vet att det kommer inte hålla för evigt. När jag och din moster flydde med dig färgade vi ditt hår till rött från det blonda du hade, och bytte ditt namn till Layla dom första två åren så att medier inte visste att du fanns. Sedan bytte vi tillbaka till Jessie igen. Men ditt röda hår stannade kvar.
Jessie, du vet inte vad egentligen har hänt. Det finns hemligheter du inte vet om dig själv. Jag önskar att jag någon gång kommer vilja prata med mig om detta och att du förlåter mig.
Din pappa. Josh Brolin.

Medan jag läste brevet forsade det tårar för mina kinder. Jag grät tillräckligt tyst för att inte väcka Liam som låg bredvid mig och resten. När jag läste klart brevet tog jag nästa brev. 27 februari 1999.

Min kära Jessie.
Det är så mycket jag vill säga till dig, och det ända jag kan säga det är i brev jag skriver till dig som jag sedan hoppas du någonsin kommer att läsa.Och det kommer du göra, jag är säker. Jag kan tänka mig att du tror att hela ditt liv är bara en stor lögn. Om jag bara kunde åka bak i tiden och ändra på det jag har gjort, skulle du just nu inte gråta över ditt liv.

Det var som om han visste precis hur jag var. Det var som om han skrev detta brevet medan jag läste det. Jag torkade bort några tårar och fortsatte att läsa.

När du läser detta, tänker du säkert vem som är min riktiga familj? Jag förstår även om du just nu bara kommer lita på dina närmaste vänner, och inte på din familj. Men snälla Jessie, tro mig. Jag älskar dig verkligen och jag ville inte att detta skulle hända. Jag har alltid drömt om att ha en egen familj, och när jag väl fick en, sabbade jag allting. Det är mitt fel, och jag måste fixa det igen. Fixa tillbaka din glädje. Fixa tillbaka så allting blir bra igen. Har du någonsin tänkt på vilka dina bröder är? Efter du har fått reda på sanningen? David, han är adopterad från Ryssland. Det var 1998 några veckor innan vi flydde med dig till Sverige. Jag var och träffade en gammal vännina jag för längesen hade träffat i Ryssland. Hon sa att hon hade fått ett barn, och att hon inte kan ha det. Jag föreslog många föreslag vad hon kunde göra med sitt barn, men det ända hon ville var att lämna sitt barn hos mig. Och så hände det. Jacob däremot, är din halvbror.
Jag har fortfarande hopp om att du någon gång kommer vilja prata om mig med det. Och det kommer jag hoppas, tills min sista dag.
Din pappa, Josh Brolin.

Det var som en stor sorg hade lagt sig över mig. Som om jag aldrig skulle få tillbaka min glädje igen. Allt kändes falskt, och jag visste ingen sanning, egentligen. Jag reste mig upp och slängde ner breven på sanden och började springa. Jag sprang längst med stranden och när jag kom fram till flygkraschen ramlade jag ihop på sanden. Vem är jag? Var den ända frågan som flög runt i mitt huvud. Jag var helt .. Förkrossad. Jag visste inte vem jag var. Aldrig vetat heller. Medan jag rullade i sanden med tårar hörde jag plötsligt något i djungeln. Jag kollade snabbt dit, och ut kom det en liten flicka med förmodligen sin storebror. Dom var också från flygkraschen. Deras kläder var söndriga och man såg att dom hade gråtit mycket. Jag satte mig upp och torkade bort tårarna.
-Why are you crying? Frågade flickan försiktigt.
Jag reste mig upp och gick fram till dom.
-Are you two alone? Frågade jag oroligt och såg på pojken och flickan.
Pojken skakade på huvudet och flickan tog tag om min hand, och drog med mig in i djungeln.
-Where are you taking me? Frågade jag men dom svarade inte.
Vi gick i några få minuter, och sedan kom vi ut på en strand. Det var människor som hade överlevt. Det var inte bara vi!

Jag hade aldrig sätt så mycket lycka i killarnas ögon. Dom grät nästan, i alla fall Zayn och Liam. Dom sprang som galningar och Louis kunde inte sluta krama Niall. Harry nästan föll på knä för att skrika av glädje. Jag och Alex reste oss upp också och jag såg att Niall grät. Han föll ihop på knän, och det fick alla att omringa honom, samt mig och Alex och oro spred sig över alla oss.

-Niall? Frågade vi alla och han höll om sin mage.

-I’m really hur.. hurted guys.. Sa han och tog djupa andetag.

-Here, let me help you. Sa Zayn och hjälpte honom upp med min hjälp. Niall log snabbt åt mig och Zayn och försiktigt gick vi tillbaka och la ner Niall på en filt vi även hittade i en av handväskorna. Vi gav honom kokosmjölk, och några bananer. Han åt upp dom snabbt och sedan somnade han, som resten. 

Nästa dag

Jag öppnade ögonen, och jag kände hur solen sken ner på mig. Jag rörde på mig sakta, och sömnigt och jag kände att mina revben inte gjorde ont lika mycket som förut. Jag vände mitt huvud åt vänster där jag fick syn på Alex sova på en tröja som vi fick ut ur resväskorna. Jag reste mig upp och märkte att Harry och Louis inte var här och resten sov. Det fick mig att rynka på pannan och jag sträckte snabbt på mig för att sedan gå iväg och leta efter dom. På stranden fanns ingen, så jag bestämde mig att gå till djungeln. Jag försökte komma ihåg vägen och jag gick längre in i djungeln. Plötsligt hörde jag röster, och det fick mig att smyga.

-Harry, you don’t get it.. Hörde jag Louis röst säga.

-Louis, I do! Just say it!

-Harry! Stop thinking that I am that, cuz I’m not.

-I dont believe you! You love me, just say it?

-Yes I do, but as a best friend, you are like my brother Harry! You know that we only was kidding with the fans that we’re gay? That was the stupides thing we only could do, cuase now you think that to! The Larry Stylinson is the biggest bullshit ever..

Det blev tyst och jag lyssnade.

-You think our friendship is bullshit? Hörde jag Harry säga hest och det var som om det högg till mig i hjärtat, även fast det inte var menat åt mig.

-No?! 

-You just said that our friendship was a bullshit.

-Wh.. No I didn’t! I said.. 

-You said it. 

Jag hörde att steg närmades mig och jag började springa tyst tillbaka. Jag kunde höra att Louis ropade efter Harry medan jag bara sprang. Åh herregud. Jag sprang ut och jag såg att Alex hade vaknat och hon satt och åt en banan. När hon såg mig log hon mot mig och innan hon hann hälsa drog jag henne med mig bort från resten.

-WHAT THE F.. Jag täckte över hennes mun med handen.

Hon kollade konstigt på mig och jag sa åt henne att vara tyst. När hon hade lugnat ner sig tog jag bort min hand från hennes mun.

-Louis and Harry is fighting.. Sa jag tyst och hon fick stora ögon och ett litet O på läpparna.

-You’re kidding right?

Jag skakade på huvudet.

-But they are like.. Like.. Brothers?!

-I know! But.. I think.. Jag visste om jag skulle säga det jag trodde. Jag kanske bara tolkade allting fel?

Alex kollade på mig och väntade på något mer. Jag tog ett djupt andetag och berättade allting jag hörde.

-.. So I think.. Harry’s gay. Avslutade jag och Alex kollade på mig, stel och backade ett steg ifrån mig.

-Are you serious? Frågade Alex sakta och jag nickade lika sakta.

Sedan sa vi inget. Vi bara funderade på vad som just hade hänt mellan Harry och Louis. Vi bestämde oss för att gå tillbaka, och när vi kom tillbaka såg vi att Louis och Harry satt på två helt olika ställen. Vi mötte varandras och suckade tyst. Jag gick fram till Harry som satt ner på sanden och pillade med sina fingrar.

-Morning Haz. Sa jag och log mot honom. Han kollade upp och log tillbaka.

-Goodmorning Jess, how are you babe? Frågade han och jag ryckte på axlarna och satte mig ner bredvid honom.

-Pretty good, you? 

Hans blick kollade snabbt mot Louis och sen mot mig igen.

-Good. Svarade han kort och log. 

Plötsligt skymdes solen och jag kollade upp och såg att Liam stod framför oss och log brett.

-Are you guys coming? Frågade han och jag kollade fundersamt på Liam.

-Where?

-Football! We founded a beach ball in one of the bags and blow it up. 

-You did? I’m in! Skrattade jag och reste mig upp och Liam kramade om mig med ena armen sen såg han på Harry. Han bara såg bort från oss och Liam suckade, släppte taget om mig och gick till resten. 

-Harry, are you not coming? Frågade jag.

Han skakade på huvudet och såg upp på mig.

-Please Harry. Bad jag och han suckade.

-Just becuase I love you. Sa han och jag suckade.

-Yeahyeah.. Come now. Sa jag och drog med honom till resten. Jag märkte att Louis som stod bredvid Alex kollade snabbt på Harry och det fick Harry att gå långsammare. Alex mötte mig blick och när jag kom fram ställde hon sig bredvid mig med ett litet leende. 

-Which team am I in? Frågade jag och Zayn skrattade till.

-Okay, Jess you are with me and Alex. Louis Harry and Liam you are one team.

Jag såg på Harrys och Louis reaktion och dom sa inget utan bara tog ännu ett steg ifrån varann. Bakom Louis låg Niall i solen och vilade med sina brutna revben och fot. Innan matchen började gick jag fram till honom.

-Are you okay, mate? Skrattade jag och böjde mig över honom.

Han skrattade också.

-Much better.. You?

-Pretty good. Sa jag med ett leende.

Jag satte mig ner på knän och kramade snabbt om Niall för att han skulle veta att han är säker med oss och sedan ställde jag mig upp och skulle precis springa in i matchen när Niall tog tag om min arm och drog mig ner i sanden. 

-I’m rooting for you! Sa han med ett brett leende och jag log mot honom.

-I’m like Messi, duh.. Skämtade jag och han kramade om mig medan han skrattade också.

-Good luck! Skrattade han och jag sprang in i matchen. 

Robert Downey Jr perspektiv.

-But we need to help them!

-Mr. Downey, we’ll do everything do help the people that’s still alive but first we need to know where they are.

-Oh come on! That’s not so hard?! They need our help right now! Where did you lost the communication with the plane?

Jag var arg, orolig, helt paff. Människorna behövde vår hjälp, och jag kände på mig att det var människor där som fortfarande levde! De måste! Det har gått tre dagar, och ingenting har hänt än. Ingenting.

-After three days, you still dont have any idea where they are? Upprepade jag. 

-Well, we lost the connection right.. here. Sa killen från flygbolaget och visade mig en bild på datorskärmen. Det var mitt i oceanen.

-And if it’s true that the plane chrash we’re there.. I think no one is alive. Sa han orolig och det fick mitt hjärta att dunka ännu hårdare.

-We need to see if someone is alive anyway! Please, can you help me? Jag bad killen och han tvekade först, men sen nickade sakta.

-Okay, I’ll help you.

Tack, gode gud.