Sjukhuset var mörkt, och bara den lilla lampan i fönstret lyste upp rummet. Jag hade precis vaknat, efter att jag grät mig till sömns. Jag vred mig på andra sidan och fick plötsligt syn på att det var tre personer som sov på varann i den lilla soffan vid dörren. Det fick mig att le smått. Plötsligt rörde sig Alex och hon fick ögonkontakt med mig. Eftersom hon låg underst flög hon upp från soffan så att Justin och James gled ner på golvet och Alex sprang fram till mig och satte sig ner på sängen vid mina ben och kramade mig.

-I’m gonna fucking kill you! Viskade hon och snyftade.

Jag kramade svagt om henne, eftersom jag inte hade så mycket kraft i mina muskler och ben. Vi avslutade kramen och jag såg att Alex grät och jag såg oroligt på henne.

-Why are you crying? Frågade jag hest och hon ryckte på axlarna.

-I was worried.. You are my best friend. Svarade hon och jag log mot henne och kramade om hennes hand. På andra sidan av sängen slängde sig James och han kramade om mig så hårt som aldrig förr.

-You are crazy. Viskade han i mitt öra och jag klappade han på ryggen.

James blev nerputtad av Justin på golvet och kramade som mig mjukt.

-Never bin so worried. Sa han och jag log.

-Take it easy.. I just fainted.

-On a cliff. La James snabbt till, som låg på golvet och försökte få hjälp upp av Justin som avslutade kramen med mig.

-I just.. have a hard time. Svarade jag. 

-Tell us, please! Sa Justin och hjälpte James tillslut upp.

-She need to rest guys.. And by the way I’M SO HUNGRY! Sa Alex allvarligt och jag skrattade lågt och hostade till.

-Go and eat something. Sa jag och log mot alla dom.

-You sure? 

-Yeah.

Dom nickade, reste sig upp och gick ut ur rummet och stängde dörren efter sig. 

Jag skulle precis försöka somna igen när dörren öppnades till mitt rum och ett välbekant ansikte visade sig i öppningen. Han tog ett steg in i rummet och jag ville bara brista ut i gråt. 

-David.. Viskade jag och kände några tårar falla ner för mina kinder. 

Han blinkade några gånger och jag märkte att hans ögon glittrade av tårar som samlades i hans ögon. Men det kändes inte längre lika bra att se honom. Vem var han? Inte min bror. Jag satte mig upp i sängen och torkade snabbt bort tårarna. Han närmade sig och jag flyttade försiktigt på mig, men han märkte det och stannade till. Jag stannade till med att flytta på mig. 

-Hur ska jag börja.. Sa han och jag såg på honom, tyst.

Han tog ett steg närmare och jag kollade bort med tårar fallande ner för mina kinder, ännu en gång.

-Närma, dig, inte. Sa jag sakta och han suckade med skakig röst. 

-Varför sa du inget? Frågade jag och såg på honom.

Han började att mumla något men jag avbröt honom.

-Var det meningen att se mig såhär? Sa jag och såg på hela mig och sedan på honom igen och tårarna rann. 

Han skakade på huvudet och jag nickade sakta.

-Självklart inte, det var ju meningen att jag aldrig skulle få reda på det? Kanske skulle bli bättre så, men nu fick jag reda på det. Varför sa du inget? Varför?! Det sista skrek jag och han såg ner i golvet.

Några röster hördes utanför och både jag och han kollade mot dörren. Sedan kollade han tillbaka på mig och vi fick ögonkontakt.

-Är alla här nu eller?

Han svarade inte på det, utan bara nickade och jag suckade.

-Säg åt dom att jag aldrig vill se dom mer, det gäller dig också. 

-Jess..

-Gå.

-Snälla..

-STICK! Skrek jag och han nickade sakta.

Han vände sig om och började med sakta steg gå mot dörren för att gå ut. Men han vände sig om mot mig och såg på mig med tårar i ögonen innan han öppnade dörren. 

-Förlåt mig. Sa han, öppnade dörren och stängde den efter sig.

Jag ändrade mig redan att jag skrek på honom. Det var inte hans fel ens..Innan jag tänkte igenom allting som hade hänt och förmodligen börja gråta igen öppnades dörren igen och jag såg dom välbekanta två bruna ögonen. Som jag såg upp på, när jag var 3. Som jag för två veckor sen fick se igen. Som jag inte mindes förut, men vilket jag gjorde nu. Dom gjorde mig i första taget glad, men sedan bara ännu mer besviknare. Bakom honom såg jag Maria och hon kollade förskräckt på mig. Hon var orolig. Men jag ville inte prata med henne. Aldrig mer. Robert vände sig om mot henne och pekade ut.

-Go, now. I want to talk with her by my self.

Hon rörde sig inte.

-Alone. Sa han sakta, allvarligare med sin hesa amerikanska röst och jag kollade bort.

Marias steg gick bort och dörren stängdes, och jag kollade på Robert och han satte sig ner i soffan och la huvudet i sina händer och drog händerna genom sitt hår. Han såg upp igen och han suckade.

-I can’t be mad at you that you never gave me the letter.. But I’m sad about what you have to go through. 

-I should never be a exchange student. Muttrade jag och han såg på mig med stora ögon.

-Do you even know how happy and surprised I was that you were back in my house? It was so strange, but I was glad to see you again. When you were a child and Maria took you to Sweden.. Susan did everything to get you back so did I. But Susan loved Josh and thought that you would have a better life with him and Maria in Sweden. 

Jag tystnade, jag hade inget att protestera mot. Inget att säga. 

-In the two years you lived whit me and Susan, I really loved you, like you were my daughter. 

Jag log smått och Robert log tillbaka mot mig. 

-And I understand, if you dont want to talk to me ore somebody else.

-Is everyone here? Frågade jag osäkert och han nickade.

-Yes. 

-I don’t want to talk with them. Ever again. Sa jag ledsamt och lyfte upp benen och la hakan på knäna och kramade samtidigt om benen med armarna. Robert nickade och sedan såg på dörren. 

-Well.. actually there’s one person I want to talk to..

-Should I bring the person in here? Robert reste sig upp och gick fram till dörren och tog tag i handtaget.

-The person is already in the room. Svarade jag och Robert fick ett leende på läpparna.

Han tog tag i soffan och drog den försiktigt närmare sängen och sedan satte sig ner i den med en duns. Just nu ville jag bara bort. Jag ville resa någonstans, där jag kan tänka över allting med mina vänner. Hur bra skulle inte vara det? Jag har blivit sårad av min egen familj, det är verkligen det ända jag vill. Resa bort. 

-I want to tell you everything what happend before Maria took you to sweden. But I think this isn’t the right moment.

Jag var tyst.

-What can I do for you Jessie? I do everything, to see you smile again and that you will stop thinking about your problems.

-Everything? Sa jag och sträckte ut huvudet från knäna och log ett brett leende.

Han skrattade till och nickade.

-They can wait. Sa han och nickade mot dörren och jag log. 

-There’s one thing you can do for me.. Sa jag och han log brett.

Han ropade in James, Alex och Justin och sedan berättade våran ide. Alla tre var ganska förvånade, men dom fick leenden på läpparna och nickade. Dom stannade, medan Robert gick ut och sa åt alla att gå hem. Det tog några minuter för att övertyga allihopa men tillslut kom han tillbaka och sa att alla hade gått. 

Några minuter senare hade Robert övertygat läkarna att skriva ut mig, vilket inte var så enkelt men snart satt vi i Roberts bil. Aldrig skulle jag tro att det skulle gå såhär.. snabbt? Jag satte mig i framsätet bredvid Robert, medan James, Justin och Alex trängde sig ihop i baksätet. Det som gjorde mig glad, var att fast James och Alex hade gjort slut snackade dom med varann som ingenting hade hänt. Jag vände huvudet mot baksätet och pratade med mina vänner, och plötsligt stannade Alex till. Det fick alla att bli tysta.

-Hey.. I don’t even know if my mom would let me go.. Sa hon med darrig röst och såg på mig med en orolig blick.

Det fick James och Justin också att stelna till och dom nickade instämmande.

-And who will pay for all this? Fortsatte Justin.

Jag såg på Robert som hade en fundersam blick på vägen och han trummade med fingrarna på ratten. Jäklar, jag hade inte tänk så långt. Jag lutade mig tillbaka och såg ut genom fönstret, och jag såg hur den mörka kvällen i LA blev upplyst av alla lampor i byggnader. Jag plockade upp min mobil och märkte att den skulle dö om bara några minuter. 

-Robert, do the boys from England know that.. I fainted? 

Han nickade och jag såg tillbaka ner på mobilskärmen. Det var då jag också märkte att jag hade fått flera meddelande för någon timme senare. Sedan hade jag fått 8 missade samtal. Jag låste upp mobilen och öppnade mina missade samtal. 

Julia :*<3

Harry

Your amazing Niall <333

Det fick mig att le. Eftersom det var Niall som hade fått tag på min mobil innan vi sa hejdå så ändrade han sitt namn på kontaktlistan. Jag saknar dom!

Louis

Louis

Zayn

Liam 

Mamma<3

När jag läste den sista, den senaste som ringde fick jag en klump i magen. Hon var inte min mamma längre. Hon har aldrig varit det. Jag hade slut på tårar, efter jag hade gråtit så mycket dom senaste dagarna. Det ända jag fick ur mig var ett snyft och det fick Robert att vända blicken på mig.

-Jess?

Jag bara riktade mobilskärmen mot honom och han gav ifrån sig ett litet ’’Oh..’’ sedan såg tillbaka på vägen. 

-Everything’s gonna be alright, I promise you. Han la handen på min axel och såg på mig igen och jag på honom. Han log mot mig, och det fick mig att le också. Sedan tog han tillbaka handen på ratten och såg på vägen igen medan jag såg ner på mobilskärmen igen. Jag orkade inte ändra namnet på Maria. Jag gick istället in på sms och började läsa från den första.

I’m so worried Jess!! Please, when you are awake and you see this message text me, ok? <3 WE NEED TO TALK. xx Louis

Innan jag svarade läste jag nästa sms, och även fast det var från en person jag inte längre ville känna läste jag det.

Jessie, jag vet att det är svårt för dig att förstå. Jag vill verkligen prata med dig om vad som har hänt, snälla ge mig en chans? En sista? 

Nej. Jag höll in sorgsen och började istället läsa nästa sms. Även fast jag ville prata med Maria, skulle jag inte göra det nu. Om en månad kanske. Eller två.. eller tre..

Hun? What is happening to you? I can’t sleep because of you. You have’nt text me in four days. And now I know that you have fainted on a cliff. Please, talk with me! I’m worried. xxx Haz

Jag läste om smset och sedan bestämde jag mig för att svara.

Hi Harry. The last four days have been so.. strange. I promise I’ll tell you everything. I’m okay, don’t be worried. Go and sleep now. I call you later. xxx

Jag skickade smset och sedan läste jag resten av sms:n. Dom var exakt likadana allihopa. ’‘I’m worried, please talk with me’’ Eller.. ’‘What happend?!’’. Jag svarade på alla - utan Marias - att jag mådde bra, och att jag var påväg hem. Mitt i allt hördes Roberts tjut och det fick alla att stelna till och vända blicken på honom. 

-I know! I knoow! Sa han glatt och jag höjde ena ögonbrynet. Vafan?

Han stannade utanför Alex hus och öppnade dörren.

-Alex, go and get your stuff, I’ll fix the talk with your mom.

-O..Okay.. Sa hon med förvånad, darrig röst och sprang in i huset med Robert efter. Jag mötte killarnas blickar och vi sprang ut vi också till huset. Vi hann fram till Alex och Robert innan hennes mamma öppnade dörren. Jag hälsade på henne och sedan sprang jag upp efter Alex till hennes rum. Justin och James hängde med och när dom kom in i rummet var det ända dom såg var kläder som kastades hit och dit. Vi packade ner Alex grejer snabbt och medan killarna hjälpte Alex gick jag ut ur rummet och lyssnade vad Robert sa till hennes mamma. 

-So they will help the manager and they'll get paid, too. The only thing I need is your approval. Förklarade Robert nere vid hallen.

-Alex would love to have that job! When are they beggining?

-Tomorrow, but the way to Atlanta is long so I must bring them on the set now.

-Now?!

Jag vände mig om och såg Alex springa in i köket och la in mat i sin väska. Gud.. Jag skrattade åt henne och hon gav mig en grimas. Sedan såg tillbaka ner på Robert. 

-Yeah, and everything is paid by the company, so dont worry about the money.

-..Well, I’m going to france the whole month anyway so okay. 

-Great then!

Plötsligt kände jag hur tre personer sprang ner bredvid mig och jag såg när mina vänner sprang ner för trappan och Alex drog med sig sin resväska.

-So can I go?! Frågade Alex och hennes mamma nickade.

-Sure you gonna be okay?

-Promise!

-Do you have everything with you?

-Yep! Mom, have a nice time in france! Alex kramade om sin mamma och hennes mamma log mot henne. 

-Take care, have fun!

Vi vinkade till henne och gick tillbaka till bilen.

-WOW! Did my mom just let me go?! Skrattade Alex och resten.

-Now, time for you guys? Frågade jag och såg på Justin och James. 

-My mom will never let me go. Sa James och kollade osäkert på mig. 

-No, my dad either. La Justin till och jag nickade sakta.

-..I’ll drive you home anyway. Sa Robert och bilen började köra.

-Thanks. Sa killarna i kör och jag satte på mig säkerhetsbältet. 

Vi skjutsade killarna och jag kramade om dom länge. Sedan åkte vi hem till Robert. Vi svängde upp på uppfarten och jag öppnade bildörren. Robert och Alex följde med mig och han låste upp dörren. Vi kom in och där fick jag syn på allihopa. Alla kollade oroligt på mig och jag ville bara springa där ifrån.

-I take some of your clothes! Sa Alex och sprang upp medan hela min familj sprang fram till mig.

Susan, Maria, David, Jacob, Josh och Julia?!

-Julia? Sa jag och hon nickade sakta.

Jag såg i hennes blick, hon var osäker att möta min. Hon var rädd för att springa fram till mig och krama mig. Hon visste också. Hon hade alltid vetat om mitt liv. Min bästa vän, ljög för mig?! Jacob drog till i min tröja som han alltid har gjort och jag såg ner på honom och log mot honom. Sedan såg jag upp på människorna jag inte ville prata med igen.

-Leave her alone. Sa Robert och alla rörde sig inte ett dugg.

-We really need to talk sweeth.. började Maria. Jag hade aldrig hört henne tala engelska, så bra också. 

-Prata inte med mig. Sa jag med tårar i ögonen, som började komma tillbaka igen. 

-Jag ville inte såra dig. Sa hon snabbt och plötsligt kom Susan och ställde sig på min vänstra sida.

-She don’t want to talk to you! Leave my daughter alone.

När hon sa dotter fick det mig att inse, att jag hade levt i år med min moster, utan att jag visste det. Jag såg Susan som min idols fru. Inget mer, men hon är min mamma. Min riktiga som jag inte bodde med. Såg bara i media. Och jag kunde inte förstå något om min pappa. 

-No wait.. Sa jag och tog ett steg fram till.. pappa.

-Du.. Sa jag och pekade upp på honom.

-Vem är du? Fortsatte jag och kände några tårar falla ner för mina kinder.

-Jess. Sa han och ville ta tag om min hand men jag drog bort den ifrån honom och såg ner i golvet.

-Svara på min fråga. 

Jag såg tillbaka upp på honom och plötsligt kände jag en hand ta om min arm. Jag vände mig bak och märkte Robert hålla om den.

-I can do this, Robert please.. Sa jag och han tvekade i flera sekunder för att släppa tag om min arm, men gjorde det efter några sekunder i alla fall. 

-Vad menade du i brevet att du inte hade någon annan chans? Frågade jag med darrig röst. Jag skulle snart verkligen brista ut i gråt, men jag höll in allting. 

-Du behöver en förklaring, men inte nu när jag ser dig såhär. 

-Säg det! Nu! 

Han såg på Robert, som inte förstod vad vi sa men han förstod ändå Josh blick och nickade. 

-Ta dom här. Läs, när du har tid snälla. Han räckte fram mig några kuvert och jag såg på dom.

-För min skull, snälla. Bad han och jag tog emot dom.

-Okej. Fick jag ur mig och backade ett steg tillbaka till Roberts och mammas närhet. Plötsligt hördes det steg springande ner för trappan och alla blickar vände sig dit. Alex sprang ner med min resväska och när hon kom fram till mig räckte hon fram den till mig.

-Where are you going? Frågade David, och han pratade flytande engelska. Som han innan inte har gjort. 

-Away from you, I need.. space from you. Svarade jag och mötte Davids blick. Jag gav honom en ’‘förlåt’’ blick och han låg bara smått. Det var trots allt aldrig hans fel. Han var alltid vid min sida, alltid stöttade mig. Och jag såg honom fortfarande som en bror. 

-Kan jag få följa med? Frågade Jacob och såg upp på mig med stora ögon. Jag satte mig ner i huk och kramade om honom.

-Nej. Svarade jag sorgset och kände ännu några tårar falla ner för mina kinder. 

Jag avslutade kramen och såg på Susan och sedan Robert. Nu ville jag iväg. 

-Du får inte gå. Sa Maria allvarligt.

-Sluta. Sa jag, höll fast blicken på Robert och han såg osäkert på mig.

-Nej, vi ska snacka! Röt hon och tog tag om min arm.

Jag tappade andan, jag har aldrig sätt min mamma såhär. Det gjorde ont när hon tog tag om min arm med sin ilska och jag förstod inte vad hon ville. Josh drog tillbaka henne och hon släppte taget om min arm. Direkt efter det kom Susan, tog mjukt om armen Maria just tog i så hårt och smekte den med tummen.

-Leave me alone. Sa jag sakta, vände mig om och brast ut i gråt. Jag sprang in i bilen med Alex efter. Att jag faktiskt trodde att Julia var min bästa vän. Att jag faktiskt trodde att Maria var min mamma, även fast hon surade då och då. Att jag faktiskt alltid hade sätt Josh som en kändis. Att jag faktiskt alltid har sätt David och Jacob som världens finaste brosor. Och det var dom, jag älskade dom. Även fast vi inte var släkt egentligen.. Den ändra frågan som flög runt i mitt huvud var, visste Indio om allt detta?

Alex kramade om mig och jag gjorde en bit av hennes tröja blöt av alla mina tårar. Vi avslutade kramen när bildörren öppnades och Susan såg på mig.

-Take care, and talk to me when you are ready. Sa hon och log mot mig.

Jag nickade och gav henne ett leende. Ett leende till min riktiga mamma. Hon stängde igen dörren och jag såg resten stå vid ingången. Robert satte sig vid ratten och såg bak på mig.

-Soon will you be in Gran Canaria, free from problems. Sa han och såg tillbaka på vägen, och vi körde iväg mot flygplatsen. Det var min plan. Att åka med mina vänner till Gran Canaria.

-Sorry, I forgat that they was home.. Fortsatte Robert och jag rättade till mig i bilsätet.

-It’s okay..Snyftade jag och han såg i backspegeln och mötte min blick. Han gav mig en snäll, uppmuntrade blick och sedan såg han tillbaka på vägen. 

-Let’s go. Viskade Alex och jag log mot henne.

Gran Canaria....Jag såg ner på kuverten jag höll i handen och packade ner dom i handbagaget. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Samtal med mentorer, lärare och rektorn? Ja. Kvarsittning? Ja.Men fortfarande, ångrade jag inte att vi rymde från barnhemmet. Det var helt sjukt. Men fortfarande funderade jag över om varför Rdj frågade om mitt namn och sen om vart jag bor? Jag ...

  16 december   Jag såg ut genom bilrutan och himlade med ögonen och såg tillbaka ner på min mobil. -Soo much snow! Fnittrade min moster Rachel och såg på mig.Jag kollade upp och log snabbt till och sedan såg ner på mobilen igen. Hon suckade och ...

  Bussen kom, och vi betalde en varsin bussbiljett. Sedan gick vi längst in i bussen och satte oss ner. Det var nästan ingen i bussen, förutom en kvinna med barnvagn längre fram och en liten pojke nästan längst fram i bussen. Vi satt i ungefär tio...

  14 december. Två dagar kvar tills premiären.Jag tog på mig ett grått linne, en vit kofta över det och sedan svarta mjukisbyxor. Jag la ner 500 kr vi får varje månad från barnhemmet, eftersom jag och Sophie alltid gick ut på rasten en gång per m...

MEN DÖÖÖDA MIG! Jag skrev typ världens bästa presentation om alla, med spänning och allt och så gick allt bort bara sådär? Bajs!! Så ni får bara några bilder och typ namn och ålder. Orkar inte skriva om allting. Usch fyfan vad sur jag blev nu. SKIT...