-Den nya Sherlock Holmes kommer ha premiär i Stockholm 16 december. Sverige kommer därför få besök av Robert Downey Jr, Jude Law och Rac..
Mer hörde jag inte, när hela jag flög upp ur soffan och popcorn skålen jag hade i knäet trillade ner. Jag skrek högt av glädje inombords, men i vanliga fall såg jag ut som om jag hade nyss ett spöke. Hörde jag rätt? Skulle min största idol, Robert Downey Jr, komma till Sverige?

Just från den stunden ändrades mitt liv. Ganska mycket om vi säger så.. Den personen som hade flygit upp ur soffan och skrek inombords.. Var jag. Allie. En brunhårig 17 åring med ett leende på läpparna, även fast jag inte vet vilka mina föräldrar är och bor på ett barnhem sen jag var fem. Mitt liv sägs började i staden Karlshamn där jag redan som bebis blev adopterad av en annan familj. Denna familjen hade sedan inte mer tid för mig, och eftersom ingen ville adopterat mig lämnades jag i ett barnhem. Och här bor jag, utanför Stockholm i ett barnhem. Leenden på läpparna finns pågrund av en sak, och det är av min bästa vän. Sophie, som kom till barnhemmet när jag var 10. Då hon var 9. Hon har lyst upp mina dagar då dom var som mörkast och få mig att skratta och bli glad när jag hade det som dåligast. Men här är jag, klarat nu av livet på barnhemmet i tolv år utan skada och ett brett leende på läpparna. Det är egentligen hennes förtjänst att jag fortfarande är glad och mig själv. Detta är hur mitt liv förändrades, från dåligt till perfekt. Perfekt till förvirrande, från förvirrande till bra. Bra till perfekt.

Detta är en berättelse om mig, Allie Christiansen.

13 december. Tre dagar kvar tills premiären.
-Men jag måste få se honom! Skrattade jag.
-Mm, som om vår mentor skulle släppa iväg dig.. Sa Sophie och flinade mot mig.
Jag suckade och kastade mig i min säng och täckte ansiktet med en kudde.
-Jäkla tant Birgitta.. Fnös jag i kudden och Sophie började skratta medan hon gick upp för stegen till sin säng över mig. Hela våningsängen började låta som om den när som helst skulle gå sönder, fast Sophie var smal som en pinne och vägde inte alls så mycket. Jag tog bort kudden från ansiktet och la mig så att jag såg ut genom fönstret.
-Jag får rymma eller något.. Sa jag och log för mig själv.
Sophie började skratta igen när hon hade lagt sig ner i sin säng.
-Gör inte det herregud, kommer du ihåg för tre år sen du försökte rymma? Tönt.. Skrattade Sophie och jag gjorde en grimas och insåg hur töntig jag var. Jag la mig ner på rygg igen och suckade.
-Men ändå, Sophie du vet hur mycket jag vill se honom!
-Allie, seriöst är han verkligen så snygg?
-Nej! Det är just det, han är inte det.. Eller inte SÅ snygg i alla fall..  Jag skrattade och Sophie fnös till och lutade sig över sin säng så hon såg ner på mig och hennes långa blonda hår hängde nästan som gardiner för mig.
-Men liksom det är sättet han talar, och också att jag har drömt så mycket om att han har varit min pappa. Jag gör det typ varje nätt sen jag fyllde fjorton när du visade mig Iron Man.
Jag såg på Sophie och hon nickade.
-Jag fattar..
-Och nu när han kommer till Sverige, då måste jag verkligen få se honom på riktigt.. Suckade jag och Sophie la sig ner i sin säng igen.
-Du vet att jag alltid är på din sida, och om du vill rymma då tänker jag hjälpa dig. Sa hon och det fick mig att le.
-Allvarligt?
-Ja, faktiskt. Jag menar.. asså detta kommer nog bli våran sista gång vi gör något sådant för liksom om tre månader så.. ja.. Sophie blev tyst.
Mitt leende försvann när jag förstod varför Sophie inte fortsatte prata. Jo, för en månad sen fick Sophie reda på att hennes mamma tänker ta henne tillbaka hem om tre månader. Vilket betyder att hon kommer lämna mig här. Självklart har jag försökt inte tänka på det, men det är omöjligt att inte göra det. Jag menar, min bästa vän försvinner..
-Jag fattar, skitsamma.. Sa jag.
-Men jag tänker i alla fall hjälpa dig! Jag lovar! Sophie skrattade när hon sa sin sista mening.
-Tack. Fnittrade jag och Sophie började röra om sig i sin säng.
-Aja, jag går och lägger mig nu.. vaknar inte annars imorgon till friluftsdagen. Skrattade Sophie och släckte sin lampa som hängde i väggen över hennes huvud.
-Godnatt! Viskade hon och rörde om sig ännu en gång i sin säng och sedan blev det tyst.
-Godnatt.. Viskade jag och släckte min lampa och det blev mörkt i rummet.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Samtal med mentorer, lärare och rektorn? Ja. Kvarsittning? Ja.Men fortfarande, ångrade jag inte att vi rymde från barnhemmet. Det var helt sjukt. Men fortfarande funderade jag över om varför Rdj frågade om mitt namn och sen om vart jag bor? Jag ...

  16 december   Jag såg ut genom bilrutan och himlade med ögonen och såg tillbaka ner på min mobil. -Soo much snow! Fnittrade min moster Rachel och såg på mig.Jag kollade upp och log snabbt till och sedan såg ner på mobilen igen. Hon suckade och ...

  Bussen kom, och vi betalde en varsin bussbiljett. Sedan gick vi längst in i bussen och satte oss ner. Det var nästan ingen i bussen, förutom en kvinna med barnvagn längre fram och en liten pojke nästan längst fram i bussen. Vi satt i ungefär tio...

  14 december. Två dagar kvar tills premiären.Jag tog på mig ett grått linne, en vit kofta över det och sedan svarta mjukisbyxor. Jag la ner 500 kr vi får varje månad från barnhemmet, eftersom jag och Sophie alltid gick ut på rasten en gång per m...

MEN DÖÖÖDA MIG! Jag skrev typ världens bästa presentation om alla, med spänning och allt och så gick allt bort bara sådär? Bajs!! Så ni får bara några bilder och typ namn och ålder. Orkar inte skriva om allting. Usch fyfan vad sur jag blev nu. SKIT...