Samtal med mentorer, lärare och rektorn? Ja.
Kvarsittning? Ja.
Men fortfarande, ångrade jag inte att vi rymde från barnhemmet. Det var helt sjukt. Men fortfarande funderade jag över om varför Rdj frågade om mitt namn och sen om vart jag bor?
Jag satt i klassrummet på tredje våningen, vid bordet som var vid ett fönstret ut mot gården. Sophie satt på andra sidan av klassrummet med huvudet i matteboken och pillande med pennan. Hon suckade lite då och då medan jag bara kollade ut genom fönstret. Plötsligt, svängde en svart stor bil in på gården och det får mig att sträcka på ryggen.
-Sophie.. Väste jag och Sophie mumlade något.
-Sophie! Väste jag högre och hon kollade upp. Jag vinkade åt henne att hon skulle komma till mig och hon himlade med ögonen och ställde sig vid fönstret.
Bilen stannade och jag spärrade upp ögonen i personen som gick ut ur bilen. Sophie gjorde detsamma och började slå mig på armen.
-Det där är ju.. Sophie svalde hårt.
-Åh herregud. Sa jag med darrig röst.
Robert Downey Jr gick ut ur sin bil och han kollade sig omkring. Plötsligt fördes hans blick mot fönstret vi stod i och han såg upp mot oss en stund. Sedan gick han in i barnhemmet. Dörren till klassrummet jag och Sophie satt i öppnades snabbt och våra blickar fördes dit.
-Sophie och Allie, ni kan gå tillbaka till era rum nu. Ni är färdiga för idag. Sa en av lärarna och vi nickade och gick med snabba steg mot vårt rum.
-Vad i hela friden gör han här?! Skrek jag nästan och stängde dörren efter mig medan jag gled ner längst med den ner på golvet.
Sophie satte sig ner i soffan och ryckte på axlarna.
-Jag har ingen aning.. Sa hon och drog handen genom sitt hår.
Jag kröp bort till min säng och satte mig på den. Vi satt i tystnad i ungefär tio minuter, och plötsligt hördes det steg utanför. Både jag och Sophie kollade på varann och jag flyttade snabbt till henne. Det visade sig att stegen inte alls ledde mot vårt rums håll utan bara var någon som gick förbi. Sandra och jag pratade om något annat för att hålla nere spänningen. Men jag var fortfarande panikslagen. Varför är min idol Rdj här?! Vi satt i ungefär en halvtimme och pratade, då det hördes steg utanför dörren. Det knackade på dörren och den öppnades. En rysning flög igenom mig när jag såg vem som stod i dörren bredvid min rektor.
-Allie, träffa din nya familj. Sa Helena, rektorn och såg på mannen bredvid henne.
Robert log mot mig och jag ställde mig upp från soffan och mina händer darrade.
-Ursäkta? Fick jag ur mig och Helena log brett mot mig.
-Packa dina grejer, din nya pappa har ganska brottom! Sa Helena och gick ut, medan Robert stannade kvar vid dörren.
-I’ll explain me later. Sa han och log snabbt och sedan gick vidare efter Helena efter han hade stäng dörren.
Jag vände mig sakta om mot Sophie och hon kollade på mig.
-..Hände det där nyss? Frågade jag med darrig röst och Sophie nickade sakta.
-Du ska flytta. Sa hon stumt och såg ner i golvet.
Sophie och jag insåg några sekunder senare, att jag verkligen skulle flytta till Los Angeles. Att detta hände faktiskt på riktigt, detta var inget skämt. Även fast jag fortfarande trodde detta. Jag var förvirrad. Medan Sophie hjälpte mig att packa, pratade vi om vad vi hade gjort alla åren vi kände varann. Vi kunde knappt sluta skratta. Sophie la ner flera foton på oss ner i resväskan när vi var klara med att packa ner kläderna. Vi ställde oss upp och kollade på varann.
-Du får inte glömma mig där borta.. Sa hon och jag kände tårar bränna i ögonen.
Jag kramade om henne och hon kramade om mig hårt och vi båda började småsnyfta.
Sophie följde mig ner till gården där Robert väntade på mig. Han såg på mitt bagage och sprang snabbt fram till mig.
-I can take that, say a goodbye to your friend. Sa han och tog mitt bagage och jag kollade stumt på honom. Var detta verkligen sant? ..
Jag vände mig mot Sophie och hon torkade bort några tårar från sina kinder.
-Jag vågar inte.. Stammade jag fram och Sophie kramade om mina händer.
-Du har drömt om detta. Du har världens bästa chans nu, och slösa inte bort den snälla. Sa Sophie och jag såg ner i marken. Jag kollade upp på henne igen och kramade henne.
-Hejdå. Snyftade jag och Sophie kramade om mig tillbaka.
-Kommer sakna dig. Smågrät hon och jag kramade om henne hårdare.
-Kommer sakna dig med.
Vi avslutade kramen tillslut och jag började gå mot Roberts bil. Jag skulle flytta. Var detta en dröm?