Detta  är huvudrollen, Yasmine Walker Downey.

Vänner och familj i Miami.

  Detta är en av hennes bästa kompisar, Layla Franco

 Och detta är hennes andra bästa kompis, Victioria Abott.

  Detta är Yasmine's mamma, Alyson Walker

  Låssaspappa, Paul Walker.

L.A

  Ryan Howell

  Dan McGenny

  Cam Brooks

  Robert downey Jr.

  Dave Harisson

Jag kan börja med att säga att Nobody Else är slut. Men, jag har bestämt att skriva en ny novell. Helt ny. Jag har redan en header till den nya, men jag fixar den imorgon, som allt annat jag kommer göra med den nya novellen. Så, förhoppningsvis kommer första delen på den nya novellen som ska heta Forever Young komma ut imorgon kväll! 

Jag hoppas att ni har haft en bra tid tillsammans med Rose och hennes familj och vänner. Men nu åker vi vidare, till Yasmine, och hennes liv! 

-Frukost? Frågade pappa när jag kom ner, nyvaken och satte mig ner vid matbordet sömning.

-Ja tack. Sa och gäspade.

-Några planer för idag då? Pappa kom fram och la ner en pannkaka på tallriken.
Jag ryckte på axlarna och gäspade ännu en gång.

-Harry nämnde någonting om att han skulle ta med mig nånstans.

-Åh, kul. Sa pappa och satte sig mittemot mig.

-Mm. Jag sträckte på mig och sedan började äta

-Vad ska du göra idag då?

-Ska sticka till spelningen om en timme. Förklarade pappa.

-När blir filmen klar?

-..Ungefär två månader.

Jag nickade och drack upp mitt glas med juice.

-Jag går upp och klär på mig, duschar, sen släpper ut Texas. Sa jag och ställde ner glaset.

-Okej!

Jag reste mig upp och gick upp på mitt rum. Jag bestämde kläderna för idag, som skulle vara ett par svarta tajt och till det en ljusgrön tunika. Efter det gick jag och duschade, sen klädde på mig.  När jag var på väg ut med Texas tog jag på mig mina skinstövlar, och en vit jacka.

-Rose jag går nu. Hörde jag pappa säga vid ytterdörren.

Jag sprang fram till han och kramade om honom.

-Hejdå.

Han log mot mig och sedan gick ut medan jag stängde dörren efter honom.

-Kom nu Texas, nu går vi ut!

Jag tog på han kopplet och sedan gick ut med honom. Vi kom hem efter tjugo minuter och det var inte fören då jag fick ett sms.

’’Gå ner till stranden klockan 5!

Jag log mot smset och sedan kollade upp tiden. Halv tre.  Jag vaknade det ju rätt så sent idag, halv ett. Jag suckade tyst och gick upp på mitt rum, där jag började skypa med Chaz som var hemma i Revelstocke. I Revelstocke där jag hörde hemma också, egentligen. När vi skypade klart började jag tänka på Revelstocke. Varje stund med Chaz, Paul och Max, när dom kaxade upp sig den gången på stan när Emily och Zoe var hos oss mot Brookie. Det fick mig att skratta till. Eller den gången jag fick reda på Chaz hemlighet. Allt var så mycket enklare då. Allt har gått så snabbt. När började allting egentligen? Och hur eller när kommer det sluta? Jag satt och tänkte på min tid i Revelstocke i väldigt lång tid. Det fick mig att må bättre, men det fick mig att sakna Revelstocke ännu mer. Mitt i allt vibbrerade mobilen och jag tog upp den.

’’Var är duu.. ? :oo<3’’

SHIT VAR KLOCKAN REDAN SÅ MYCKET?! Jag flög upp ur sängen och sprang in i min walk in closet där jag började leta efter något jag kunde ha på mig ikväll. Jag tog på mig en vanlig ljus rosa klänning och till det en vit kavaj. Sen ett par svarta klackarskor. Jag sminkade mig lite lätt och plattade håret. Det var nog den första gången jag fixade mig såhär snabbt. Jag rusade ner för trappan och sprang ut på altanen, där jag stannade till. Det var mörkt ute, och den stora fullmånen speglade sig i havet. Inte långt ifrån stranden, stod en stor båt. Jag såg Harry stå på stranden finklädd och han sparkade på sanden. Han såg upp tillslut och såg på mig. Han fick ett stort leende på läpparna. Jag började gå mot honom och mötte han i en kyss.

-Hej fin. Sa han och jag log.

-Hej snygg. Skrattade jag.

Han tog min hand och hjälpte mig upp ombord. Jag fick syn på 5 stora leenden. Louis kom fram till mig och kramade  om mig.

-Hej!

Samma sak gjorde resten och sist kom en tjej i mörkt brunt hår, finklädd också och hon log mot mig.

-Eleanor. Hon sträckte fram handen och jag log mot henne.

-Rose. Vi skakade hand och sedan gick vi tillsammans längre in i båten.

Liam startade motorerna och jag kände vinden blåsa i mitt hår. Plötsligt kände jag en arm runt min midja och jag såg upp mot Harry.

-Var är vi på väg? Fnittrade jag.

Harry skrattade till och ryckte på axlarna.

-Vi bara kör, mot ingenstans.

Jag kände två starka händer skaka om mig och jag mumlade till. Jag började sakta öppna ögonen och såg 5 välbekanta blickar se på mig. Jag såg mig omkring och insåg att jag var i vardagsrummet hemma i Revelstocke. Jag sträckte på mig och satte mig upp på soffan och såg på mina vänner. Zoe, Emily, Chaz, Paul och Max.

-Asså hörni, jag måste berätta min dröm. Den var sjuk!

Alla började skratta, och sedan började jag berätta, allting från början. 

__________________________________________________________________________________________

The end! <3

En timme senare.

Vi kom tillbaka in i Harrys och före detta Liams svit, (Eftersom det var planerat att Louis o Harry skulle dela, men när Louis inte var här så delade Liam o Harry) hand i hand och vi möttes av 4 glada blickar.

-Aww, sa Louis och jag såg på honom och räckte ut tungan, och sen log.

Det märket dessutom mycket väl att killarna förlät Louis när dom förstod situationen.

-Du borde ringa din pappa eller nåt och säga att allt okej. Sa sedan Zayns mörka röst och han log mot mig.

-Aa. Sa jag och log tillbaka, samtidigt som jag släppte taget om Harrys hand och tog upp mobilen ur fickan.

Jag satte mig ner bredvid Louis, och kramade om han igen så han visste att jag menade allvar att jag förlät han, samtidigt som jag väntade att pappa skulle svara i telefon.

-Rose? Är det bättre nu? Zoe och jag insåg att det kanske var bäst om vi går, så att du skulle få prata med resten ifred. Svarade pappa och jag skrattade till.

-Ja, det är bättre.. Jag avbröt och såg på Harry och han log mot mig.

-Mycket bättre, fortsatte jag och sedan såg ner på mina fötter.

-Det gör inget att du och Zoe gick, det är ändå jätte bra mellan Louis och mig.

Louis klappade mig mjukt på ryggen och sedan la sig ner i soffan.

-Vad bra! Skrattade pappa.

-Aa! Men du, jag kommer komma hem innan du går ut på middag med Susan.

-Ja! Då får jag veta om jag ser tillräckligt bra ut..

Jag skrattade till.

-Mm, men vi ses snart då!

-Puss.

Jag la på och såg på killarna.

-Som ni kanske förstår.. så måste jag hem. Killarna nickade och jag log.

Harry satte sig bredvid mig.

-Så jag ska kila iväg nu!

-Jag sjutsar dig hem. Sa Harry och jag nickade.

-Tack. Vi ses grabbar! Sa jag till resten och kramade om dom.

Några timmar senare.

-Tror du jag kan se ut såhär då? Sa pappa och gick ut ur sitt rum.

Jag, som satt i soffan med en milkshake i handen ställde ner den på soffbordet och såg på pappa.

-Det får duga!

Pappa pustade ut.

-Jaaa! Ropade han.

Jag skrattade till och reste mig upp.

-Klockan är mycket, du borde gå nu.

Pappa nickade och vi gick ner tillsammans.

-Ha det så trevligt nu! Sa jag och kramade om pappa när vi kom fram till ytterdörren.

-Det ska vi ha. Ring till Chaz så du får sällskap!

-Okej, hejdå pappa!

-Hejdå! Sa pappa innan han stängde dörren efter sig.

Jag såg ner åt vänster där Texas stod och viftade sakta på svansen.

-Ska vi ringa Chaz då..? Frågade jag och Texas såg upp på mig.

Vi gick in i det stora vardagsrummet och Texas hoppade upp på soffan, och jag satte mig ner bredvid honom. Samtidigt som jag knappade in Chaz nummer klappade jag Texas med den andra handen.

-Hej Rose! Allting bra? Svarade Chaz.

-Hej Chaz, ja allt är bra. Vill du komma över?

-Visst, kommer om ungefär tio minuter.. Måste ändå säga en sak till dig..

En liten bit av oro åkte igenom min kropp.

-Aa, okej.

Jag la på och satte på tvn, medan jag väntade på Chaz. Några minuter senare plingade det på dörren Texas började genast skälla högt.

-Tyst Texas. Röt jag och Texas blev tyst och sprang fram till dörren, samtidigt som jag öppnade.

-Hej! Chaz log och jag släppte in honom.

-Pappa är ute med våran granne så vi är ensamma hemma.

Chaz nickade. Vi gick ut på altanen och satte oss i en varsin fåtölj.

-Jag kan börja med detsamma.. Sa Chaz och jag såg på honom.

-Eftersom mitt minne är tillbaka igen, så känns det konstigt att vara i L.A, utan Paul, Nick, den förra skolan och min morbror. Jag tillhör i Revelstocke, jag passar inte in här. Så, jag tar flyget imorgon till Revelstocke.

Den sista meningen gjorde mig nästan knäsvag. Vänta, va? Ska han hem till Revelstocke? För alltid? Vem ska då vara min närmaste vän som jag alltid lita på?

Jag sänkte ner huvudet och Chaz märkte omedelbart att jag blev ledsen. Han reste sig upp och satte sig ner på huk framför mig.

-Jag vill inte lämna dig Rose, men tänk efter. Du har en pojkvän, ett riktigt hem, en familj och vänner här. Vad har jag? Bara dig. Revelstocke är mitt hem, där jag har familj. Varje sekund utan dig är som en mardröm för mig, men.. jag måste tillbaka till en värld som kan göra mardrömmen någorlunda bättre. Snälla Rose, förstå mig.

Jag snyftade till.

-Lämna inte mig Chaz, snälla..

-Jag vill inte heller, men jag behöver åka hem igen. Dessutom om vi skulle vara tillsammans skulle det ändå inte funka. Rose, jag älskar dig men jag måste. Snälla förstå mig.

Jag såg på honom och torkade bort några enstaka tårar.

-Jag förstår.. fick jag ur mig.

-Jag ska försöka komma till dig så ofta jag bara kan.

Jag nickade och Chaz log mot mig.

-Gråt inte, där är ju inte världens undergång.. Han torkade bort några enstaka tårar från min kind och sedan reste vi oss upp och jag kramade om honom.

-Jag kommer sakna dig.

-Rose, jag kommer sakna dig något enormt.

Kvällen fortsatte med några enstaka tårar, men med en promenad längst stranden på natten. Pappa kom hem några minuter senare att Chaz och jag ska farväl. Jag berättade för pappa att Chaz skulle till Revelstocke och sedan började pappa berätta om sin kväll.  Efter det började både jag och pappa prata om tiden i Revelstocke. Innerstinne önskade jag att vi stannade kvar i Revelstocke för alltid. 

____________________________________________________________________________________________

Vill meddela att denna delen är den nästsista av hela serien. Allvarligt talat, jag kommer sakna denna.. men jag orkar inte skriva mer på denna novellen. Jag kommer börja därför med en ny. 

Ville bara säga det! :)

Jag tog upp servetten som pappa gav mig och började torka bort mascaran och tårarna. Sedan hoppade jag upp ur sängen och Louis reste sig upp.

-Rose..? Sa han oroligt och jag log mot honom.

-Vi tycker samma sak om varandra. Jag förlåter dig Louis, fast gör inte nåt sånt på Eleanor, lova mig?

Louis skakade på huvudet och sedan kramades vi.

-Love you. Sa han och jag log.

-Love you to, brooo.

-Haha, siiiiisss. Skrattade Louis sedan släppte vi taget och log mot varann.

-Vänta.. Sa Louis och tog servetten jag höll i.

Han torkade bort resten av min mascara och sedan såg på mig.

-Tack… Jag kommer snart. Sa jag och log. Sedan rusade ut ur rummet.

Jag såg mig omkring och märkte att både Zoe och pappa inte var här längre, men resten av killarna var kvar. Helt plötsligt kände jag hur någon kramade mig.

-Är allting okej nu? Sa Niall och jag såg upp på honom.

-Ja, allt är okej. Jag log mot honom och han pustade tyst ut.

Jag kände en hand på min axel och jag vände mig om. Jag kramade om Zayn och sedan gick fram till Liam.

-Var är han? Frågade jag och Liam log mot mig.

-Han gick ut.

Jag sprang ut ur hissen och såg mig omkring. Var är han? Jag gick med snabba steg mot receptionen.

-Hejsan, jag undrar bara.. såg ni en kille med mörkt brunt krulligt hår gå ut härifrån?

-Ja, han gick ut för ungefär tre minuter sen.

-Okej tack!

Jag log mot receptionisten och sedan rusade ut ur hotellet. Långt bort, i folkmassan gick en kille med blicken ner på sin mobilskärm och med ena handen i fickan. Jag log för mig själv. Jag började tränga mig förbi folkmassan och såg att jag kom närmare och närmare honom. Min blick var borrad i hans rygg och plötsligt stannade folkmassan jag gick med, medan hans gick vidare till andra sidan av vägen. Utan att tänka, började jag gå framåt och jag kände att det inte var någon bredvid mig. Vänta, var gick jag?! Jag såg mig åt vänster och såg en bil åka med full fart åt mig och började tuta högt. Jag ville springa, men jag hade inget mod för att göra det. Jag stod mitt i vägen. Det kom bilar från alla håll, som närmade sig och folk började skrika och ropa på mig. Jag var panikslagen och rädd. Varför sprang jag inte?! Sakta började jag förstå att i vilken sekund som helst skulle jag dö. Bli överkörd av en bil. Jag började faktiskt fundera hur alla kommer vara samlade runt på min begravning. Allt gick just nu i slowmotion. Jag började tänka på pappa, som förmodligen skulle bli helt ensam. Sälja huset, och köpa sig ett mindre. Hur killarna kommer någon gång stå på scenen, och faktiskt tänka på mig. Jag blundade och kände några enstaka tårar falla. ’’Hejdå’’ tänkte jag och sänkte ner huvudet. Mitt i allt kände jag plötsligt en stark hand krama om min arm och dra mig bort, precis innan bilarna körde på mig. Eller var det också en tanke? Ett hopp som faktiskt skulle kunna komma? Något lyfte upp mig och jag kände hur jag hängde med armarna, helt lös. Förmodligen död. Var det så man dog? En ängel liksom flög ner och lyfte sedan upp en person och bärde den upp i himlen? Sedan blev jag nerlagd på marken, och jag hörde röster omkring mig. Var det alla spöken eller andar som var samlade för att hälsa på den ”nya” i himlen? Sakta, och försiktigt öppnade jag ögonen och det var inte änglar eller andar som stod där, det var människor.

-Åh herregud Rose.. sa en välbekant röst och lyfte upp mig i en kram.

-Harry?

Jag mötte hans blick och glädjen spreds inombords.

-Kom, jag tar dig härifrån.. Viskade han och skulle precis ringa en taxi när jag stoppade honom.

-Jag kan gå.

Han skakade på huvudet.

-Harry lyssna på mig, vi kan gå.

Han såg upp på mig, tveksamt men sedan suckade och la mobilen tillbaka i fickan.

-Okej.

Han tog min hand och vi trängde oss förbi folkmassan.

-Är det okej?
-Herregud.

-Du, tjejen lever du ens?

-Oh my god.

Det var det ända man hörde på väg till starbucks, dit Harry tog mig. I fred, satte vi oss vid ett bord.

-Rose, är du galen? Du kunde ha dött! Fattar du vilken jäkla tur du hade att jag lyckades få tag i dig?!

Harry var verkligen upprörd.

-Jag vet, förlåt. Men det är verkligen något jätte vikting jag ville säga.

-Att du och Louis är tillsammans igen? Harry log lite snett.

Jag skakade på huvudet.

-Vi gillar inte varandra som vi gjorde innan. Vi är ju fortfarande vänner ju! Men det var inte förrän då jag förstådd vem jag verkligen älskade.

Harry såg på mig lite konstigt.

-Vadå, älskar du din hund mest av allt..?

Jag skrattade till och skakade på huvudet.

-Nej, det är killen som sitter precis mittemot mig.

Harry fick ett leende på läpparna.

-Jag menar dig Harry.

Han lutade sig över bordet och kysste mig.

Jag parkerade bilen och sprang in i flygplatsen. Jag visste inte om jag skulle ställa mig vid VIP avdelningen, eller stå här jag stod. Innan jag ens hann bestämma mig såg jag en kille längre bort med blont hår springa runt lite här och där, som om han letade efter nåt. Haha, åh Niall.. Jag skulle precis ropa hans namn, när jag fick syn på Liam som gjorde ungefär samma sak och sedan Zayn o Harry. Fast Harry såg ner på sin mobil. Jag började gå fram mot deras håll, glad för att se dom. Men det var något stort som fattades. Louis.

  Det var som om han började strunta i mig. Inga sms på ungefär en 3 dagar och liksom inga samtal på skype eller nåt. Eller det kanske bara var jag som överdrev?

Mitt i tankarna vibbrerade min mobil till och jag fiskade upp den ur fickan samtidigt som jag undrade från vem det var. Harry..

’’Var är du ..? :*’’

Jag skrattade till och såg upp från mobilen.

-Här! Ropade jag och killarna såg på mig.

Harry slängde väskan som han höll i på golvet och började springa mot mig med full fart och jag mötte han i en kram.

-Rose.. sa han med mjuk röst och jag log.

-Hej Hazza. Skrattade jag och han släppte taget och såg mig rakt in i ögonen.

-Jag måste säga en sak till dig, sen. Sa han innan resten kom och kramade om mig. Den sista var Zayn och han suckade lite tyst.

-Vi saknar han också. Viskade han när vi kramades och jag kände mig plötsligt väldigt ledsen och svag.

Var var Louis?

Liam gav Harry sin väska, som han slängde när han sprang fram till mig och sedan såg alla killarna på mig.

-Det handlar om Louis.. sa Liam och jag började bli mer och mer orolig. Jag såg att Liam ville fortsätta men då tog Niall ett steg fram.

-Vi säger det på hotellet. Förklarade han.

Vi gick ut, satte oss i min bil och denna gången körde Zayn istället och vi åkte till deras hotell. Dom checkade in, och sedan tog hissen upp till 10 våningen. Liam och Harry delade på en svit, medan Zayn och Niall delade på en annan. Vi gick in i tystnad till Harrys och Liams svit där alla slängde sig ner i soffan. Killarna såg oroligt på varandra och sedan på mig.

-Snälla berätta. Sa jag med gråt i halsen.

Zayn och Niall suckade.

-Förlåt, men jag kan inte säga det. Jag.. Jag kan bara inte. Förlåt. Sa Niall och kliade sig i nacken och reste sig upp.

-Förlåt Rose. Sa han och log mot mig ett sorgset leende och gick ut ur rummet.

 Zayn reste sig upp och sedan såg på mig.

-Jag kan inte heller, sorry. Dessutom vill Niall nog inte vara ensam.. Sa han och gick ut också.

Hade Louis dött? Vad i hela friden pågår?!

I rummet var det bara jag, Liam och Harry kvar.

-Vi säger bara det rätt ut.. sa tillslut Harry och Liam nickade.

-Jo, Louis är.. började Liam men avslutade och sänkte ner huvudet.

-Louis är otrogen mot dig. Sa tillslut Harry och hela min värld rasade ihop. Det var som om någon borrade ett håll i mitt hjärta. Ett stort hål, som spreds över hela mig. Jag kände mig ledsen, besviken men framför allt helt tom. Borta.

-Va..? Fick jag ur mig tyst och hest och kände hur tårarna började forsa ner.

En timme senare.

Med gråt, och maskara utsmetad över mina kinder satt jag på sängen, lutande mot väggen. I ett sovrum i Harrys och Liams svit. Killarna försökte prata med mig flera gånger, men antigen slängde jag ut dom eller pratade inte alls. Till och med Zoe och pappa, var helt plötsligt bakom dörren och försökte prata med mig.

-S..Snälla, g.. gå bara! Låt mig VA! Skrek jag.

-Rose, snälla låt mig komma in. Rose, snälla. Bad pappa och jag suckade.

Dörren öppnades och pappa kikade in.

-Får jag lov att sätta mig bredvid dig..? sa han och jag nickade samtidigt som jag fick ur mig ett litet sorgset leende.

Jag visste att pappa kunde få mig på lite bättre humor. Han log mot mig och stängde dörren efter sig. Han satte sig försiktigt bredvid mig och efter några sekunder drog in mig i en kram.

-Jag vill inte se dig ledsen.. suckade han och jag började gråta ännu mer.

-Jag fattar inte hur det blev så.. grät jag och pappa klappade mig på huvudet.

-Shh, du förtjänar någon bättre. Om inte han kan förstå, hur underbar och fantastiskt du är så är han dum i huvudet.

Vi satt så i några minuter och det kändes bra att ha pappa vid mig.

-Nu ber jag dig, låt Zoe komma in, hon är jätte orolig.

Jag bestämde mig att den som ville komma in, fick det och prata med mig. Fick tåla att jag grät och snart säkert fick en vattenpöl under mig av alla tårar. Jag såg på pappa och nickade.

-Ok..okej. Snyftade jag och pappa log.

Han fiskade upp en servett från fickan och torkade bort det mesta av min maskara, och tårar.

Sedan pussade han mig på pannan.

-Du ska i alla fall veta att jag älskar dig.

-Älskar dig också pappa. Sa jag och han smekte min kind.

Sedan reste han sig upp och gick ut ur rummet. Jag tog några andetag och torkade bort några tårar innan Zoe kom in orolig.  Vi pratade i ungefär en halvtimme. Och hon lät mig berätta allting. Innan hon gick ut, för att nästa person skulle gå in kramade hon om mig.

-Louis kommer ångra det. Tro mig. Vi släppte taget och hon log mot mig.

Dörren stängdes, men öppnades nästan lika snabbt och Harry kom in försiktigt och stängde dörren efter sig.

-Hej. Sa han oroligt och jag fick ur mig ett leende, och klappade på platsen bredvid mig.

-Sätt dig. Sa jag och han log mot mig och satte sig bredvid mig.

-Jag fattar inte själv att han gjorde nåt sånt. Suckade han och sedan mötte våras blickar.

-Men Rose, vad som än händer kommer jag alltid vara på din sida. Fast så kär som jag är i dig, kommer jag ändå stötta dig om du hittar en pojkvän.

Han tog min hand och kramade om den.

-Du vet det där töntiga alla 14 åriga fjortisar säger.. sa han och skrattade till.

-Hoppar du så hoppar jag. Sa han med en tjejig röst och det var den första gången någon fick mig att skratta till under hela denna timmen.

-Men det är faktiskt så. Sa han och log.

-Du är så söt Hazza. Skrattade jag till, samtidigt som jag snyftade till ett par gånger.

-Sen är den en till sak jag vill säga, som jag fick reda på för någon minut sedan. Sa han och släppte taget om min hand, men flyttade närmare mig.

-Louis vill förklara sig, och han står, just nu bakom den där dörren. Sa han och pekade på en annan dörr, som ledde till köket.

Dörren öppnades och Louis kom in med en sorgsen blick. Jag ville bara skrika på honom, fråga varför han gjorde så. Men Harry stoppade mig.

-Lyssna nu på mig. Ta det lugnt och skrik inte. Fast jag förstår hur ledsen och arg du just nu är, ta det lugnt.

Jag lyssnade på Harrys ord, som lugnade ner mig. Louis satte sig i en fåtölj och suckade.

-Jag hoppas på det bästa av er två. Sa sedan Harry och gick ut ur rummet.

Jag upprepade Harrys ord i hjärnan och såg på Louis.

-Jag har aldrig velat se dig så.. började Louis och jag såg hur hans ögon fylldes av tårar.

-Nä men du har gjort så att jag nu är som jag är. Väste jag och några tårar föll.

-Kan du låta mig förklara..? Frågade han oroligt, samtidigt som han torkade bort en tår.

Jag nickade stelt. Just nu tänker jag bara lyssna på Louis, sedan säga vad jag tycker.

-Eleanor kom till stan, och när jag fick väl chansen att träffa henne igen tvekade jag inte en sekund. Fast jag visste att det var fel det jag gjorde. Dejten slutade med att jag kysste henne och att vi förlät varandra för att vi bråkade och gjorde slut för ungefär ett år sen. Men, jag älskar dig fortfarande Rose. Men.. inte lika mycket som när du körde på mig i parken.

Jag såg hans ögon fylldes lite av glädje, när han sa ’’körde på mig i parken’’. Det var då det slog mig.

Vad är det vi ljuger för varann? Vad är det jag håller på med?! Det är självklart att jag inte är kär i Louis? Det har jag varit, men inte längre? Var var det som fattades på flygplatsen? Det var inte Louis, min ’’pojkvän’’, utan en vän, som jag vill säga ärligheten till. En kille jag tyckte jätte mycket om, men inte på samma sätt längre. Varför kändes det som ett stort hål när jag fick reda på att Louis var otrogen? Jag var orolig att jag skulle tappa kontakten med en person. Jag grät, för att jag var rädd och orolig för att tappa kontakten med en person som jag älskade på riktigt.

Jag vet inte hur länge vi kramades, men det var som om inte vi hade sätts på åratal. Som vi faktiskt inte hade. Två år! Självklart, Chaz hade man ju träffat. Den killen som är snäll och alltid tror att han är bäst på allting. Men inte Chaz den jag gillade,  den snällaste killen på jorden. (Förutom pappa..) och den jag alltid kunde lita på och visste att han var en bra person som alltid vill det bästa för sina vänner. Jag var så glad.

-Jag.. jag förstår inte. Sa jag när vi släppte taget.

-Rose, inte jag heller. Men olyckan var ju positiv på sättovis? Skrattade han och jag skrattade till.

-Mm.

Nästa dag.

Jag gäspade flera gånger innan jag gick upp ur sängen. Jag blev väckt av att min mobil plingade flera gånger. Jag hade ett sms från Liam, ett från Harry och ett från Chaz. Jag började att läsa Liams.

’’Hej Rose, vi måste snacka. Snälla hör av dig.. :*’’

Jag kliade ögonen några gånger, för jag kände smärtan i ögonen av det irriterande lyset från mobilskärmen. Jag började läsa nästa sms.

’’Rose, det är något viktigt jag vill säga. Jag, Liam, Zayn o Niall kommer imorgon. Och innan du börjar fråga frågor, varför, när och hur.. Hör av dig först finaste xx’’

Jag började redan fundera på varför skulle dom komma hit, och varför inte Louis?! Det sista smset var från Chaz.

’’Hej, det har snöat under natten :D! Kom ut, så kör vi snöbollskrig ;).. höhö.’’

Jag log åt Chaz sms och ville genast bara springa ut och ’’leka’’ i snön. Men innan jag klär på mig, äter frukost och går ut en runda med Texas så måste jag höra av mig till Liam och Harry.

’’Liam, vad vill du snacka om? Vad har hänt..? :*’’

Jag skickade det snabbt och sedan började jag skriva ett till Harry.

’’Hej Harry. Vad händer? Varför hänger inte Louis med? .. Svara mig snabbt. Börjar bli förvirrad.. :/<3’’

Jag suckade tyst och sänkte huvudet ner i händerna.

-Vad är det som pågår.. sa jag för mig själv och sedan reste mig upp och sträckte på mig och gick in i min wolk in closet. Jag tog på mig en mjuk, varm stickad tröja och ett par jeans till det. Jag tog med mig min favorit mössa och ett par röda vantar, och röd halsduk. Snabbt gick jag sedan in på toan och klibbade på mascara på ögonfransarna och sedan tog ett rött läppstift på läpparna. Jag putade några gånger med läpparna för att se om läppstiftet vad bra och så. Jag vände mig om för att gå ner till köket när jag plötsligt fick se Texas se upp på mig.

-Ja, vi ska ut.. vänta. Skrattade jag och Texas skällde glatt till och sedan sprang ut ur rummet.

Jag skulle precis sätta mobilen på laddning när jag fick ett sms, från Harry.

’’Rose, vad som än händer.. Snälla, möt oss på flygplatsen klockan 3. Messet jag skickade, skickade jag igår.. Svara nästa gång. Förlåt att det blev så plötsligt..xxx’’

Jag svalde hårt och kollade på tiden. 11 på morgonen.

’’Okej Harry. Ni kan sova här och vara här hur länge ni vill, bara.. kom och berätta allting ni behöver att berätta.’’

Jag skickade ett svar och innan jag hann lägga undan mobilen fick jag ett nytt sms från Harry.

’’Vi kommer sova på hotellet, så det är lugnt. Lova mig en sak. Läs inga tidningar fören du är här på flygplatsen. Xxx’’

Jag läste smset och suckade. Vad händer?! Jag svarade inte, utan la mobilen på laddning och sprang ner till köket. På det långa matbordet låg en lapp och jag sprang genast fram till bordet och läste vad som stod på lappen.

Hej Rose! Jag jobbar idag, men jag gjorde en snabb frukost innan jag gick. Ha det så bra idag. Älskar dig! //Iron man ;)’’

Det sista fick mig att le. Jag vände på klacken och gick fram till kylskåpet. Jag tog ut frukosten pappa gjorde och började äta. Plötsligt skrämde mig någonting som knackade på fönstret. Jag satte i halsen och började hosta som bara den. Altandörren öppnades och jag såg att det var Chaz som kom in, sprang fram till mig och började försiktigt banka mig på ryggen. Tillslut kunde jag andas igen och vi började skratta.

-Förlåt. Sa han och jag såg på honom.

-Det är lugnt. Svarade jag och la disken i diskmaskinen. Jag tog på mig min mössa, vantar och skor, samtidigt som jag öppnade altandörren. Texas sprang ut före oss och började leka i snön, medan jag gick ut med Chaz efter och vi gick till trädgården. Jag skulle se var Texas var och började gå lite längre bort mot stranden.

-Rose! Ropade Chaz och jag skrattade till.

-Vad? Frågade jag och vände mig om, och såg en snöboll flyga rakt mot min mage. Jag skrek till innan den träffade mig och sen började småskratta.

Chaz började asgarva medan jag tog bort snön från min tröja.

-Du ångrar att du gjorde det. Sa jag och började gå snabbare mot Chaz.

-nejnejnejnej.. sa han och började göra en ny snöboll.

Jag tog snö från närmaste busken och började springa mot Chaz.

-Gaaah! Skrek han och han vände sig om, halkade och landade på rygg på den mjuka snön.

Jag sprang fram till honom och mulade han. Han började skrika ett tjejigt skrik så jag började skratta och satte mig ner i snön. Chaz satte sig upp och skrattade, samtidigt som han tog bort snön från hela sitt ansikte.

Två timmar senare.

-Inte visste jag att du var så duktig på snöbollskrig. Sa Chaz och såg på mig.

-Inte jag heller faktiskt! Skrattade jag och tog en klunk av min varma choklad.

Båda två satt i en varsin fåtölj, med en filt och en mugg med varmchoklad. Vi hade rufsigt hår och våra kläder var helt blöta, och mina hängde och torkade. Jag hade på mig en one piece medan Chaz hade fortfarande sina.

-Du.. mitt jobb börjar om en halvtimme. Sa plötsligt Chaz.

Jag nickade och ställde ner muggen på soffbordet.

-Kör försiktigt nu.. sa jag och såg allvarligt på honom.

-Haha, nej jag tar bussen. Skrattade han.

-Först, får du låna lite torra kläder..

Vi gick upp på min pappas rum och jag började rota efter lite kläder. Jag gav Chaz en svart tshirt och ett par jeans som han kunde låna. Jag började leta efter en jacka, men Chaz stoppade mig.

-Jag tar min jacka där nere, den har nog torkat. Han log mot mig och jag nickade.

-Okej. Sa jag och log mot honom.

Några minuter senare hade Chaz gått till bussen, och snart var han borta. Jag pustade ut och tog en titt på tiden. Halv tre?! Jag sprang upp och såg mig i speglen. Kläderna hade torkat så jag tog snabbt på mig dom och borstade igenom mitt hår. För säkerhetsskull (om pappa kom hem) skrev jag på en lapp att jag skulle träffa Harry o dom på flygplatsen. Tjugo i tre, satt jag redan i bilen på väg mot flygplatsen.

Med panik, och oro inombords sprang jag i den långa vita korridoren med pappa efter. Okej, rum 27, rum 27.. Var är nummer 27? DÄR! Jag sprang in i rummet och såg Chaz ligga, medvetslös i sängen.

-Chaz? Sa jag tyst och satte mig ner i fåtöljen bredvid sängen.

Pappa kom in och han andades ut.

-Vad har hänt med killen? Frågade han en sjuksköterska som kom in.

-Han körde med sin moped utan hjälm, och en stor lastbil kom i vägen för honom så han bromsade så hårt att han föll av motorcykeln och slog hårt i huvudet.

-Herregud.. Sa både jag och pappa tyst.

Det var inte fören då något mumlande hördes. Alla blickar fördes mot Chaz och han rörde på sig sakta och mumlade någonting.

-Han rör sig! Sa jag och brast ut i ett leende.

Sjuksköterskan rusade ut ur rummet, och bara några sekunder efter kom hon tillbaka med två stycken läkare som förde sängen ut ur rummet. Jag och pappa följde dom ut, och stannade mitt i korridoren. Jag såg att Chaz öppnade ögonen, och han mötte min blick.

Chaz perspektiv.

Jag hoppade upp snabbt på motorcykeln och körde iväg. Jag körde minst 80, eftersom jag visste att gubben som ägde byggnaden till min lägenhet, stängde byggnaden om tio minuter och man körde minst in i stan typ tjugofem minuter. Mitt i alla tankar fick jag syn på en lastbil, som började köra om en traktor, och han var på samma vägled som jag just nu, fast han åkte mot mig. Jag vet inte varför, men jag bromsade inte och lastbilen kom bara närmare och närmare, med full fart för att hinna köra om traktorn. Jag var för nära, när det hände. Jag kunde fan ha dött? Lastbilen svängde in på sin vägled och nästan slog till traktorn, medan hans stora vagn bakom åkte nästan in i mig, så jag svängde hårt samtidigt som jag bromsade och flög av mopeden. Det ända jag kände var en hård smäll i huvudet och att världen blev svart.

Jag hörde Roses röst bakom mig.

-Öh, Chaz? Sa hon oroligt och jag såg mot hennes håll.

Jag tappade kontrollen och samtidigt som Scott började dra sig upp på mig kände jag hur jag gled ner för klippan.

-Jo asså om jag är en varg, och dör som en varg, så liksom föds jag som ny igen.

Roses ögon såg på mig och hon såg lite förvånad ut.

-..Jasså?

-Jag kommer glömma bort allting som jag har varit med om i tio år men blir mänsklig, och aldrig varg igen. En del gör så, att de försöker glömma bort allting och flyttar till en annan stad.

-Chaz? Hörde jag någonstans länge bort än alla tankar och minnen.

Vänta, va?! Var är jag?! Är Rose här? Jag försökte ropa hennes namn, krama om henne, säga att jag är tillbaka. Chaz, som gillade henne mer än något annat, som blev kär i henne första dan. Var har jag varit? Har mitt minne kommit tillbaka, för alltid? Varje sekund, med Rose i Revelstoke var som värklig igen och jag kom ihåg varje stund som vi var tillsammans nu.

   Plötsligt kände jag att det jag låg på börjades flytta och jag började sakta öppna ögonen. Några meter ifrån mig stod Rose med sin pappa och jag såg på henne. Hon var verklig. Herregud, jag lever på nytt igen. Jag kände ingen smärta längre, jag var pigg och glad som om ingeting hade hänt. Jag började resa mig upp ur sängen.

Rose’s perspektiv.

Chaz, log mot mig och jag började nästan gråta. Han levde, det gjorde han. Gud vad bra.. Men vänta.. vad gör han? Läkarna sa till honom flera gånger men han bara reste sig upp och ställde sig ner på golvet.

-Chaz! Du är inte frisk för att göra detta.

-Lägg ner dig!

-Chaz, kom hit! Ropade dom men Chaz bara såg på dom.

-Jag är frisk, jag lovar okej? Sa han, men läkarna började dra honom.

-Nej vänta! Ropade pappa och läkarna stannade.

-Han är frisk, ser ni inte? Han rör sig, han har känslor?

-Ursäkta men du vet… började en av läkarna.

-Ursäkta, men jag vet vad som pågår jag har varit läkare förut.

Pappa gick fram till Chaz och frågade honom några saker, medan Chaz svarade och sedan klappade pappa han på axeln.

-Hälsa på henne nu, hon var jätte orolig. Viskade pappa, men så jag hörde.

Jag fnissade tyst till och Chaz började gå mot mig, och sedan sprang han fram till mig och lyfte mig upp i en kram.

-Rose, det är jag. Viskade han och jag skrattade till.

-Ja.. jag vet att det är du.

-Nej men asså seriöst. Jag kommer ihåg allting! Allting! Paul, Nick, oss i Revelstocke, allting!

Rose släppte taget om mig och hon såg på mig med stora ögon.

-Chaz..?

Jag skrattade till och kramade om henne igen.

-Ja, jag är verklig och jag är mig igen.