-Robert. Svarade pappa i telefon när jag ringde för att fråga om han kunde hämta mig från skolan.

-Yasmine här! Sa jag snabbt.

-Åh, hej Yas, såg inte att det var du.

-Skulle du.. jag skulle precis säga klart min mening när killarna ställde sig framför mig och började vifta med armarna och mima: Nej!

-..Eller det var inget. Sa jag med en konstig röst och såg på killarna samtidigt som jag rynkade pannan.

-Säkert?

-Ja helt säkert!

-Okej, men ring om du vill att jag ska hämta dig eller nåt!

-Mm okej, hejdå !

-Hejdå!

Jag la på killarna slutade att vifta med armarna.

-Vad är det..? Sa jag och dom skrattade.

-Vi har en skateboard.. Sa Cam och tog fram en skateboard med en drake under ifrån.

-Dan vill ändå cykla så, Skrattade Ryan och Dan gav honom en mördablick.

Jag såg på skateboarden och tog emot den.

-Det var ungefär två år sen jag åkte på en sånhär, jag brukade åka med mina killkompisar hemma i Miami.

Jag ställde ner skateboarden på marken och ställde mig på den och kände hur den försiktigt började rulla. För att ha det lite roligt med killarna började jag vingla på skateboarden. Jag började låssas att jag inte kunde alls åka skateboard och att jag skulle ramla av närsomhelst. Dom fick panik och skulle precis springa fram till mig när jag började fnissa o ställde mig rakt på skateboarden.

-Ta det lugnt jag skojade bara..

Dom såg på mig med ’’are you kidding me’’ blick och sedan skrattade vi till allihop. Jag vinkade till dom och åkte ner för backen och sedan stannade jag nere vid gatan och väntade på killarna. Bara efter några sekunder var dom nere vid mig och jag såg mig omkring.

-Ryan, var det åt vänster man gick åt nu för att komma till stan? Jag såg på honom och han nickade.

-Exakt.

Jag log och ställde mig på skateboarden och den började rulla in mot stan.

Efter en halvtimme ungefär var jag hemma. Ryan gick hem till sig och killarna hängde med honom. Jag följde inte med eftersom jag skulle göra läxan till nästa måndag så jag inte behöver tänka på den resten av veckan. Killarna var riktigt schysta, men jag funderade på att dom kanske är det för jag är ny? Dom kanske kommer dumpa mig nästa vecka liksom? Jag får helt enkelt hoppas att dom är något bättre än killar som är schysta först, och sedan bara skiter i en. Jag öppnade dörren till huset och längre in i huset satt pappa i soffan och han såg på mig när jag öppnade dörren.

-Yas! Hej!

-Hejhej.

-Hur var dagen?

-Jätte bra, jag hängde med Ryan och hans kompisar. Sa jag samtidigt som jag sparkade av mig skorna och hängde av mig jackan.

-Vad bra.

-Jag går upp till mitt rum och gör läxorna.. Sa jag lite tyst och gick förbi honom.

-Yas, Sa pappa och jag vände mig om mot honom.

-Vad vill du ha till middag då? Han log och jag började fundera.

-Spelar faktiskt ingen roll! Så bra jag kommer ihåg kommer jag ihåg att du alltid lagade kanon god mat.

Det fick honom att aw:a och han log mot mig. Jag log mot honom och sedan gick upp på mitt rum. Först, gjorde jag klart biologi läxan och sen skrev lite på dokumentet som var till matten. Sedan tog jag upp min dator och loggade in på skype där jag skypade med tjejerna och jag berättade om min dag.

-Så du hängde bara med killar?

-Exakt, men dom var riktigt riktigt schysta!

-Aha!

Jag log mot kameran och sedan bestämde jag mig att logga in på facebook. Tjejerna skulle ändå gå så vi la på och sedan loggade jag in på facebook. Jag hade fått minst 10 vänförfrågningar. Det var från skolan och såklart killarna. Jag suckade lite tyst och accepterade alla. Efter bara några sekunder fick jag minst 5 meddelanden likande: Hej (: hur är det att vara robert downeys dotter? Hej, är Paul Walker snäll?

Liksom.. åh. Jag svarade på några , men jag stannade till vid en speciell.

Killarna o jag undrar om du kan hjälpa oss med biologin läxan..Kom över?

Ryan.

Jag fundera lite och sen ryckte på axlarna. Jag hade ändå gjort klart min läxa och jag hjälpte gärna..!

Åh.., okej då! Kommer om 5!

-Åh, ja .. Dan. Presenterade sig killen och sträckte fram sin hand.

-..Yasmine.. sa jag oroligt och skakade snabbt om hans hand och sedan kom resten av killarna fram till oss.

-Raggar du upp tjejer..? Skrattade den längsta killen, som såg ut som den äldsta.

-Om det är så det kallas när man nästan kör på en tjej så.. Skrattade Dan och ställde sig bredvid sina kompisar.

-Detta är Yasmine. Sa han snabbt och såg på mig.

Den längsta killen såg på mig och fick ett leende på läpparna.

-Cam. Sa han artigt och jag vinkade lite lätt åt honom.

-Hej.

Efter det uppstod en pinsam tystnad men avbröts snabbt av att Cam puttade till Ryan på armen som stod helt still, med sin skateboard under armen.

-Ska du inte typ säga hej..? Sa Cam med en rolig röst och Ryan såg på honom.

-Vi typ.. började han men jag avbröt honom.

-Känner varann.. fortsatte jag.

-Åh, okej! Men hörni, min klass börjar typ nu, måste sticka! Jag hoppas att vi ses oftare Yas, om jag kan kalla dig så? Sa Dan och log mot mig innan han gick.

-Okej visst. Sa jag och log tillbaka.

-Ska inte du med..? Frågade Cam och jag ryckte på axlarna.

-Jag tror inte det.. min klass börjar om 5 minuter.. Sa jag lite oroligt och Cam skrattade till.

-Du går visst i samma klass som Ryan! Men jag ska sticka nu också, vi ses. Han vinkade åt oss och sedan sprang in i skolan.

-.. Ska vi gå in..? Frågade Ryan och jag såg på honom och han log.

-Mm.. Sa jag och tillsammans började vi gå in.

-Har du varit här förut? Frågade han när vi var vid skåpen.

-.. Nä..

-Nähe okej, så du vet inte vart ditt skåp är? Frågade han skrattade till.

Det var första gången på länge jag hörde han skratta och jag blev snabbt avslappnad. Jag blev så glad av hans skratt.

-Nae.. och för att fixa mig ett skåp måste jag till rektorn.

-Aa, men vet du? Du kommer inte hinna till rektorn just nu för vi börjar typ.. nu.

Han sprang fram till sitt skåp och la in alla sina grejer och sen såg på mig som om han väntade eller nåt.

-Kommer du eller?

Jag såg konstigt på honom.

-Du kan ju dela med mig än så länge..? Han skrattade till och jag fnös.

-Okej då.

Jag skrattade till och la in mina grejer där och sedan började vi tillsammans springa till klassrummet. Blickar fördes mot oss när vi kom in i klassrummet, och som tur var inte läraren där än. Både jag och Ryan pustade ut och han började gå in längre in i klassrummet och satte sig ner vid ett bord, medan jag fortfarande stod vid ingången och visste inte riktigt vad jag skulle ta vägen. Han vinkade till mig så att jag skulle komma och sätta mig bredvid honom och jag gick med osäkra steg dit och satte mig ner bredvid honom.

-Har inte ni typ bestämda? Frågade jag och la ner min väska på bordet.

Han fnös till och såg på mig.

-Det hade vi typ i lekis.. Skrattade han, utan att kolla bort.

Vi satt i nån sekund och kollade på varandra.

-Det är kul att se dig igen. Sa han och fick ett leende på läpparna.

Jag la huvudet på sned och såg på honom.

-Detsamma Ryan.

Det var det sista jag hann säga innan lektionen började och läraren kom in i klassrummet.

-Så Dan är ett år yngre, och Cam äldre? Frågade jag med min matbricka i handen med Ryan bredvid.

-Precis! Men du.. började han.

-Du har inget emot att vi sitter med dom?

-Nejdå! Skrattade jag och följde efter Ryan fram till ett bord där Cam och Dan redan satt och åt och dom såg på oss när vi kom.

-Tjena! Sa dom och jag satte mig ner bredvid Cam.

-Hej. Sa jag och smakade på maten.

-Hur känner du och Yas varann? Frågade Dan och jag mötte Ryans blick.

-Vi bodde grannar innan hos flyttade när hon var 5. Förklarade Ryan.

-Mmhm.. Sa Dan och Cam samtidigt.

Vi började äta, och killarna prata för fullt medan jag satt för det mesta tyst. Kändes konstigt att aldrig få chansen att få prata med Ryan vid matbordet. Vi hade ju rätt så mycket att prata om, vi har ju inte sätts på 12 år. Och, jag måste erkänna att Ryan hade blivit en riktigt söt kille. Han var dessutom snäll, som han alltid hade varit. Det fick med att le, när jag tänkte att jag hade träffat han igen och vi bodde grannar. Jag ville spendera mer tid med honom. Dessutom så tyckte jag riktigt mycket om Dan, han var så rar och gullig. Cam, han verkade schyst och en som drar riktigt roliga skämt. Dessutom, när vi gick mot skåpen efter maten fördes alla blickar mot han och mig eftersom vi gick bredvid varann. Han var visst skolans heting. Kan ju såklart inte säga att han inte var det..

Skoldagen gick snabbt igenom och med glädje inombords sprang jag ut ur klassrummet med Dan bredvid mig, eftersom på nåt sätt hade vi samma lektion. På matten hade vi nästan bara pratat. Vi kom bra överens. Jag ställde mig vid Ryans skåp för att vänta på honom och Dan sprang mot andra hållet till sitt skåp. Plötsligt såg jag att en grupp tjejer gå förbi mig och en av dom sprang fram till mig. Hon hade blont, nästan vitt hår och hade grön bruna ögon och hon var några centimeter längre än mig.

-Hej, du är ny va? Sa hon snällt och jag nickade.

-Jajamänsan.

-Jag heter Jane. Sa hon och jag log.

-Yasmine.

-Behöver du en rundtur i skolan eller så..?

-Nä, jag har redan fått en. Sa jag och hon nickade.

-Aha, okej men om du behöver hjälp eller sånt så har jag mitt skåp precis mittemot.

-Okej tack.. sa jag och log.

Hon log tillbaka och gick iväg, precis när Ryan kom.

-Visst är hon snäll..? Sa han och såg efter henne.

-Ja..?

-Hon är vän med alla tjejer i skolan. Hon har försökt hänga med mig Dan och Cam, men det fick inte riktigt bra.

-Ah, okej. Sa jag och mötte Ryans blick och han öppnade sitt skåp utan att slita bort blicken från mig.

Tillslut såg han in i skåpet och räckte fram mina grejer till mig.

Med snabba ryck stängde jag fönstret och pustade ut. Innan jag tänker gå ut någon gång så måste jag se till att han inte står i närheten. Jag som person är väldigt blyg att träffa nya vänner, eller människor som jag inte ha träffat på åratal. Jag tog mig ett äpple som låg på en stor tallrik på bordet och gick mot det stora vardagsrummet med dom stora fönstren. Jag kom ihåg det här rummet, väl. Det var här jag dansade varje nyår i mina vackraste kläder jag hade, medan pappa spelade piano och mamma skrattade med hela sin glädje med oss. Jag gick åt den stora stereon som stod längst ut i rummet och satte på musiken. Jag sträckte på mig, och viftade sakta med armarna.  Pulsen ökade inombords, samtidigt som tankarna om att jag inte kan dansa, men gör detta för att känna mig fri spreds snabbt inombords. Det kändes fritt att dansa och jag visste inte heller hur länge jag gjorde det, men det kändes rätt. Jag glömde genast det pinsamma och skulle kunna göra vad som helst i denna sekunden.

-Duktig du är! Hörde jag en välbekant röst och jag stannade till.

-Och så bor du här också.. Skrattade rösten och jag stängde av musiken samtidigt som jag försökte hitta personen som pratade. Ett av dom stora fönstren var öppet och flera meter ifrån, på grannens tomt stod ju Dave Harrison som jag satt bredvid på flygplatsen.

-Hej! .. Bor du här? Ropade jag för att byta ämnet om att jag dansade och jag gick fram till fönstret.

-Ja, vad skulle jag annars göra här..? Ropade Dave tillbaka och la ner sin vattenslang som han höll i handen eftersom han vattnade buskarna.

-Är din pappa alltså Robert Downey jr? Ropade han igen och jag nickade.

-Japp!

-Är han en lika snäll pappa som granne? Skrattade han och jag log.

-Det är han väl..! Ropade jag som svar.

-Bra, men jag skulle bara vattna buskarna och sedan åka in till stan för att handla, behöver du nån skjuts eller så?

-Nejdå! Tack ändå.

Vi vinkade till varann och sedan vände jag på klacken och gick iväg.

Nästa dag.

-Yas, du ska till skolan.. hörde jag pappas röst och jag hoppade upp ur sängen, förskräckt för att komma för sent till skolan.

-Kommer jag komma för sent?! Frågade jag nervöst och pappa log.

-Nä då.. Jag kommer tyvärr inte kunna skjuta dig idag, men jag gör det imorgon.

-Lugnt, jag tar bussen. Sa jag och log mot honom sedan sträckte jag på mig.

-Frukosten är där nere, men ha det så bra på första dan i skolan. Han vinkade till mig och skulle precis stänga dörren när han öppnade den igen.

-Jo! Öh, jag tror Ryan går på samma skola som du! Sa han och log och sedan stängde han dörren och man hörde hur hans steg gick ner och sedan hur dörren där nere stängdes.

Jag suckade och sänkte huvudet i händerna.

-Första dan i skolan och så går Ryan i den också.. jippi. Sa jag tyst för mig själv och sedan gick in i min walk in closet.

Jag tog på mig ett par enkla mörkblåa shorts och sedan till det en vit guldig magtröja. Över det tog jag en ljus jeansjacka och tog på mig mina rosa converse. Jag sminkade mig lite lätt och sedan satte upp mitt hår i en hög toffs. Det kändes ganska spännande att börja på en ny skola. Men samtidigt var jag nervös, väldigt nervös. Jag skuttade ner till köket och som pappa sa, frukosten var serverad. Jag började äta den och precis när jag drack mitt glas vatten hörde jag hur bussen tutade och jag fick panik.

-FAN! Skrek jag och slängde all disk i disken och sprang ut.

Precis när jag sprang ut, åkte bussen bort. Jag ropade efter den, men det bara åkte vidare. Kul, första dan i skolan och så kommer man för sent! YEY. Jag suckade tungt och skulle precis vända på mig för att gå in i huset och skita i skolan när det plötsligt kom en bil på uppfarten. En vit Audi a5. Bilfönstret åkte snabbt ner och ett stort leende visade sig.

-Behöver skjuts..? Skrattade Dave och jag log mot honom.

-Om du ska mot samma håll.. sa jag och han skrattade.

-Jadå, vilken skola?

-Shouth Jefferson..High school..? Frågade jag oroligt och Dave log.

-Det är exakt åt samma håll!

Jag pustade ut.

-Herregud, tack! Sa jag och sprang fram till bilen och satte mig ner i framsätet.

Vi körde snabbt och i början av vägen till skolan hade vi bussen framför oss hela tiden, det var då Dave bestämde sig att ta en genväg, och med hjälp av det, kom vi innan skolbussen fram till skolan.

-Tack så himla mycket! Sa jag och Dave nickade.

-Det var så lite så, lycka till på första dan i den nya skolan! Sa han och jag log.

-Tack, hejdå! Sa jag, hoppade ut ur bilen och hörde Dave köra bort, medan jag stod framför min nya skola. Men en massa blickar förda mot mig. Jag suckade tyst och skulle precis gå framåt när jag hörde någon ropa.

-AKTA! Ropade nån och jag hoppade bak ett steg och killen åkte med full fart med sin skateboard och hann precis hoppa av den innan han åkte in i ett träd. Han sprang snabbt fram mot mig.

-Shit, gick det bra? Sa han orolig och jag nickade.

-Ja, det är okej.

-Är inte så bra på skateboard, mina vänner försöka lära mig. Han pekade mot två kompisar och såklart var en av dom Ryan.

På vägen hem till pappa tog sin tid, och hela vägen dit var i tystnad. Bara radion hördes på nästan den lägsta volymen. För mig var det både konstig och pinsam tystnad, men jag vet inte hur pappa tyckte den. Jag tog upp min mobil för att skriva sms till tjejerna.

’’Är på väg till pappas hem..  Han verkar snäll, och det vet jag att han är. (: Puss, saknar er!

Jag skickade smset i ett gruppsamtal och fick snabbt svar liknande, ’’Det tror jag också! Saknar dig!’’ Okej hör av dig senare, miss u!’’

-Hemmet har blivit större sedan ni.. pappa avbröt och jag såg på honom.

-flyttade. Sa han och sedan såg på vägen igen.

-Aha, okej. Svarade jag och såg ut genom fönstret.

Utanför fönstret såg jag hus, i alla olika slag. Detta var dom ’’rikare människornas kvarter’’. Eller nåt. Pappa svängde in i en väg som förde mot 4 mindre hus och med ett stort i mellan, som jag gissade på var pappas. På denna gatan var det bara fyra hus, och utsikten från båda hållen var på en stor äng och berg. Som sagt, pappa svängde in på uppfarten till det största huset och stannade bilen.

-Välkommen hem. Sa han och log mot mig.

Jag svarade inte, utan bara log och sedan gick ut. Okej, detta var verkligen större än där hemma i Miami. Utan att slita blicken från huset tog jag tag i mitt bagage och drog det med mig efter pappa som öppnade dörren åt mig.

-Ja, här har vi alltså vardagsrummet, och om man kommer längre in så..

Pappa visade mig runt i huset och sist förde han mig upp, till ett rum med en stor balkong med utsikt över bergen.

-Tänkte att detta kunde vara ditt rum, eller vad tycker du? Jag har möblerat om lite och ändrat tapeten sedan ni flyttade eftersom du kanske inte vill ha prinssesor och rosa på dina tapeter.. Pappa skrattade till och jag log mot honom.

-Det är jätte fint. Sa jag och satte mig ner i sängen.

-Ja.. Sa han snabbt och lite nervöst, samtidigt som han satte ner bagaget ner i mitt rum.

-Välkommen hem och ja, gör vad du vill. Han slog ut med armarna när han sa det sista och jag skrattade till.

-Tyvärr, har jag jobb och göra.. Men jag kommer tillbaka hem runt nio eller så.

Klart, pappa var ju skådespelare.

-Nej det är lugnt.. Okej! Sa jag och log.

Pappa vinkade lite lätt och sedan gick ut ur rummet, medan jag stannade kvar och började packa ut kläder och hängde dom i den stora walk in closet. Jag var nästan förvånad att jag hade ett sånt här stort rum. Efter några minuter när alla mina kläder hängde i garderoben gick jag ut på balkongen. Jag la händerna på räcket och suckade lite tyst. Jag såg över bergen och njöt av tystnaden. Plötsligt förstördes den underbara tystnaden av några skratt och prat under mig. Jag såg ner på vägen under mig och såg tre killar. Två åkte skateboard medan en annan cyklade. En av killarna som hade mörkt hår skrattade högt och såg upp mot mig och våra blickar möttes. Han slutade genast skratta, men åkte vidare med sin skateboard. Han slutade inte se på mig och tillslut vickade han lite på huvudet mot mig och log smått, sedan försvann han med resten av hans vänner. Jag kände väl det ansiktsuttrycket. Jag rusade in i mitt rum igen och började leta i lådor och hyllor, om jag hade några grejer från barndomen. I en av hyllorna stod ett inramat foto på mig som 5 åring och en annan kille. Det var killen som åkte skateboard. Shit, det var Ryan.. Genast sprang jag ut ur rummet, in i vardagsrummet och såg ut genom fönstret, där jag fick syn på honom. Han såg inte mot mig,  utan pratade fortfarande med sina två killkompisar. Det var inte sant.. bodde han fortfarande här? Men, tänk om jag någon gång vill typ till stan och typ träffar på honom på uppfarten. Ska jag säga, ’’Ja, hej det var jag lilla tjejen som sprang naken runt i trädgården.. jupp..’’ Åh, gud vad pinsamt. Jag slängde mig ner i soffan och suckade högt.

-Awkward.. sa jag för mig själv och sträckte på mig lite snabbt i soffan.

Jag reste mig tillslut ur soffan och gick mot köket. Fönstret där var halvöppet och jag ställde mig vid det och såg ut. Det var inte fören då jag hörde några killiga röster.

-Men gud vad du blev tyst helt plötsligt, har det hänt något?

En tystnad uppstod.

-Ni vet det där fotot som ni hittade i ett fotoalbum på mig och en tjej som små?

-Öh.. ja?

-Jag tror hon har kommit tillbaka..

Mamma kramade om mig ännu en gång.

-Kommer sakna dig. Sa hon och jag log.

-Kommer sakna dig med, men jag måste verkligen gå nu.

Vi släppte taget och hon nickade. Jag gick till Paul och kramade om honom som ett hejdå. Vi släppte taget och en kvinnlig röst hördes över hela flygplatsen från högtalaren.

-Flyget till Los Angeles lyfter om tio minuter. Var snäll och gå ombord.

Jag sa hejdå en sista gång och sedan tog mitt handbagage och rusade mot flygplanet. Jag gick ombord och hälsade glatt på en av flygvärdinnorna, sedan började leta efter min plats. Jag fann min plats som var bredvid en brun hårig man som var ungefär.. 35 och han gjorde något med sin mobil. Jag satte mig ner bredvid honom och han såg på mig och log.

-Har jag tatt din förälders plats? Frågade han, som om jag vore 4 år gammal.

-Nejnej jag åker själv. Förklarade jag och han nickade.

-Dave Harrison. Presenterade han sig samtidigt som han sträckte fram handen och jag nickade.

-Yasmine. Sa jag snabbt, och skakade om hans hand och sedan satte på mig bältet.

Bara några minuter senare lyfte planet, och jag började redan sakna familjen och vännerna i Miami.Folk omkring mig pratade med varann, medan mellan mig och Dave växte en pinsam tystnad.

-Så, vad ska du göra i L.A? Frågade jag honom, för att avbryta den pinsamma tystnaden.

-Jag har varit på ett jobbmöte här i Miami, och nu ska för tillfället  hem. Du då? Han log smått.

-Jag ska hälsa på min.. pappa. Sa jag och log.

-Vad kul!

Jag nickade och sedan tittade bort och tänkte för mig själv, ’’Kanske inte så kul..’’Flygresan gick snabbare än vad jag tänkte mig. Ju närmare och närmare vi kom, och började se land, blev jag ännu mer nervösare. Herregud, efter 12 år, kommer jag att få se honom igen. Flyget landade tillslut och Dave hjälpte mig med mitt handbagage ut ur planet.

-Det var trevligt att prata med dig Yasmine. Ha det kul hos din pappa! Sa han och vi log mot varann.

-Detsamma! Sa jag och Dave gick iväg.

Jag suckade till och gick för att hämta resten av mitt bagage. Jag ställde mig sen utanför flygplatsen och såg mig omkring. Okej, mamma sa att han skulle komma med en mörkgrön Bentley. Jag tog upp ett foto ur fickan som var på honom, sedan tittade jag efter om någonstans i närheten stod det en man som såg ut som han på fotot. Men nej. Jag började gå runt och se mig omkring. Men ingen pappa syntes till. Med besvikelse, och oro hur jag nu skulle komma hem backade jag några steg och kände att jag plötsligt trampade på någons fot.

-Oj! Förlåt mig! Sa jag snabbt och vände mig om.

-Det var inte m.. Började jag och lyfte upp min blick och jag blev helt stum.

Där stod min pappa. Å herregud. Han fick ur sig ett litet leende.

-Hej Yasmine. Sa han sakta och jag visste inte hur jag skulle uppföra mig.

Skulle jag krama han? Eller bara hälsa på han och gå förbi honom? Vad skulle jag göra?

-Hej.. Sa jag oroligt och fick ur mig ett leende.

Det var en konstig känsla att få träffa han efter så många år.

-Här, låt mig hjälpa dig med ditt bagage. Sa han och tog tag i min tunga stora vita resväska.

-Åh, okej tack. Sa jag och räckte fram resväskan till honom.Han log mot mig och tog resväskan med i en bil som stod längre bort. Efter det hjälpte han mig med resten av bagagen och sedan öppnade bildörren åt mig.

-Hem? Frågade han och log.

-Visst. Sa jag och skuttade in i bilen. 

Jag började hosta så högt att jag trodde att hela Miami hörde. Jag kunde inte heller andas och jag fick nästan panik. Paul flög upp ur stolen och började banka mig försiktigt på ryggen.

-Yasmine, andas. Sa mamma mjukt och jag lyssnade till hennes ord och tillslut kunde jag andas igen och hostan försvann helt.

-Jag hörde nog fel.. sa jag och sänkte huvudet ner i händerna.

-Yasmine, du har önskat det länge, och han vill se dig.

’’Han’’? Han har faktiskt ett namn! Han är min pappa, och det var du som lämnade honom, mor. Jag ville skrika ut det, men jag kunde inte. .. Men vänta, ville han se mig? Mamma ville ju det bästa för mig just nu. Hon hade rätt, jag har alltid velat träffa pappa, men nu när jag ändå tänker.. det blir ju rätt så pinsamt. Jag har inte träffat pappa på 12 år.

Nästa dag.

Jag parkerar moppen utanför Laylas hus med massa tankar om pappa och resan flög runt i mitt huvud. Innan jag ens hann plinga på dörren öppnade Laylas mamma dörren.

-Hej Yasmine! Layla är i sitt rum som vanligt.

-Okej, tack. Sa jag och hängde av mig jackan och tog av mig skorna.

Jag började gå mot Laylas rum och jag öppnade dörren. Layla satt som vanligt, med sin gitarr i sängen och spelade. Hennes blick fördes upp på mig och hon log.

-Hej Yas, redan här? Hon la undan gitarren och klappade på platsen bredvid sig.

Jag fick ur mig ett leende och satte mig bredvid henne. Jag försökte dölja att jag var helt förvånad och borta i mina tankar på grund av vad mamma sa igår.

-Okej, jag ser på dig att något är inte okej. Jag ringer Vic med detsamma. Sa Layla snabbt.

Hon tog upp sin mobil och ringde Victoria. Bara några minuter senare satt vi alla tre på sängen och jag hade mitt huvud sänkt i knäna.

-Yas, säg vad som har hänt.. Victoria klappade mig mjukt på ryggen.

-Jag.. jag tog ett djupt andetag och såg på mina två bästa kompisar.

-Jag ska till L.A i över imorgon.. Till min pappa.

Tjejerna såg på mig med stora ögon.

-VA?! Sa dom högt och jag nickade sakta.

-Ska det vara positivt eller negativt..? Frågade Victoria oroligt.

-Både och, asså jag har önskat det i tolv år och nu har jag liksom fått chansen… Men det kommer kännas konstigt.

Alla tre suckade till.

-Hur länge ska du vara där? Layla flyttade närmare mig.

-I ett år.. fick jag ur mig och suckade.

Layla och Victoria blev stumma.

-Ett år..? sa dom svagt och förvånat.

Jag nickade.

-Jag ville bara säga det, jag måste packa en hel del och så.. Så jag måste hem men jag kommer säga hejdå på måndag.

-Okej. Sa Victoria, medan Layla kramade mig.

Dom följde med mig till utgången och jag kramade om dom hejdå, sedan hoppade jag upp på moppen och körde iväg.

Måndag.

-Ring varje dag. VARJE DAG. Snyftade Layla och jag nickade, samtidigt som jag torkade bort några enstaka tårar.

-Yasmine, vi måste åka nu.. hörde jag Paul säga några meter bakom mig.

-Jag måste åka nu.. kommer sakna er jätte mycket. Sa jag och kramade om dom.

-Vi kommer sakna dig mer.. Sa Victoria och log snett mot mig när vi släppte taget.

-Hejdå. Snyftade jag och vinkade till dom, samtidigt jag satte mig i bilen och Paul startade motorerna. Vi körde iväg mot flygplatsen.

Skoldagen slöade sig fram, och när det äntligen var slut på mattelektionen rusade alla ut ur klassrummet. Fredag, gud vad skönt med helg!

-Så hänger ni med och pluggar till provet som är på tisdag? Frågade Layla när vi var på väg till skåpen.

-Jag hänger med.. fnittrade Victoria och jag log.

-Okej. Svarade jag och öppnade mitt skåp och hämtade mina grejer.

Jag kände plötsligt hur någon ställde sig bredvid mig och jag visste redan vem det var. Skolans hetaste kille, Eric. Alla tjejer på skolan ville ha sitt skåp bredvid honom, och jag hade det. Helt sjukt egentligen.

-Skönt med helg va? Frågade han och såg på mig. Vi pratade ofta vid skåpen, det var den ända chansen typ.

Victoria puttade mig löst på armen och Layla fnittrade till. Pinsamma kompisar..

-Kan man lätt säga. Skrattade jag och han stängde sitt skåp.

-Ha det så gött, ses på måndag. Han log mot oss och sedan vände sig om och gick.

Jag pustade ut och stängde mitt skåp, samtidigt som jag såg på Layla och Victoria.

-Gud så snygg han är.. pep Victoria och Layla höll med.

-Haha, ni är för söta ni två. Fnissade jag och sedan började vi gå på bredden ut ur skolan.

-Ska bara ringa Paul och säga att jag inte kommer komma hem vid tre. Sa jag och Layla och Victoria nickade.

Tre timmar senare.

-Hemma! Ropade jag och slängde av mig den tunga väskan i hallen.

-Hejhej! Hörde man mamma och Paul ropa från altanen.

Jag sparkade av mig skorna och hängde av mig jackan. Med tunga steg släpade jag väskan efter mig och gick in i mitt rum. Jag slängde väskan på sängen och satte mig ner i min soffa. Jag satte på tvn.

-Den välkända Iron Man, Robert Downey Jr har just..

Jag suckade och bytte kanal. Jag skulle ändå aldrig få träffa min pappa, jag måste gå vidare.

-Varför bytte du kanal, gumman? Frågade mamma som stod vid dörren och jag hoppade till.

-Vad du skräms.. Jag vet inte, det liksom.. Jag måste gå vidare. Förklarade jag.

Hon nickade och sedan suckade lite tyst.

-Jag och Paul vill säga dig en sak vid middagen, så var snäll och gå inte någonstans ikväll, okej?

-Aha, okej jag lovar. Sa jag och log.

Mamma log mot mig och sedan gick iväg. Jag stängde av tvn och satte mig istället vid datorn, gjorde klart min rapport och sedan loggade in på facebook. Jag hade väldigt många vänner, och det var minst 5 stycken som hade födelsedag varje dag. Jag grattade alltid så många jag kunde. Efter det stängde jag av datorn och gick ut på altanen och satte mig ner bredvid Paul.

-Vad blir din nästa film Paul?

-The fast and the Furtious 6. Sa han och jag klappade händerna.

-Jaaa! Skrattade jag och han log.

-Skönt att vintern är över, eller hur?

-Mm, det känns redan att sommaren närma sig. Skrattade jag.

Nästan varje konversation med mig och Paul slutar med att jag frågar om att få en bil, och Paul suckar till, och sedan skrattar. Han säger den där meningen ’’Vi får se till nästa år’’ och sedan går antigen jag, eller han. Denna konversation skulle sluta såhär också. Men varför inte försöka?

-Paul.. började jag och han skrattade till.

-Jag glömde nästan! Kom med här. Han log mot mig och ställde sig upp.

-..Va? Sa jag konstigt och reste mig sakta upp.

Han skrattade till och sedan följde jag efter honom till vårt stora garage. Dörrarna öppnades när Paul knappade in någon kod på dörren. Som vanligt stod Pauls 3 bilar och en bil som var mammas inne i garaget. Det kändes som om garaget var större än själva huset, men det var det ju såklart inte.

-Jo, asså du kanske inte kommer få en bil nu.. Men jag tänkte att.. Denna kanske gör så att du slutar tjata så mycket. Han gick längre bort in i garaget och tog bort något vitt lakan som hängde över någonting. Paul tog med sig en vit, splitter ny moped fram till mig.

-Varsågod. Sa han och jag kunde knappt tro det.

En moped kanske inte var lika bra som bil, men jag menar.. Det var en moped och jag kunde åka med den själv till skolan. Glädjen spreds snabbt inombords.

-Åh, tack Paul! Den är jätte fin! Sa jag och kramade han.

-Bra att du tycker om den! Skrattade han och kramade om mig tillbaks.

-Nu kommer jag verkligen inte tjata..

-Tur det! Vi släppte taget och jag kunde nästan inte slita bort blicken från MIN moped.

-Middag! Hörde vi mamma ropa inne i huset.

Paul gav mig nycklarna till mopeden och sedan gick vi tillsammans in i huset. Några minuter senare satt alla vid bordet och åt middag.

-Jo, jag och Paul vill säga en sak.. Började mamma och jag slutade att äta. Paul och mamma mötte sina blickar och hon suckade lite tyst.

-Eller, det är främst jag som vill säga det. Fortsatte hon.

-Mm? Sa jag och det var någotslags oro som började komma. Jag tog mitt glas med vatten och började dricka.

-Jo, du, eller jag har köpt flygbiljetter till L.A… Hon avbröt med att ta ett djupt andetag.

-Du ska besöka din pappa. Sa hon snabbt.

Jag satte i halsen när hon sa den sista meningen. ’’Du ska besöka din pappa’’.

En flicka i 5 års åldern ligger och gråter i sin säng, med sin stora vita nalle i famnen. Skriken från nedervåningen hörs högt och tydligt genom alla väggar och dörrar. Hon skakar av rädsla och oro. Skriken tystnar tillslut och flickan hör hårda steg upp för trappan, in till hennes rum. Hennes mor kommer in och bär upp sin dotter i famnen samtidigt som hon går till ett stort ljust sovrum och packar ner kläder i en stor väska. Med ansiktet nerborrat i sin mors axel hör flickan hur hennes pappa försöker prata med sin fru. Flickans mor springer ner för den långa och branta trappan ner och tar på sin dotter jacka och skor. Hon tar hennes hand och drar med henne i en mörkblå bil och kör iväg, mot en värld långt bort från sin man.

Den flickan är jag. Yasmine. Med detta minnet, går jag och lägger mig varje kväll. Med hopp, om att någon gång träffa min pappa igen. Det har jag gjort i många år. Att pappa skulle komma  till oss eller att mamma kom tillbaka till honom, men jag har sakta börjat tappa hoppet om det. Min mamma har börjat ett nytt liv, samma sak har jag. I Miami.

   Jag är en 17 årig tjej från Los Angeles, men bor nu i tolv år här, i Miami. Jag bor här med min mamma, och hennes man Paul Walker. Ja, han är kändis, och i början kunde jag knappt själv förstå att han var min mammas nya pojkvän. Men det är egentligen inget konstigt. Jag ser min pappa nästan varje dag på tv. Intervjuer, trailers och en massa sånt. Det är den ända chansen jag får se honom igen. Min pappa, är Robert Downey jr, så man kan ju förstå varför det inte är så konstigt att Paul Walker är just nu min låssas pappa. Båda två är kändisar, och jag har blivit ganska van.

   Jag lever i ett bra liv. I ett stort hus vid stranden. Vi bor lite längre ut från stan. Så vi har det ganska isolerat från andra människor och fans hemma hos oss. Mina två bästa kompisar, Victoria och Layla är som mina systrar. Vi kan berätta allting för varandra och dom brukar vara hemma hos mig ganska ofta. När det gäller skolan. Ja, jag är inte världens smartaste person, men jag är inte dum heller. Så jag är ganska nöjd med mina betyg. När det gäller kompisar i skolan så är det för det främsta Victoria och Layla jag hänger med. Jag försöker hänga med så många som möjligt, eftersom ’’jag är kändisarnas barn’’ och det är varjes elev önskan att ens få prata med mig. Jag är en normal tonåring, egenltigen? Men, det är inte bara tjejer jag är med, men jag vågar knappt visa det. Innan mamma flyttade ifrån pappa hade jag en bästa kompis i L.A som heter Ryan. Jag vet både inte hur han ser ut, eller om han ens lever idag.. Efter att ha flyttat har jag försökt att ha kvar min kontakt med killar eftersom jag alltid har känt mig trygg hos killar, men här i Miami, brukar det bara vara tjejer med tjejer och killar med killar.  Det är också så att jag är en dansare innersinne och jag brukar dansa när jag är ensam hemma. Eftersom, jag vet att jag inte dansar bra alls men jag känner mig fri och det gör mig på bättre humor när jag gör det.

    Mitt liv har varit bra, men jag har länge önskats att det skulle bli ännu bättre. Jag vill våga, kunna ha egna åsikter och framför allt.. Träffa min pappa igen.

-Yasmine, kommer du ner snart? Hörde jag min mamma, Alyson ropa nere i köket.

-Ja, jag kommer! Ropade jag tillbaka och borstade igenom mitt bruna hår en sista gång och sedan sprang ner till köket.

-Paul skjutsar dig till skolan idag.

Jag hann inte svara eftersom jag hade redan en hel smörgås i munnen samtidigt som jag packade ner mina matteböcker och engelskaböcker ner i väskan. Jag tuggade några enstaka gånger på smörgåsen och sen svalde den hårt. Jag hann knappt dricka upp mitt glas juice när jag hörde hur Paul tuta utanför huset.

-Hejdå mamma jag är tillbaka klockan tre! Sa jag och kramade om mamma snabbt och sedan tog på mig min jeans jacka och mina vita converse. Jag rusade ut och hoppade snabbt in i Pauls vita Audi r8.

-Gasa på nu! Skrattade jag och Paul flinade mot mig.

Han startade bilen och gasade på.

Paul var en snäll låssaspappa. Han ville alltid det bästa för mig, men det ända som var lite mindre bra med han var att han var för försiktig om mig. Jag är 17, och borde redan få en bil för ett år sen eftersom jag har körkort, men Paul säger alltid ’’vi får tänka på det till nästa år..’’.

Vi hann köra om skolbussen bara några meter innan skolparkeringen.

-Har du med allting? Frågade Paul och jag nickade.

-Ska jag hämta dig efter skolan?

Jag såg på honom och log.

-Jag ringer, vi får se jag kanske skulle hem till Layla och plugga.

-Okej! Ha det så bra i skolan.

Vi kramades och han pussade mig på kinden.

-Hejdå! Sa jag snabbt och hoppade ut ur bilen och började gå mot skolan. Som vanligt fördes alla blickar mot mig vid skåpen, men jag har blivit van så det kändes inte obekvämt eller så. Jag ställde mig vid mitt skåp och öppnade det. Jag hängde av mig jackan och la in några matteböcker som jag behövde till den sista lektionen idag, som var alltså matte. Jag stängde skåpet och blev genast skrämd av mina två bästa kompisar som stod vid skåpet, fast jag inte märkte det.

-Herregud vad ni skräms.. skrattade jag och dom började skratta dom också.

Vi kramades om och sedan ringde det in, och vi började med snabba steg gå mot klassrummet.