’’Harry mår dåligt för det han har sagt, snälla kom till oss..xxxZayn’’

’’Det är ju natt Zayn? Jag kan inte. Jag tänker sova ju.. Hälsa honom bara att jag inte bryr mig om det längre.. It’s okey, liksom :)’’

’’…Okej då, ses imorgon eller, du kommer väl ta hand om oss då?! Grabbarna hälsar, till o med Hazza.. haha!’’

Jag hann inte svara på Zayns sms, när det plötsligt hördes något slå mot det stora fönstret bredvid dörren ut på balkongen. Det slog till ännu en gång och jag reste mig snabbt upp. Vem var det? Jag öppnade försiktigt dörren och såg ut.

-Ehm, hej! Skrattade Ryan högt nere på gatan och jag tog fingret över min munn.

-Shh Ryan! Klockan är halv ett på natten! Vad är det? Fnissade jag tyst och såg på honom.

-Vill du komma in eller? Frågade jag snabbt efter, men han skakade på huvudet.

-Varför? Sa jag med konstig röst och höjde ögonbrynen.

-För att du.. Ryan tog upp från marken en picknikkorg, som jag inte hade lagt märke till förut och han började vifta med den försiktigt.

-Och jag ska ha picknik under stjärnorna vid havet, du kommer väl ihåg att vi gjorde det när vi var 4? Fast med föräldrarna? Fortfarande som bästisar?

Jag aw:ade till och sedan nickade.

-Okej jag kommer ner! Måste bara ta på mig nåt, är i pyjamas.. ! Ses om 3!

Vi skrattade tyst och sedan gick jag in tillbaka i rummet och började rota efter något enkelt att ta på sig. Jag tog på mig ett par ihåliga ljusa jeans och till det en vit tröja. Jag klibbade på lite mascara på ögonfransarna, borstade igenom mitt hår och sedan började med tysta steg gå ner, till dörren. Det var tyst och mörkt, pappa sov.  Ögonen blev snabbt vana vid mörkret, och jag såg någorlunda bra för att kunna komma ner.

-Var ska du då..? Skrämde mig en välbekant röst, och jag hoppade till av rädsla och stannade.

Jag fick en sån där liten hjärtattack och tog handen över bröstet och kände hjärtat bulta hårt och snabbt. Samtidigt som rädslan gick bort, snabbt igen började jag andas.

Ur mörkret kom pappa ut och han tände lampan, så det sved till i ögonen.

-Jag.. ska ut. Sa jag snabbt och han tog armarna i kors och såg allvarligt på mig.

-Yas, det är sent..

-Med Ryan. Fortsatte jag och pappa ändrade sig genast om vad han tyckte om att jag skulle gå ut.

-Jaha! Okej, kom bara inte för sent!

Jag skrattade till.

-Lovar, god natt!

-God natt!

Vi log mot varann och jag gick tillslut ut, och några meter ifrån stod Ryan.

-Kom ihåg att vi bara gör det som vänner.. Varnade jag honom och gav honom en seriös blick och han nickade.

-Klart!

Vi skrattade och sedan gick vi till stranden och satte oss ner. Det var knäpptyst. Fullmånen speglades i vattnet och vi började äta jordgubbar och annat småttgott, som om det vore för 12 år sen.

Nästa dag.

Som vanligt ställde jag mig upp ur sängen, trött och helt slut. Jag vaknades av något irreternade ljud, som kom ifrån mitt skrivbord. Mobilen ringde. Jag kom fram till skrivbordet med slöa steg och svarade utan att kolla vem det var som ringde.

-Mm, hallå? Sa jag sömnigt och gäspade.

-Hej Yas! Var är du? Dina killar väntar i ungefär en timme på dig..

Jag fick panik och sprang in i min walk in closet och började kasta runt kläder samtidigt som jag letade efter ett par shorts och tröja, som jag kunde ha på mig eftersom det soligt ute.

-SHIT! Hur mycket är klockan Tyra?

-Halv ett..

-Säg till dom att jag ber om ursäkt.. Shit!

Jag hann inte säga mer eftersom jag råkade lägga på samtidigt jag tog på mig min tröja. Varför väckte inte pappa mig? Jag hann inte ens borsta igenom mitt hår, utan snabbt satte jag upp håret i en tofs och sedan sprang jag ut. Med lite smink från inatt som jag inte tog bort när jag kom hem.

-PAPPA?! Ropade jag över huset.

-Ja? Hörde jag hans röst nere och jag blev samtidigt avslappnad, att han kunde skjutsa mig men också arg att han inte väckte mig.

Jag sprang ner och han satt med sin dator i knäet ute på altanen. När han fick syn på mig ställde han ner datorn på soffbordet och log mot mig.

-Du väckte inte mig? Jag är sen till jobbet!

Pappa såg upp på mig förvånat och sedan såg på klockan och reste sig snabbt upp och rusade in i huset tillsammans med mig.

-Får du mat där? Frågade han när vi tog på oss skorna.

-ja, jag kan äta sen frukost där.

-Okej! Kom, skynda!

Klart, jag kom för sent. Men pappa ordnande allt. Han pratade med Matilda och andra på jobbet att det var hans fel. Jag försökte såklart säga ifrån, men det hann jag inte eftersom jag plötsligt kände en hand runt min arm som drog min in i ett litet rum där det var hushållsaker. Samtidigt som jag var arg, var jag också lite rädd. Vem drog min in hit?

-Hej.

Jag blev genast förvånad över vems röst det var och tittade upp på personen som drog in mig hit.

-Harry vad är det nu? Frågade jag och han tände en liten lampa över oss.

-Ja, jag visste inte hur jag skulle säga .. Öh..

-Jag har ju sagt att det är lugnt.. Okej? Nu ska jag be om ursäkt att jag kom för sent..

Jag skrattade till och Harry log mot mig.

-Vänner?

Han sträckte fram sin hand och jag såg på den och sedan upp på han igen.

-Vänner.

Vi skakade om handen och sedan släppte vi taget.

-Ska vi dra till resten? Frågade Harry och jag nickade.

-Vi ska inte, vi MÅSTE. Skrattade jag och vi gick tillsammans ut, in till backstage till killarna. 

2 dagar senare.

-Men dom får väl göra hur dom vill? Sa jag med lite argare röst till en av som jobbade med musiken.

-Men dom ska ju inte leka på scenen för sista gången! Vrålade en annan som jobbade med ljuset

-Nu är det såhär, att det är DOM som uppträder, och ni får pengar i alla fall! Fast ni gör hur dåligt jobb som helst.  Så var lyckliga och låt som göra hur dom vill okej?

Männen såg på mig och sedan vände sig om och gick iväg.

-Off, är du sån du? Skrattade Zayn och satte sig ner på scenen.

-TUFFIS! Pep Louis och slog mig löst på armen o vi började skratta.

-Äsch, jag ska ju ta hand om er, ni får ju göra hur ni vill ju. Fnittrade jag.

-Hur mår Harry då? Sa jag efter några sekunder.

-Han sitter hela tiden i det där rummet.

-Jag ska se om han behöver nåt..

Killarna nickade och jag vände på klacken och började gå mot chillrummet. Utan att knacka på dörren öppnade jag den och stängde den hårt efter mig så att Harry hoppade upp ur soffan.

-Nu är det seriöst Harry..

Harry och jag har varit väldigt kaxiga mot varandra. Vi sa ingenting till varandra utan gav varandra blickar. Han hade inte ens försökt repetera med killarna, utan bara låg här och smsade med säkert sin 15 år äldre flickvän..

-Har du verkligen så ont i din fotled? Jag skulle ta tag om den när han reste sig snabbt upp och ställde sig på sin högra fot.

-Ja. Den gör ont.

Jag såg ner på hans fötter och funderade lite. Foten han ramlade på och bröt, var ju inte högra foten utan vänstra.. Jag skrattade lite tyst och han såg på mig.

-Vadå? Tror du det är så kul att  ha en bruten fot?

-För det första.. Du bröt din vänstra fot..

Han såg ner på sina fötter och blev genast röd i ansiktet.

-Nej, det var högra. Envisade han sig och jag klarade inte av det längre. Vad fan var det med honom?

-Harry! Jag är inte så dum! Vrålade jag så att Harry satte sig ner i en fåtölj.

-Okej ta det lugnt.

-Lugnt? Okej, ursäkta mig ’’Herr som trodde jag var dum i huvudet’’.

Han bet sig i läppen och såg ner i golvet.

-Men du får ha en riktig bra förklaring för killarna och mig för att..

-Nej! Snälla berätta inte för killarna, speciellt inte för Louis.

Jag lyfte på ena ögonbrynet och satte mig i soffan.

-Vadå är det om Caroline igen?

Harry tvekade en sekund men sedan nickade på huvudet.

-Jag har träffat henne för ungefär en halvtimme sen..

-Louis skulle verkligen inte tycka om det.

-Näe..

-Var det därför du överdrev med din fot för att träffas med henne?

-Japp.

Jag klappade händerna två gånger och såg på Harry.

-Ska jag säga vad jag tycker? Riktigt dålig stil av dig..

Det var som om Harry tyckte han gjorde fel själv. Han hade den ’’varför gjorde jag det..’’ blicken och som om han inte ville något dåligt egentligen. Plötsligt ändrades Harrys blick igen mot den kaxiga, som han hade förut.

-Bry mig inte ett skit vad du tycker, du är bara en person.

Jag stelnade till och såg på honom allvarligt, och ville bara slå till honom. Vad är han då? En panda eller?

-Och du är..? Jo, juste du är ju Harry Styles.. Den där idioten.. Juste mm aa. Sa jag och han klämde ihop sina käkar.

-Jag är rik och känd. Du är ju ingenting? Vad kan du göra mot mig? Säga det till killarna, jovisst dom kommer bara säga till mig sen kommer det bli bra. Till tidnigen? Dom kommer inte tro.

Jag lyfte på ena ögonbrynet samtidigt som jag reste mig upp. Jag tog en plastmugg och fyllde den med vatten. Med hårda steg gick jag fram med muggen till Harry och kastade hela muggen på honom så han blev helt blöt och han såg på mig förvånat.

-Nu är du i alla fall en blöt, självisk jävla idiot. Sa jag och gick ut ur rummet, stolt.

Efter några timmar, med jobbande och pratande med killarna var jobbet slut. ÄNTLIGEN! Jag rusade ut innan alla andra och vid ingången till byggnaden stod Ryan och han log mot mig när jag kom ut.

-Hej söt! Sa han och vi kramades.

-Nu måste jag tyvärr pussa dig på kinden för att Becca o hennes gäng är på andra sidan av vägen.. Viskade han och innan jag en hann säga något fick jag en puss på kinden.

-Nu måste vi hålla hand.. Viskade han och flätade ihop mina fingrar med hans och vi började gå.

Jag såg snabbt åt höger där Becca och hennes gäng stod och dom såg på oss, förvånat. Det fick mig nästan att skratta. Herregud hon gick på det verkligen!

-Är det så min vardag ska se ut nu..? Frågade jag och han skrattade till.

-Aop. Men du får ju spendera med din bästis juu!

Jag log mot honom och så fortsatte vi att gå, mot Ryans bil där vi äntligen släppte tag om varandras händer, som kändes skönt. Hålla hand med sin bästa vän (som är kille) är inte världens roligaste känsla.. 

Timmar gick, och det kändes ganska trevligt med killarna. Ännu en gång satt jag där publiken satt egentligen och tittade på när dom repeterade.

-It’s gotta be you! Sjöng Harry högt och skulle ta precis ett steg fram, då alla insåg att han var ute på kanten.

-HARRY! Flög det ur mig och jag reste mig genast upp.

Ingen av killarna hann att ta tag i Harry när han plötsligt faller av scenen och hamnar med hela sin kropp på sin fot och ett högt skrik hörs.

Musiken stoppades och killarna hoppar av scenen och samlades runt omkring Harry och en del andra av personalen. Jag hoppade över dom flesta platser och kom snart fram till Harry. Han hade sina händer på sin fotled och hade huvudet ner mot golvet och klämde sina käkar av smärtan som spreds sig snabbt i fotleden.

-VAR ÄR HJÄLPEN?! Skrek jag och ställde mig upp.

Jag sprang in i backstage och träffade på Matlida.

-Matilda! Harry trillade av scenen!

Hon såg på mig förskräckt och sedan sprang vi bort till Harry tillsammans. Matilda ringde genast på hjälp och snart kom killarnas vakt, tog Harry och bar honom in i chillrummet där han fick läggas ner på soffan. Jag och killarna följde sakta efter.

-Zayn, tror du han inte kommer kunna vara med på konserten? Frågade jag och Zayn som gick bredvid mig och såg på mig.

-Jag vet inte..

Vi gick in i rummet, samtidigt som Paul gick ut. Alla satte sig ner i sina egna fåtöljer.

-Allt bra Hazza? Frågade Louis.

-Vad tror du? Mumlade han och kramade om en av kuddarna.

Louis ryckte på axlarna.

-En gång ljög du om det bara för att du ville ses med Caroline.. Sa Louis allvarligt.

Harry såg på honom.

-Jag hade faktiskt magsjuka då..

Louis fnös till och drog igenom sitt hår med sin hand.

-Harry, du är inte 3 år gammal.. Du är 18. Sa Liam och satte händerna i kors.

-Och?

-Krya på dig i alla fall.. Sa Niall snabbt för att avbryta den bråkiga stämningen.

-Tänker jag göra.. Sa Harry och Niall såg på honom.

-Och så säger du bara för att..? Försvarade Zayn Niall.

Harry ryckte på axlarna.

-För jag gör det.

-Men sluta bete dig som ett litet barn Harry! Skrek Louis med ilska och gick med snabba steg ut ur rummet.

-Så! Är det kul att förstöra alla andras humor bara för du inte ha världensbästa? Liam reste sig upp som Niall och Zayn.

-Fan ta dig och din brutna fotled.. Seriöst. Fyllde Zayn i och alla gick ut utan mig.

Det uppstod en pinsam tystnad och jag bet mig försiktigt i läppen.

-Du är kvar här för att..? Frågade tillslut Harry och såg på mig.

Jag rynkade på pannan.

-För det är så jag jobbar? Jag ska ta hand om er?

-Hjälp dom andra, jag behöver igen hjälp.

-Nähe, men hur ska du ta ett glasvatten när du faktiskt inte kan gå?

Harry tystnade och vände sig med ryggen mot mig.

-Lycka till med det då! Sa jag snabbt och gick ut ur rummet.

Vilken idiot.

Jag mötte killarna  och dom såg sorgset mot mig.

-Han är sån ibland..

-Mm, jag ser det. Sa jag och fnös.

-Man får låta honom vara i några timmar.

Jag nickade och satte mig ner på en stol som stod några meter ifrån mig.

-Förlåt för att du fick vara med om det där.. Sa Niall och ställde sig mittemot mig.

-Lugnt, det är inte precis så att jag blev ledsen eller sådär. Skrattade jag till.

-Men vi ska tillbaka till Hotellet, Harry får komma då han vill, skulle du kunna säga till honom om han blir lite bättre? Sa plötsligt Liam och ställde sig bredvid mig.

-Okej. Vi ses imorgon.

Jag reste mig upp och följde killarna ut, sedan gick jag tillbaka. Jag visste egentligen inte vad jag skulle göra. Jag skulle bli hämtad av pappa om en timme.. Dessutom så kanske Harry behövde hjälp, i alla fall? Jag knackade på dörren till chillrummet och hörde ett mumlande. Jag öppnade dörren försiktigt.

-Behöver du nåt nu då? Frågade jag och Harry vände huvudet mot mitt hål.

Han såg på mig ner från tårna upp.

-Nä.

Jag nickade sakta.

-Okey, killarna gick till hotellet by the way.

-Okej. Sa Harry och la sig ner igen.

Jag stängde dörren och gick mot sminkrummet. Eftersom ingen personal var där, kunde jag ha ett tyst rum för att ringa ett samtal till tjejerna i Miami. Jag skulle precis ta upp mobilen ur fickan när en tjej i min ålder rusade in i rummet och började leta efter nåt. Hon hade röttbrunt hår och hade på sig ett par jeans och en rutig tröja.

-Öh, ursäkta men såg du en svart väska här nånstans? Sa hon och såg på mig.

Jag tittade mig omkring lite snabbt och fick syn på en svart väska i hörnan av rummet på en liten pall.

-Där.. Sa jag och pekade.

Hon såg mot det håller och pustade ut.

-TACK! Sa hon och gick och tog tag i sin.

Hon skulle precis gå ut när hon stannade vid ingången och hon vände sig mot mig.

-Du är ny här va? Sa hon och log.

-Japp.

-Tyra. Sa hon och gick fram till mig och vi skakade om handen.

-Yasmine.

-Så, Yasmine.. Vilka kändisar har du?

-One Direction.. Du då?

-Ofta? Åh, det är typ varje tjejs dröm att få vara med dom haha. Jag har Selena Gomez.

-Nice!

Vi satt i rummet i ungefär en timme och pratade. Vi pratade om allting nästan, som om vi hade känt varann sen vi var små. Vi hade bestämt att gå och fika tillsammans imorgon eftersom vi hade rast samma tid.

-Men jag måste sticka nu, mamma kommer bli vansinnig!

-Samma här, pappa väntar på mig utanför bygganden.

Båda två reste sig upp och innan vi gick ut ur hela backstage stannade jag vid chillrummet.

-Jag måste se om Harry behöver nåt.. Men vi ses imorgon!

-Ja! Hejdå! Sa hon och vi vinkade till varann.

Jag öppnade dörren och Harry satt upp nu och han tittade på tv.

-Hej. Sa han ironiskt.

-Hej! Jag ska hem nu, och hela bygganden kommer stängas om ungefär en kvart, så ska du stanna här hela natten eller ska du hem?

Han såg upp på mig och ryckte på axlarna.

-Har inga kryckor ju..

-Men herregud, det är inte så svårt att gå?! Kom nu! Sa jag och drog upp han från soffan och tog hans arm runt mina axlar och vi började tillsammans gå ut ur bygganden. Jag fick syn på pappas bil och sedan på en större bakom hans. Ur den kom Harrys vakt ut och tog emot Harry. Och han sa inte ens tack? JAG FICK NÄSTAN BÄRA DIG DIN SNOBB!

Jag suckade lite tungt och satte mig i pappas bil och vi kramades.

-Hej! Hur var jobbet?

-Jag är ganska nöjd.

-Bra! Pappa log stort mot mig.

-Hur vad spelningen idag då?

-Kanon!

Jag nickade och satte på mig bältet, samtidigt som vi började köra hem.

-Är du hungrig?

-Lite.. Sa jag och pappa skrattade till.

-Vi får äta sen middag då..

-Aa! Jag lagar! Sa jag och pappa skrattade ännu en gång.

Jag sprang in i byggnaden där jag skulle jobba och mötte på några kändisar, exempelvis Miley Cyrus och Zendeya. Dom kollade på mig när jag sprang in som tokig in i byggnaden. Pinsamt.. Jag kollade mig omkring och såg en kvinna som såg ut som en som jobbade här. Hon hade svart långt hår och på sig en svart tajt klänning ner till knäna. Sen till det ett par mörkbruna klackaskor. Med snabba steg gick jag fram till henne.

-Hej! Öh, jag är den nya.. började jag men kvinnan avbröt mig med att pusta ut.

-Äntligen! Tio minuter sen, dina kändisar som du ska sköta om kommer om fem minuter! Skynda, du vet knappt själv hur stället ser ut!

Hon tog mig hand och drog mig upp till en hiss, som förde oss till våning 2 och sedan drog hon mig vidare in i ett mörkt rum och sedan ut på en enorm scen.

-Här är alltså scenen, man kan gå in i backstage från båda hållen men du får säga att man ska oftas gå in från höger och gå ut från vänster.

-Okej..Sa jag kollade mig omkring och upprepade det kvinnan sa flera gånger.

Hon gick in i backstage och jag följde snabbt efter henne. Hon visade mig var man bytte om, toaletterna, och där man kunde sitta medan man väntade. Sen sminkrummet och allt annat. När vi var inne i det sista rummet, det vill säga där man kunde äta och lite sånt plingade kvinnans mobil till.

-Då var dom framme! Jag försöker stoppa dom där nere så du hinner kolla igenom lite till! Sa hon och log snällt mot mig.

-Åh, tack! Sa jag och pustade ut.

-Ingen fara, Matilda Gonzales föresten! Presenterade hon sig och vi skakade om hand.

-Yasmine Walker Downey.

-Off! Din pappa är en bra skådespelare, vilken ära att ha hans dotter här! Nåväl se dig omkring och vi kommer om cirka 3 minuter!

Efter bara nån sekund var hon borta. Snabbt rusade jag igenom alla ställen, och jag kände mig ganska cool att jag kom ihåg allting. Jag satte mig ner i soffan där man kunde se på tv och väntade tills kändisarna som jag skulle ta hand om kom.  Jag hörde Matildas röst komma närmare.

-Ni kommer ha en tjej i eran ålder som kommer ta hand om er och sånt. Det är hennes första gång här idag! Sa hon och dörren till rummet öppnades.

Snabbt reste jag mig upp och tog en hårslinga bakom örat. Jane kommer inte bara döda mig, hon kommer döda min själ och allting. Framför mig stod Janes största idoler. One Direction.. Snälla, bara hon inte får reda på detta.

-Hej! Sa alla deras mörka röster och dom log mot mig.

-Hejhej! Yasmine. Sa jag och gick fram till dom, samtidigt som jag skakade hand med alla dom.

-Niall.

-Liam.

-Louis.

-Harry.

-Zayn.

Sa var och en när jag skakade hand med dom.

-Ja, men då kan ju Yasmine börja och visa. Sa Matlida och snart gick hon iväg.

En tystnad uppstod och en av killarna harklade till.

-Så! Började jag och vände mig med ryggen mot dom.

-Detta är alltså .. vad kan man kalla det.. Chillrummet typ. Här kan man se på tv och sånt. Ni fattar? Sa jag och såg på dom.

Alla nickade samtidigt.

Jag visade runt allting och efter en kvart skulle dom börja öva till konserten som skulle bli över imorgon. Jag satt där publiken sitter egentligen och lyssnade samtidigt som jag sjöng med lite grann, eftersom jag hade hört deras låtar riktigt ofta på radio och sånt.

-You dont know you beautiful!

Så var den sista låten slut. Äntligen! Jag applåderade lite snabbt och sedan reste mig upp. Men hann inte vidare långt eftersom alla killar rusade fram till mig.

-Var det bra?!

Jag såg på dom förvånat.

-Öh, ja, men Liam hade lite hes röst bara. Annars var ni alla duktiga.

-Vet, var lite förkyld igår. Sa Liam och hostade till.

-Aww, kom här gubben nubidobidu. Sa Niall och kramade om Liam som han vore en bebis.

-You’re sick. Skrattade Louis och Harry och Zayn fnös till.

-Så, vad ska ni göra nu då när ni har en timmes paus?

-Vi ska nog dra till starbucks.. började Harry.

-Och ni vet inte var det ligger. Avslutade jag och killarna började skratta.

-Exakt. Sa Zayn.

-Efter mig boyyss! Sa jag högt och räckte upp handen som om jag vore superman och dom skrattade till.

Jag gick förbi dom, och sänkte såklart armen. Vi gick ut bakvägen eftersom det kunde finnas mycket fans på framsidan och jag blev genast rädd av alla skrik.

-SHIT.. Sa jag förskräckt och sprang nästan in i byggnaden igen när Liam tog tag mjukt om mina armar.

-Ta det lugnt.. Din pappa är ju kändis är du inte van?

-Inte vid så mycket skrik.. Sa jag och täckte över mina öron.

Jag sprang smidigt förbi allihopa och väntade på killarna på andra sidan av vägen. Dom sa hej till sina fans och skrev några autografer och tillslut lyckades dom tränga förbi sig. Nästan hela vägen till Starbucks följde skriken efter oss. Men när vi var nästan framme ställde sig Zayn på en bänk som stod längst med vägen och började ropa över den stora massan av tjejerna.

-Hey! Heey! Ropade han och tjejerna tystnade.

-Vi är lite trötta efter att ha varit och övat och sedan att ha behövat jobba mycket .. så vi skulle verkligen uppskatta om ni kunde låta oss vara ifred i några timmar. Vi kommer komma ut senare och prata med er.. Lovar! Sa han och alla tjejerna suckade till.

-Aa, men vem är hon då? Skrek en av dom och pekade på mig som om jag vore en mördare.

-Precis?!

-Hon tar hand om oss, så vi inte går vilse! Ropade Harry och ställde sig närmare mig.

-Vår kompis, helt enkelt. Fyllde Louis i.

En del av tjejerna log mot mig och vinkade snällt. Jag log självklart tillbaka, men en del.. gav mig mördablickar.

-Tack för att ni förstår oss! Ropade Niall.

-Vi hälsar på er sen! Ropade sedan Liam och vi fortsatte gå mot starbucks utan skrik efter oss.

Två dagar senare.

-Yas, jag sticker till spelningen!

-Hälsa Gwyneth! Ropade jag efter honom, eftersom jag hade träffat henne igår och hon bjöd oss på middag. Så sjukt trevlig kvinna!

-Det ska jag! Ha så kul på ditt jobb, säker på att du inte behöver skjuts?!

-Det är säkert! Detsamma, ha så trevligt.

Jag gick ut mot det stora vardagsrummet och vinkade till pappa som stod vid hallen och sedan gick han ut. Jag, som fortfarande stod i pyjamas gick upp på mitt rum. Jag hade inte för så länge sen ringt min mamma och tänkte nu höra av mig till Paul. Jag knappade in hans nummer på mobilen och väntade i några sekunder innan han svarade.

-Yasmine!! Ropade han när han svarade och jag skrattade till.

-Heeeej Paul! Allt är okej här! Hur är det hemma?

-Jätte bra! Vet du vad? Vi kommer ses på premiären till Avengers, eftersom vi ska filma in några scener här i Californinen.

-Jasså?! Kommer mamma med?

-Du vet, företaget.. Sa han och vi suckade tyst.

-Jaha.. Men bra att vi två kommer ses i alla fall!

-Exakt! Men, har du några kompisar än?

-Ja, jag skaffade mig några kompisar redan första dagen i skolan. Dom är jätte snälla!
-Guud vad bra!

Paul och jag pratade i ungefär en kvart till. Efter det gick jag in i min walk in closet och tog på mig ett par röda shorts och till det en randig vit svart tunika. Jag borstade snabbt igenom mitt hår och sedan bestämde mig för att gå en runda ut. Jag skulle precis ta och gå ut från tarassens håll när jag plötsligt hörde hur en dörr smälls hårt till, längre bort. Med ett ryck såg jag mot vänster och såg en arg, med samtidigt ledsen Dave sätta sig ner vid sin pool med huvudet sänkt i händerna. Jag började försiktigt, och sakta gå fram till busken som skilde åt min och hans tomt. Tillslut kom jag fram och jag tog ett djupt andetag.

-Dave..? Sa jag oroligt och han såg upp på mig.

-VAD?! Skrek han och jag backade ett steg bak. Förskräckt.

-F..Förlåt.. Sa han sedan med sin snälla röst och fick ur sig ett sorgset leende.

-Vad har hänt Dave? Frågade jag.

Han suckade tungt till och snyftade till.

-Kom.. Sa han och reste sig upp och gick fram till busken.

-Kom. Upprepade han och sträckte fram sina armar.

Jag förstod inte riktigt vad han menade, men började försiktigt gå över busken och han bar mig snabbt upp med sina starka och muskellösa armar och ställde mig ner på marken och sedan satte sig ner vid sin pool igen.

-Vill du prata om det? Frågade jag och satte mig ner bredvid honom.

-Äsch, en tjej dumpade mig helt enkelt.

När han sa det fylldes hans ögon med tårar.

-Var det hon i rött hår som var här några gånger?

Han nickade snabbt till.

-Men Dave, det är inte så vanligt att säga så till en man som är 12 år äldre, men i alla fall. Om hon dumpade dig, så ska du veta att hon är inte fattar vad hon gör, för du är en jätte go person.

-Aw, tack Yas. Men det är faktiskt lite svårt för att jag friade till henne. Den sista meningen gjorde mig nästan att börja gråta. Herregud, Dave ville fria till en kvinna och hon sa nej.

Jag suckade tungt och log tröstande mot Dave.

-Hur länge träffades ni?

-Idag skulle det ha blivit 5 år..

-Dave, det finns en massa kvinnor du kommer träffa. Jag lovar dig.

-Tack.. Men jag får vara lite för mig själv nu under veckan.

-Jag finns alltid att prata. Jag reste mig upp och Dave såg på mig.

-Men jag skulle gå en runda, vill du hänga med?

-Har jobb, en annan gång.

Dave log mot mig och reste sig upp.

-Vi syns. Sa han och kramade om mig och jag kramade om honom tillbaks.

När jag var på väg att gå tillbaka hem, så gick jag den vanliga vägen ut, alltså genom dörren och sedan gick in i mitt hus. Klockan var mycket så jag skulle inte hinna gå ut en runda, och jag skulle vara på jobbet om en timme och jag skulle cykla dit.. Kanske kan Dave skjutsa mig? Nej, han har det svårt.. jag kan inte bara fråga, bara sådär. Jag gick in i köket och värmde upp lite mat, som jag sedan åt. Efter en kvart var jag klar för att hoppa på cykeln och åka iväg. Jag öppnade ytterdörren, och jag möttes av Ryan som stod vid min cykel och när han fick syn på mig såg han på mig med stora ögon.

-Hej Yas! Sa han och jag såg på honom konstigt.

-..Hej, vad är det? Skrattade jag och han såg nervöst på mig.

-ÄÄh, nä inget.. Jag bara.. Jag liksom..

-Ryan, har det hänt nåt..? Jag gick fram till cyklen och såg på honom.

Han tvekade i flera sekunder att säga det han ville säga, men tillslut pustade han ut och suckade tyst.

-..Åh, jo det är en sak..

-You dont say.. Fnissade jag och Ryan kliade sig i nacken.

-Kolla, det är en tjej som jag gillar och hon har en pojkvän för att göra mig avundsjuk, för att göra så att jag försöker ta tillbaka henne. Vi var ihop i 9 och jag gjorde slut med henne för att jag var så dum. Och saken är den.. att jag tänkte att du kunde bli min fejk flickvän och sedan kan vi börja bråka nån dag och så kommer Becca tycka synd om mig och gå fram till mig och så blir vi ihop igen!

-Du skojar med mig..? Sa jag och tog upp ena ögonbrynet.

-Nä..

-Och du tror hon kommer gå på det?

-Jag känner henne väl..

Jag fundera i några få sekunder.

-Nej. Sa jag bestämt och skakade på huvudet.

-Åååh, snälla Yas!! SNÄLLA! Det kommer ju inte vara på allvar!! Han bad och bad. I flera minuter.

-Snälla Yas? Vi kommer ju vara bästisar som vanligt, jag vill bara få tillbaka Becca..

Jag suckade tungt och såg ner i marken. Vad gör man inte för sin bästa vän?

-Okej. Jag gör det.. för din skull.

Ryan lyste upp i ett leende och rusade fram till mig och lyfte mig upp i en kram, samtidigt som han snurrade runt.

-TAACK! DU ÄR BÄST ÄLSKAR DIG! Skrattade han och jag fnös.

-jajajjaa.. haha, du är för söt. Sätt ner mig nu, jag kommer för sent till jobbet.

-Åh, juste.. Men jag kan skjutsa dig! Jag tar farfars bil! Vänta här!

Han satte ner mig på marken igen och efter 1 minut stod en silvrig Volvo c30.

-Hoppa in!

Jag log mot honom och hoppade in i bilen. 

Jag hade nu stått framför speglen i ungefär.. en halvtimme.

-Jane kommer inte se något.. Fast jo, det kommer hon säkert bara för att jag säger det… Nej, hon ska säkert nånstans.. Fan.

Jag hade sagt dom här meningarna nu minst 300 gånger. Det hjälpte ingenting, fast jag försökte få in det i min hjärna. Jag skulle ses om en kvart med Cam, och man går till stranden minst en kvart. Jag plattade mitt hår en sista gång och sedan kände mig klar. Jag var sminkad som om jag vore gå till skolan, och det kändes bra. Inte för mycket alltså. Vi skulle ju bara ses?.. Väl?

Jag skuttade ner för trappan och mötte pappas blick och han log.

-Ha så kul! Sa han innan jag gick ut och jag vinkade till honom, och stängde dörren efter mig.

Jag började gå med snabba steg mot stranden. När jag precis skulle ta vägen ner till stranden där Cam stod och väntade såg jag Jane med sitt gäng längre bort, och dom gick exakt åt samma hål där Cam stod. Jag stannade till och började snabbt kolla mig omkring var jag kunde gömma mig.  Snabbt ställde jag mig bakom en palm. Tjejerna började fnittra och dom började prata med Cam. Speciellt Jane. Jasså, vågade hon helt plötsligt gå fram o snacka med honom? Jag ville inget illa om någon, Jane bli inte arg men tyvärr.. Cam bjöd ut mig.

  Med en stor suck, gick jag ut på vägen igen och gick med den ner till stranden och Jane och hennes gäng tittade på mig med stora ögon.

-Hej! Sa jag glatt, med värsta pokerface med att jag inte bryr mig att Jane kommer hata mig.

-Hellu. Sa Cam och vi gjorde vårt eget handslag, som vi båda tyckte var töntigt men vi kom på det på sista lektionen idag.

-Åh, Jane! Hej! Sa jag och vinkade till henne.

-Hej. Sa hon och sedan såg hon på sina kompisar.

-Vi måste gå nu, men Cam du tänker på det? Sa hon tillslut.

-Mm, okej.

-Hejdå! Sa hon och log mot oss två och sedan gick iväg med sitt gäng efter.

-Tänker på vadå..? Sa jag och rynkade på pannan.

-Äsch, ingenting.. Men kul att du kom! Sa han och jag log.

-Jag är inte så elak så jag skiter i dig.. Så, vad ska vi göra?

-Den nya uteserveringen har öppnat, tänkte att vi kunde gå dit? Sa han och ryckte sakta på axlarna.

-Jaavisst!

Vi log mot varann och började gå mot uteserveringen bredvid varann.  Tillslut kom vi fram och satte oss ner vid ett bord under en palm. Vi beställde en varsin liten bit av en glasstårta och väntade samtidigt som vi pratade om allting mellan himmel och jord.

-..Öh, hej var det ni som beställde detta? Sa han killröst, med en italiensk brytning.

Sakta började jag vända min blick upp för att se om det var det vi beställde. Istället fastnade jag vid ett hasselbruna ögon och dom mötte min blick.

-Ja, det är våra! Sa Cam snabbt och killen la ner allting utan att sluta se på mig.

-o..Okej, men om ni undrar så är det bara att fråga! Sa han och såg på Cam.

-Tack. Sa jag och han log mot mig och sedan gick han.

Shit var snygg..

Vi åt klart, och jag försökte få ur dom fina hasselbruna ögonen ur mitt minne när vi var på väg hem. Men det funkade inte. Jag dog nästan. Seriöst. Det var något speciellt med dom, och jag fick inte ens hälsa på killen.

-Nu kommer vi inte typ hela sportlovet.. men jag kommer hem nog två dagar innan premiären. Sa Cam och såg ner på mig.

-Bra! Sa jag och log mot honom och sedan tittade bort.

Vi ställde oss där vi skulle mötas idag och såg på varann.

-Kommer sakna dig.. Sa han och jag log mot honom och kramade om honom.

-Ses om en och en halv vecka.

Vi såg upp mot varann och jag märkte hur hans huvud försiktigt börja luta sig framåt. Jag backade med huvudet, samtidigt som jag vände mig om. Jag ville vara vän med Cam, inget mer.

-Smsa mig, så du inte glömmer mig! Sa jag för att inte göra Cam ledsen och vände mig om mot hans håll igen.

-Nädå!

Jag vinkade till honom och sedan började gå hemåt. Det var andra tankar som täckte över hela min hjärna. Jag vill veta vem han killen från uteserveringen är.

-Heemmaa! Sjöng jag när jag kom in i huset.

Inget svar.

-..Pappa?

Att säga det ordet gjorde mig skitglad. Att jag verkligen hade en pappa att säga det ordet till!

Plötsligt såg jag pappa titta fram från väggen längre bort.

-Hej! Sa han och jag log.

Jag sparkade av mig skorna och satte mig ner i soffan.

-Jo jag tänkte på en sak.. Sa pappa och han satte sig ner bredvid mig.

Jag såg på honom med en blick att han skulle berätta.

-Tänkte att du kunde ha ett deltidsjobb.. Sa han snabbt och jag tittade bort.

-Asså.. Eller, asså tack.. men det asså.. Jag.. Började jag men fick inte ur ett ända vettigt ord. Jag ville inte jobba på typ KFC eller nåt..

Pappa började skratta.                                     

-Ta det lugnt, jag ska inte skaffa ett KFC jobb.. Kolla, min kolega.. Jamie Foxx, känner ett företag där dom just nu behöver lite mer personal. Dom jobbar med konserter, och dom jobbar med många kändisar i din ålder som kanske behöver guider typ, eller om dom behöver hjälp så finns liksom en person där dom kan prata med. Eller i backstage eller så. Tänkte att du kanske ville ta det jobbet?

Kommer Jane hata mig nu? Herregud, hon överdriver ju.. Cam är min vän ju. Jag vill inte förlora en vän bara för den än kär i min bästa vän. Vad ska jag göra? Herregud.

Med dom tankarna gick jag runt idag på stranden och åkte vattenscooter som pappa gav oss. Vi skrattade högt av glädje när vi gick av dom, blöta.

-Gud vad kul.. skrattade jag och jag såg pappa längre bort skriva några autografer.

-Älskar vattenscooter! Skrek Cam och alla skrattade åt honom.

-Ser att ni hade det kul? Sa plötsligt pappa, som ställde sig bredvid mig och Ryan och såg på alla oss.

-Skojar du?! Skrattade Dan.

-Det var sjukt kul. Sa vi alla.

Pappa skrattade till och la ena armen på mina axlar och den andra på Ryans.

-Nu är det så, att ni vet att Avengers premiären är om ungefär en vecka?

Alla bytte ut blickarna.

-..Öh,.. Ja..? Sa jag oroligt.

-Tänkte att ni alla kan ju komma? Jag vet att man inte får ta med sig kompisar som inte är kända men jag fixar det. Hänger ni på? Han log stort och jag såg på mina vänner, som såg helt stumma ut med man såg att i vilken sekund som helst skulle dom tjuta av glädje. Ryan började skratta häpet och sedan ryckte på axlarna.

-Jag hänger gärna på! Sa han och alla höll med.

Jag satte mig ner vid matbordet, mittemot pappa. Vi hade kommit riktigt bra överens. Det kändes som, om vi tyckte samma sak om varandra. Vi tyckte om varandra, helt enkelt.

-Tack för att du gav oss vattenscooterna och för att låta mina vänner gå på premiären. Sa jag lite blygt och såg upp på pappa från maten. Våra blickar möttes och han fick ett stort leende på läpparna.

-Det var så lite så Yas. Ni har ändå ledigt då så jag tänkte att ni kunde komma i alla fall.

-Jag får bara se om Cam och Dan kommer hem innan prämieren för Dan åkte idag och Cam åker överimorgon till sina kusiner och på semester.

Pappa nickade .

-Aha, okej.

Jag fnös till.

-Du fattar inte hur glada killarna blev. Dan har riktigt länge sätt fram emot att se filmen, han blev extra glad.

-Kul!

Vi log mot varann och sedan fortsatte att äta.

-Var maten god? Frågade han och jag nickade utan att sluta äta.

-Jätte! Sa jag med munnen full av maten så att pappa skrattade till.

-Vad bra! Sa han och skrattade.

Plötsligt hördes en melodi, min ringsignal. Jag tittade upp mot pappa o log lite blygt.

-Förlåt..

-Lugnt.

Jag reste mig upp och tog mobilen ut ur fickan och gick in i köket. Utan att kolla vem det var svarade jag snabbt.

-Yasmine. Svarade jag.

-.. Öh, Cam här!

-Åh, hej!

-Jo, öh.. jag undrar.. eller det kanske låter konstigt eftersom vi är vänner och så, men vill du typ.. ja öh, ses imon kväll?

Jag bet mig försiktigt läppen. Bjöd Cam ut mig..?

-Okej, visst.. Vart? Skrattade jag fram.

-Parken 7pm?

-Mm! Okej.

Cam pustade tyst ut.

-Bra, okej.. ses där då!

-Hejdå! Sa jag och la på och ställde mig med ryggen mot kylskåpet och gled längst med den och satte mig ner på golvet. Skolans snyggaste killen, min vän Cam som jag tyckte var snygg bjöd ut mig.

-Omg.. pep jag tyst och fnissade till.

Tillslut med alla tankar om att Cam bjöd ut mig satte jag mig tillbaka vid bordet och åt färdigt.

Jag reste mig upp när jag åt klart och pappa gjorde samma sak och han tog all disk.

-Tack för maten.. sa jag och log mot marken.

-Pappa. Sa jag tillslut och såg upp på pappa med ett leende och gick upp till mitt rum.

Pappa. Jag sa det ordet. Pappa. 

Två veckor senare.

-Skynda Dan! Ropade jag och Dan skrattade, samtidigt som han sprang efter mig för att hinna till bussen.

Jag hann precis hoppa på bussen innan dörrarna stängdes, men det gjorde inte Dan. Dan bankande på dörrarna flera gånger men busschauffören startade motorerna och började köra iväg. Vad gör han?! En liten bit av ilska spreds sig inombords, och istället för att sätta mig ner ställde jag mig vid busschauffören.

-Ursäkta mig, men om du inte såg det så var det faktiskt en elev som ville komma ombord?

Busschauffören såg på mig med en konstig blick.

-Inte mitt problem. Sa han och jag suckade tungt.

Jag öppnade den lilla dörren till hans plats, knuffade bort hans fot från gasen och tryckte hårt på bromsen så att hela bussen stannade med ett ryck.

-Kan du snälla ta och backa? Röt jag och busschauffören såg på mig förvånat.

-O..Okej. Sa han snabbt och jag log.

-Tack. Sa jag och gick och satte mig på en plats.

Efter några sekunder gick Dan ombord och gav busscharfören en ilsken blick och sedan satte sig bredvid mig.

-Vad gjorde du för att stoppa honom? Skrattade Dan och jag ryckte på axlarna.

-Äsch, jag tryckte bara på bromsen. Fnittrade jag och Dan log mot mig.

-Tack i alla fall.

-Så lite så. Men skynda dig nästa gång bara. Skrattade jag.

-Cam! Ropade jag och Cam vände sig mot mig.

-Hej Yas! Skrattade han och vi möttes i en kram. Som vanligt fördes nästan alla tjejblickar mot oss när vi kramades. Tro mig, alla tjejer i skolan skulle vilja uppleva det här.

Sedan gjorde Cam och Dan något konstigt handslag, som jag inte än hade lärt mig. Jag vände blicken och mötte genast Ryans. Jag log mot honom och vi gick fram till varann och kramades.

-Tja! Fnittrade jag.

-Hallåå! Sa Ryan med en rolig röst och sedan släppte vi taget.

Längre bort stod Jane, med sitt kompis gäng och vi såg på varann. Vi vinkade till varann med leenden på läpparna och gick fram till varann.

-Så, har du hört något från Cam? Viskade hon och jag skrattade till.

-Han sa häromdagen att om det vore okej att göra tillsammans ett prov, så skulle han välja dig. Ljög jag, eftersom det sa han till mig, och det var riktat till mig..

Dessa två veckor har gått riktigt bra. Jag har nog aldrig haft så bra vänner, på sån kort tid. Jane och jag är i olika gäng, men vi brukar ses ibland och efter skolan går vi på stan, ibland. Jane har sagt till mig att hon alltid har varit väldigt förtjust i Cam och eftersom jag hänger med honom så frågar hon nästan varje dag om han har nämnt något om henne.

-Verkligen? Oh god.. fnittrade hon för sig själv och jag log mot henne.

-Jag hör av mig senare då!

-Okej, ses! Sa hon och vi vände på klacken och började gå mot våra gäng.

Dan är som min lillebror. Fast vi har känt varann bara två veckor så känner vi samma sak för varann. Som gossedjur liksom, man säger nästan allting till dom och kramas med dom jämt. Cam är som en vanlig schyst kille, en som alltid får mig på bra humor. Ryan, min närmaste vän som jag har nästan varje dag nu i två veckor har surfat ute på havet, kan man säga är den söta killen. Alltid finns där och så.

På sista lektionen hann inte läraren säga hela sin mening, innan hela klassen rusade ut ur klassrummet när det ringde. Det var fredag, det var sportlov.

-Ryan, Ryan! Ropade jag när Ryan gick ut ur sin klass, eftersom jag hade min sista klass med Cam.

Han hörde visst inte utan gick mot sitt skåp, och jag gick mot samma håll eftersom jag fortfarande inte hade fixat ett eget skåp.. hehe.

-Ryan..? Frågade jag igen och han vände sig mot mig.

-Åh, slutade ni idag också så tidigt?

Jag lyste upp i ett leende.

-Japp!

-Skönt med sportlov, ha? Sa han och öppnade sitt skåp utan att kolla bort från mig.

-Mm! Det är synd att Dan och Cam ska åka utomlands och till kusinerna.

-Ja, innan när dom reste bort fick jag hänga med några som var dödstråkiga.. Skrattade Ryan till och gav mig mina grejer.

Jag tog emot dom och la in jackan i väskan, eftersom det var väldigt varmt ute idag.

-Är jag tråkig? Frågade jag snabbt och gjorde en sorgsen min.

Han aw:ade till och drog mig in i en kram.

-Tro mig, du är roligast. Sa han och det fick mig att nästan bli knäsvag, samtidigt som det fick mig att le. Jag kramade om honom tillbaka och la huvudet på hans axel, och allt förstördes av att Cam och Dan harklade till.

-Ska ni stå sådär eller kan vi gå till stranden innan jag åker ikväll..? Frågade Dan och jag skrattade åt honom.

Ryan och jag såg på varann och släppte taget om varann och jag ställde mig mellan Dan och Cam. Cam la sin starka arm om mina axlar och jag log mot honom. När jag fick syn, på en person som jag inte ville skulle se att Cam hade sin arm om mina axlar rev jag mig undan med att låssas tappa mina nycklar på golvet. Några meter ifrån, bakom Cams axel stod Jane med en blick som jag aldrig har sätt henne med förut och hon klämde försiktigt med käkarna.