Jag hade aldrig sätt så mycket lycka i killarnas ögon. Dom grät nästan, i alla fall Zayn och Liam. Dom sprang som galningar och Louis kunde inte sluta krama Niall. Harry nästan föll på knä för att skrika av glädje. Jag och Alex reste oss upp också och jag såg att Niall grät. Han föll ihop på knän, och det fick alla att omringa honom, samt mig och Alex och oro spred sig över alla oss.

-Niall? Frågade vi alla och han höll om sin mage.

-I’m really hur.. hurted guys.. Sa han och tog djupa andetag.

-Here, let me help you. Sa Zayn och hjälpte honom upp med min hjälp. Niall log snabbt åt mig och Zayn och försiktigt gick vi tillbaka och la ner Niall på en filt vi även hittade i en av handväskorna. Vi gav honom kokosmjölk, och några bananer. Han åt upp dom snabbt och sedan somnade han, som resten. 

Nästa dag

Jag öppnade ögonen, och jag kände hur solen sken ner på mig. Jag rörde på mig sakta, och sömnigt och jag kände att mina revben inte gjorde ont lika mycket som förut. Jag vände mitt huvud åt vänster där jag fick syn på Alex sova på en tröja som vi fick ut ur resväskorna. Jag reste mig upp och märkte att Harry och Louis inte var här och resten sov. Det fick mig att rynka på pannan och jag sträckte snabbt på mig för att sedan gå iväg och leta efter dom. På stranden fanns ingen, så jag bestämde mig att gå till djungeln. Jag försökte komma ihåg vägen och jag gick längre in i djungeln. Plötsligt hörde jag röster, och det fick mig att smyga.

-Harry, you don’t get it.. Hörde jag Louis röst säga.

-Louis, I do! Just say it!

-Harry! Stop thinking that I am that, cuz I’m not.

-I dont believe you! You love me, just say it?

-Yes I do, but as a best friend, you are like my brother Harry! You know that we only was kidding with the fans that we’re gay? That was the stupides thing we only could do, cuase now you think that to! The Larry Stylinson is the biggest bullshit ever..

Det blev tyst och jag lyssnade.

-You think our friendship is bullshit? Hörde jag Harry säga hest och det var som om det högg till mig i hjärtat, även fast det inte var menat åt mig.

-No?! 

-You just said that our friendship was a bullshit.

-Wh.. No I didn’t! I said.. 

-You said it. 

Jag hörde att steg närmades mig och jag började springa tyst tillbaka. Jag kunde höra att Louis ropade efter Harry medan jag bara sprang. Åh herregud. Jag sprang ut och jag såg att Alex hade vaknat och hon satt och åt en banan. När hon såg mig log hon mot mig och innan hon hann hälsa drog jag henne med mig bort från resten.

-WHAT THE F.. Jag täckte över hennes mun med handen.

Hon kollade konstigt på mig och jag sa åt henne att vara tyst. När hon hade lugnat ner sig tog jag bort min hand från hennes mun.

-Louis and Harry is fighting.. Sa jag tyst och hon fick stora ögon och ett litet O på läpparna.

-You’re kidding right?

Jag skakade på huvudet.

-But they are like.. Like.. Brothers?!

-I know! But.. I think.. Jag visste om jag skulle säga det jag trodde. Jag kanske bara tolkade allting fel?

Alex kollade på mig och väntade på något mer. Jag tog ett djupt andetag och berättade allting jag hörde.

-.. So I think.. Harry’s gay. Avslutade jag och Alex kollade på mig, stel och backade ett steg ifrån mig.

-Are you serious? Frågade Alex sakta och jag nickade lika sakta.

Sedan sa vi inget. Vi bara funderade på vad som just hade hänt mellan Harry och Louis. Vi bestämde oss för att gå tillbaka, och när vi kom tillbaka såg vi att Louis och Harry satt på två helt olika ställen. Vi mötte varandras och suckade tyst. Jag gick fram till Harry som satt ner på sanden och pillade med sina fingrar.

-Morning Haz. Sa jag och log mot honom. Han kollade upp och log tillbaka.

-Goodmorning Jess, how are you babe? Frågade han och jag ryckte på axlarna och satte mig ner bredvid honom.

-Pretty good, you? 

Hans blick kollade snabbt mot Louis och sen mot mig igen.

-Good. Svarade han kort och log. 

Plötsligt skymdes solen och jag kollade upp och såg att Liam stod framför oss och log brett.

-Are you guys coming? Frågade han och jag kollade fundersamt på Liam.

-Where?

-Football! We founded a beach ball in one of the bags and blow it up. 

-You did? I’m in! Skrattade jag och reste mig upp och Liam kramade om mig med ena armen sen såg han på Harry. Han bara såg bort från oss och Liam suckade, släppte taget om mig och gick till resten. 

-Harry, are you not coming? Frågade jag.

Han skakade på huvudet och såg upp på mig.

-Please Harry. Bad jag och han suckade.

-Just becuase I love you. Sa han och jag suckade.

-Yeahyeah.. Come now. Sa jag och drog med honom till resten. Jag märkte att Louis som stod bredvid Alex kollade snabbt på Harry och det fick Harry att gå långsammare. Alex mötte mig blick och när jag kom fram ställde hon sig bredvid mig med ett litet leende. 

-Which team am I in? Frågade jag och Zayn skrattade till.

-Okay, Jess you are with me and Alex. Louis Harry and Liam you are one team.

Jag såg på Harrys och Louis reaktion och dom sa inget utan bara tog ännu ett steg ifrån varann. Bakom Louis låg Niall i solen och vilade med sina brutna revben och fot. Innan matchen började gick jag fram till honom.

-Are you okay, mate? Skrattade jag och böjde mig över honom.

Han skrattade också.

-Much better.. You?

-Pretty good. Sa jag med ett leende.

Jag satte mig ner på knän och kramade snabbt om Niall för att han skulle veta att han är säker med oss och sedan ställde jag mig upp och skulle precis springa in i matchen när Niall tog tag om min arm och drog mig ner i sanden. 

-I’m rooting for you! Sa han med ett brett leende och jag log mot honom.

-I’m like Messi, duh.. Skämtade jag och han kramade om mig medan han skrattade också.

-Good luck! Skrattade han och jag sprang in i matchen. 

Robert Downey Jr perspektiv.

-But we need to help them!

-Mr. Downey, we’ll do everything do help the people that’s still alive but first we need to know where they are.

-Oh come on! That’s not so hard?! They need our help right now! Where did you lost the communication with the plane?

Jag var arg, orolig, helt paff. Människorna behövde vår hjälp, och jag kände på mig att det var människor där som fortfarande levde! De måste! Det har gått tre dagar, och ingenting har hänt än. Ingenting.

-After three days, you still dont have any idea where they are? Upprepade jag. 

-Well, we lost the connection right.. here. Sa killen från flygbolaget och visade mig en bild på datorskärmen. Det var mitt i oceanen.

-And if it’s true that the plane chrash we’re there.. I think no one is alive. Sa han orolig och det fick mitt hjärta att dunka ännu hårdare.

-We need to see if someone is alive anyway! Please, can you help me? Jag bad killen och han tvekade först, men sen nickade sakta.

-Okay, I’ll help you.

Tack, gode gud. 

 

Nästa dag.
Jag kände solvärmen mot min kind. Mina ögonlock satt löst fast av all gråt, och jag lyckades öppna dom tillslut, men fick stänga igen dom igen av solen som bländade mig. Men jag öppnade ögonen tillslut igen, och det ända jag såg var sand och vatten. På stranden flera meter ifrån mig, nästan i vattnet såg jag hur Louis och Zayn drog med sig en metallgrej, med väskor på. Både Zayn och Louis kläder var blöda upp till midjan och det var väskorna också.
-It’s sad, is’nt it? Hörde jag plötsligt en hes röst säga bakom mig som fick mig vända mig bak och jag såg att Harry satt där med ett grässtrån i fingrarna som han pillade med.
-Harry! How is it? Jag var orolig, och jag flög upp ur sanden som jag låg på och det fick mig tänka att det inte var bra. Smärtan i revbenen blev jätte stor och jag blev som en liten boll och jag skrek tyst till.
-Jess? Han kastade bort grässtrået han hade och utan att röra på ena sitt ben som hade ett stort sår från foten upp till knäet tog han tag om mina armar.
Jag försökte inte tänka på smärtan, och istället kröp jag bredvid Harry och satte mig ner.
-Jess? Upprepade Harry och såg på mig.
-Yeah.. Svarade jag och tog ett djupt andetag.
Det uppstod en tystnad och Harry lutade sig försiktigt bakåt på sina armar.
-We moved away from the flychrash when you and Alex we’re asleep.
-Oh.. Fick jag ur mig, med tankarna över min smärta.
-How are you guys today? Frågade plötsligt en röst, och jag märkte att det var Louis. Han hade två handbagage i famnen och slängde ner dom på sanden.
Jag svarade på honom med att rycka på axlarna, och Harry gjorde samma sak. Harry tog ena av handbagagen och började packa upp grejer. Det var två par kill shorts och fyra t-shirts. Harry veklade ut kläderna och la på sanden för att det skulle torka. Sedan packade han ut frukter. Två äpplen och två bananer. Sedan fanns inget kvar och han suckade.
-We have cloths.. That’s.. good.. Sa han och suckade ännu en gång.
Jag lyssnade knappt utan började packa upp ett annat handbagage Zayn hade tagit med sig och det var som ett mirakel. Det var också lite kläder i den, men också 4 mackor och två coca cola burkar.
-We have some food! Utbrast Zayn och jag nickade.
Jag öppnade bakfickan av handbagaget där jag fann en liten schampoo och balsam flaska. Jag la det bredvid resten av grejerna, och när jag kollade upp hade Louis och Zayn hällt ut allt dom fann i dom handbagaget dom hade. Vi hade kläder, två böcker, 8 mackor, 5 frukter, 4 drycker, 2 shampoo och balsam. Vi hade också en skvallertidning. Det var allt, men tillräckligt för att hopp kom tillbaka hos oss alla. Plötsligt hördes något i buskarna bakom oss och fram kom Liam och Alex med kokosnötter i famnen.
-WHERE DID YOU GET THAT? Frågade Alex, och haltande sprang fram till mig och kastade ner sina kokosnötter bredvid det vi hade hittat.
Jag, Harry, Louis och Zayn började skratta och Liam la ner det han hittade. Flera bananer och två kokosnötter.
-Is it just me, or are we a bit.. lucky? Skrattade jag och alla nickade instämmande.

Dagen spenderas bara av att ligga på sanden, och brännas av den hetande solen. På kvällen, gick jag Alex och haltande Harry i djungel där vi fann trä vi kunde elda upp och bara några minuter senare satt vi runt en liten brasa vi hade gjort. När resten kom, med ännu mer frukter dom hade funnit satte dom sig ner också och alla vi såg ner i brasan. Det kändes orättvist att människor hade dött, och att just vi var dom som överlevde. Eller det kanske fanns människor från planet på andra sidan av ön? Det kanske inte bara var vi som var ensamma?
-I’m wondering.. Sa plötsligt Liam och alla såg på honom.
-If someone will come for us.. Avslutade han, och alla började fundera på samma sak. Skulle vi någonsin komma hem? Skulle någon rädda oss? Jag suckade och la mig ner i sanden och såg upp på stjärnorna. Jag hörde resten prata, medan jag stängde ögonlocken och andades ut. Det var då jag kom ihåg om mitt handbagage, jag la ner kuverten jag fick av pappa. Jag fick panik, det var det ända jag hade kvar från honom just nu. Jag reste mig snabbt upp, och även fast smärtan fanns kvar i revbenen sprang jag mot   platsen där flyget hade kraschat. Alex och resten ropade på mig, men jag bara sprang. Men jag hann inte så långt, när jag kände en hand ta tag om min arm och dra tillbaka mig.
-Where are you going? Frågade Louis oroligt och jag drog mig undan och började springa igen.
-I need to find something! Skrek jag tillbaka och började springa snabbare medan smärtan i revbenen växte. Jag sprang i ungefär 2 minuter, när jag kom fram till flygkrachen. Det fick mig direkt att få tårar i ögonen och jag sprang ner i vattnet och började simma mot handbagage som flöt på vattnet. Det var någon som sprang ner i vattnet efter mig och jag vände mig bak. Det var Louis.
-Louis, please just wait! Ropade jag till honom och han backade upp mot landet igen. Jag simmade en stund, tills jag fann den ljusblåa välbekanta väskan. Jag tog tag om den och drog den med mig upp på land igen. Innan jag hann säga något, började jag springa tillbaka med handbagaget i handen med Louis efter och när jag kom fram packade jag upp allting i ur väskan och la ner vid elden. Jag fick tillslut upp kuverten, och jag andades ut. Dom var rätt så torra.
-You run like a.. crazy ostrich. Skrattade Harry och puttade till mig med handen och jag räckte ut tungan mot honom.
-Guys! Ropade plötsligt en hes röst och allas blickar fördes mot hållet den kom ifrån.
Niall!

 

-We need to look after people that are still alive!
-No! Came back here, the plane will explode one more time!
Svaga steg närmades.
-Over here!
Jag försökte röra på mig, öppnade ögonen.. Men ingen kraft var kvar. Ingenting, jag kunde bara höra röster omkring mig. Jag kände fingrar läggas på min hals och jag försökte verkligen säga något, men inget kom ut från min mun.
-She’s still breathing!
-Then what the fuck are you still doing? Help her up! Jag kände igen rösten. Zayn? Zayn är du där?! Jag ville ropa, men som sagt. Ingenting hände.Två andra kalla fingrar tog tag om min hals, löst och jag kände plötsligt hur jag sakta började sluta höra röster. Ingenting nästan.
-She’ll not survive..
-Jess! Jeeeess! Zayn skrek, men det var slutet. Jag var död. För bara efter några sekunder försvann jag. Ingen känsla, ingenting fanns kvar. Jag var borta.

Mina fingrar doppades i det iskalla vattnet. Jag kunde öppna ögonen. Jag kollade sakta upp, svagt. Det ända jag såg, var killen med krulligt hår ligga medvetslöst precis mittemot mig. Harry. Jag fick tårar i ögonen, och jag hade ingen kraft att röra honom. Jag kollade försiktigt upp och märkte att i båten satt en pojke och grät. Han var bara 10 år. När jag märkte vad han grät för, kunde jag inte hålla mig. Jag såg föräldrar hålla sina döda barn i famnen och skrika samtidigt som deras tårar forsade ner för kinderna. Barn, som satt vid sina föräldrar och inte visste vad som skulle hända. Det fanns tre gummibåtar. Och i varje fanns det bara 6 personer. Alla var döda. Bara 18 personer levde fortfarande. Jag såg på en tjej i min ålder gråta över att lämna sin vän, som flöt på vattnet med blod över hela sig. En annan person drog in henne i sin famn och kramade henne. Men tårar fallande ner för mina kinder, kollade jag tillbaka på Harry och gråtande, försvann jag. Ännu en gång.

Robert Downey Jr perspektiv.
Jag återvände hem. Ingen förutom Susan var här. Jag kysste henne och sedan slängde mig ner i soffan.
-You think everything is okay with Jess? Frågade Susan oroligt och gick in i köket och jag skrattade.
-Ofcourse, she said that she will text me when they are in Gran Canaria.
-Great!
Timmar gick. Men inget meddelande från Jess. För varje kvart kollade jag ner på mobilskärmen för att se om jag hade missat att ha fått ett meddelande. Men nej, ingenting. Oron tog över mig och jag bytte mellan kanalerna med blicken fast i tvskärmen. Det vad då jag stannade vid nyheterna. När jag hörde vad som sa, kunde jag knappt andas. Åh herregud.
-The airplane to Gran Canaria’s late 3 hours, and the airport in Las Palmas has not recevied any infromation from the airplane. Now we all are thinking, where is the plane?
Klipp på flyget som lyfte visade sig på tvskärmen. Människor som gick ombord. Alla var inga främlingar. För att sju personer av dom, var välbekanta. Jess och hennes vänner. Dom var borta. Planet var borta. Dom är försvunna.

Kraschen
Skrik, tårar och rädsla hade lagt sig över människor som hade överlevt. Inga ord kunde beskriva sorgen som fanns i varenda en person. Dom tre gummibåtar flöt på vattnet, för att komma så långt från planet som möjligt. Det skulle explodera, men alla visste att ett det var dom sista sekunderna av deras liv. Det brinnande planet, gav ifrån sig ett oljud, och efter det exploderade det ännu en gång, kraftigare. Dom varma lågorna flög mot människorna i båtarna, och ingenting fanns kvar efter det.

Jessie’s perspektiv.
Jag vaknade, igen. Jag hörde hur någon grät. Jag hörde ett skrik, och hur något slog till båten hårt. Jag öppnade ögonen. Jag såg hur Liam satt på knä på sanden, och med huvudet i sina händer. Han levde. Det fick ett litet ljus tända sig inombords, och jag kände hur jag fick mer kraft. Jag såg en svart, röd fläck på hans ben. Jag kollade noga på det, för att komma på vad det är, men den avbröt mig när en person gick förbi båten, men jag orkade inte vända huvudet åt det hållet.
-I see someone! Ropade en röst jag kände igen, det var Zayns.
-Where!? Skrek Liam och reste sig upp.
-There!
Jag reste mig upp. Det var verkligen någon som flöt på vattnet.
-Jess! Ropade plötsligt en röst, och det fick Liam se på mig. Jag vände mig om mot hållet rösten kom ifrån och jag såg Alex springa mot mig, haltande. Åh herregud.
-Oh my god.. Alex! Jag grät och sprang mot henne, men jag kände hur det gjorde ont i revbenen, det fick mig att stanna till. Men jag hukade mig inte ner av smärta, jag kramade om Alex och vi båda grät.
-You are alive. Grät hon och jag nickade.
Jag såg över hennes axel, där satt en kille. En kille jag kände igen, väl. Jag avbröt Alex kram, la min hand över bröstet där det gjorde ont och gick sakta mot killen. I mörkret, såg jag hans ögon fyllda av tårar och han såg ut över vattnet. Jag fick en stor smärta i revbenen, ännu en gång och det fick mig att krama om magen, men jag fortsatte att gå mot killen. Jag satte mig ner bredvid mig och såg ner i sanden.
-Louis.. Sa jag med tårar och han nickade väldigt sakta med blicken ner i sanden.
-I saw small children Jess.. Small children looking after their dead parents. I saw parents crying over their dead children. I saw my friends almost die, and I’m the only one without any wounds.
Han tog ena sin hand över sina ögonen, och började snyfta.
-This is so wrong Jess.. So fucking wrong.. Grät han och jag visste inte vad jag skulle göra.
-And now.. Niall is gone.
-What?
-It was a kid in our boat, when the plane exploded, the fire hurted him and he fell into the water. Niall was awake with a broken leg and arm, and he tried to help this kid that could’nt swim. The kid drowned, and Niall just disappeared. I saw when the kid fell into the water and that Niall tried to helped him, but after that i just fainted. And when I was awake again.. Niall was gone.
Louis grät, och jag kunde inte hålla mig och grät också. Killen som drunknade, den var den lilla pojken som grät, som jag såg när jag vaknade upp den förra gången. Detta skrämde mig. Människor var döda, och jag var en av dom få som överlevde. Det är sjukt, och det är orättvist.
-Where is the rest? Who is alive?! Frågade jag oroligt och mina tårar rann ner för mina kinder.
-Harry has a serious deep wound in his leg.. He can’t walk, at all. Louis kollade ner i marken och suckade och fler tårar rann ner för hans kinder.
-Zayn has a broken leg and he get burned on the shoulder when the plane exploded. Liam has a broken hand and he get burned to, on the leg. Alex right foot and leg’s broken and yes.. Han kollade upp med tårar forsande ner för hans kinder.
-I.. Is is ju.. just we .. that a.. are alive? Grät jag och pillade nervöst med mina fingrar.
Louis torkade bort sina tårar och ryckte på axlarna.
Gråtande, såg jag mot Liams håll och hur han och Zayn med hjälp av Alex drog upp en människa från vattnet. Alex skrek till, och hon började gråta med och samtidigt ramlade bakåt på rumpan. Liam och Zayn släppte snabbt ner liket, som var pojken som druknade.
Jag kände plötsligt hur Louis flög upp ur sin plats och sprang fram till dom, smått haltande. Han var alltså skakad, trotsallt.
-He’s maybe alive! Skrek han och slängde sig ner på knä bredvid honom.
Jag kom snart efter, med tårar forsande ner för mina kinder. Killen var död. Som resten av människorna i flyget.

 

http://www.youtube.com/watch?v=fj0gW5YHsFc - Lyssna medan du läser, om du vill! 

 

-What’s happening?! Skrek Alex för att överösta oljudet som planet gav ifrån sig och alla andra skrik.

Jag skakade förskräckt på huvudet och planet skakade allvarligt till så att även fast jag hade på mig bältet flög jag fram och slog nästan till platsen mittemot mig.

-Take my hand. Sa Harry som hade en blick full av oro och rädsla. Han tog fram sin hand och jag tog tag snabbt i den och kände hur tårar började komma fram i ögonen. Skulle vi dö? Vad skulle hända med oss? Harry kollade på mig och lutade sig över mitt öra.

-If we only could turn back time to the first moment I saw your blue eyes, and I fell in love. Han tog tag om min hand med sina två händer och jag såg på honom, våra näsor nuddade nästan varann och jag kunde känna hans andetag nära mitt. 

-This..

Han tog våra händer mot sitt hjärta, det bankade hårt och snabbt.

-Belongs already to you untill it stops beating. 

-Haz I’m so sorry. Sa jag och började gråta.

-Don’t be. 

-I hope we will meet one more day. Fick jag ur mig. 

-Let the fate decide.

Han log sitt fina leende och såg ner på mina läppar. Det fick inte sluta såhär. Harry såg tillbaka upp på mina ögon och sedan pussade mig på kinden.

-Let the fate decide. Upprepade han, och lutade sig tillbaka.

Vad var det som hände?! Jag hade panik, vi skulle dö. Detta var säkert slutet, mina femton år.. Skulle sluta just såhär. Jag böjde mig framåt för att möta Alex blick förmodligen för sista gången i mitt liv och vi båda såg gråtande ut på varandra. Jag såg att Zayn redan börjat gråta och vi mötte våra blickar, för sista gången. Jag började gråta, hysteriskt och Louis lutade sig över Harry för att krama mig. 

-What ever happends to you Jess, you need to know that you are one of the most amazing girls in the world, and if this is the end, we all gonna see eachother on the other side. Viskade han och planet började flyga vingligt. Jag avbröt kramen, och hittade i mörkret Louis ögon och jag nickade och kramade om honom hårt.

-Goodbye Louis. Sa jag och började gråta igen och avbröt kramen och vände mig tillbaka mot fönsterrutan och Harry klämde till min hand smekte den med sin tumme. Jag kollade i fönsterrutan och jag såg Niall i fönsterrutans spegel. Han grät, det gjorde han. Han hade händerna för ansiktet och han kollade upp bara ibland för att andas. Liam kramade om honom, och jag mötte hans blick i fönsterutan. Ögonen fylldes med tårar, och jag kände att Harry släppte taget om min hand och jag kollade mot hans håll. Det var dags, att säga hejdå. Verkligen. Harry kramade hårt om Louis och Louis hade sina ögon fyllda av tårar och Harry började redan snyfta. Jag började gråta och jag skakade av rädsla.

Louis Tomlinsons perspektiv.

Jag kunde inte hålla mig från sorgen. Den tog över hela mig, och jag var påväg mot min död. Utan att säga hejdå, till någon i min familj. Utan att ge ett tecken till dom, att jag älskar dom. Utan att lämna denna världen med ett leende som skulle beskriva hur mycket jag älskar människorna jag har träffat. Det var omöjligt. Jag såg på mina vänner, och allting hände i slowmotion. Jag vände mitt huvud mot Zayn och han grät så mycket att det smittade mig. Att se en av mina bästa vänner gråta såhär var som en kniv högg till dig i magen. Jag hade inga ord för att säga hejdå. Jag kände plötsligt en hand på min axel och jag vände mig tillbaka och mötte Harrys gröna ögon. Harry, killen jag träffade på Xfactor på toaletten. Killen jag gjorde dom mest galnaste grejerna i mitt liv. Killen som var som min bror, som jag älskade.

-This is the end, huh? Frågade Harry och började gråta. Jag torkade bort mina tårar och nickade samtidigt. Jag kramade om honom hårt och ville stanna i hans famn. 

-I love you. Viskade jag och jag kände hur Harrys tårar blötte ner min tröja. 

-I love you too boobear. 

Boobear, fick mig att få ett le på läpparna. Förmodligen det sista för efter det, började jag gråta.

-Never forget me Lou, please promise me?

-How could I? You are a part of my life I would die without you.

Harry skrattade till samtidigt som han grät.

-Remember when we beggan to plan that we would be neighbours and we would die as old men in the same time? 

-And it’s still true.. The other side, always exist.

Nialls perspektiv.

Jag begravde mitt ansikte i händerna och började stort gråta. Detta var slutet, på mitt liv. Undra hur det kändes, att aldrig få se sin familjs ansikten igen? Eller få höra sina underbara fans att skrika på alla konserter. Eller att få se sina 4 bästa vänners ansikten? Tårarna rann ner för mina kinder och jag kände för att aldrig kolla upp igen. Två armar kramade om mig och jag lutade mig mot Liams bröst och grät. Jag kramade om honom och jag kände att hans tårar föll ner på mitt hår. 

-Oh Niall.. Snyftade Liam och klappade mig på huvudet.

-Why is this happening? Grät jag och kollade upp.

-Why Liam? Upprepade jag och tårarna rann.

Han bara kramade om mig och vi fortsatte att gråta, tills vår värld skulle bli svart. 

Jessies perspektiv.

Jag hade aldrig chansen att säga hejdå. Få reda på vad som hände i mitt liv. Nu kommer jag aldrig få veta. Aldrig få se deras ansikten, aldrig mer kunna uppleva något bra igen. Aldrig mer. Aldrig. Det ordet skrämde mig, aldrig. Att aldrig kunna leva med sin familj. Mina tårar började rinna, och det kändes som det skulle bli en fors snart. Jag kollade tillbaka mot Harry och Louis och dom var helt röda i ansiktet efter gråtande. Dom tog mina händer och vi kollade på varann. Bebisskrik, allas skrik, gråt och oljudet. Vi skulle krascha. Jag såg ut genom den lilla fönsterrutan och jag märkte att ljuset från flygplanets vinge lyste upp vad som var under oss. Det var bara vatten. Ett högt tjut och skrik hördes av allihopa när flyget helt plötsligt flög helt på snedden, och vi började falla och närma oss vattnet. Jag blundade, länge och försökte säga hejdå till världen medan jag klämde hårt på Harrys och Louis händer. 

Mitt namn är Jessie Andersson, och detta är hur mitt liv slutar. 

Det vita planet, flög ner mot vattnet med all sin fart. Natten var mörk, och det som lyste upp allting var bara en stor låga från planet när det hade kraschad, på klippor i havet, vid ett landskap. Inget liv syndes. Bara ett enormt moln av rök, eld och ett flygplan delat på små bitar. 

 

Vi var framme vid flygplatsen. Vägen hit sjöng Robert och jag på summer of’ 69. Jag var glad, faktiskt. Det var en underbar känsla att få vara glad igen. Jag såg ut genom fönstret och tog ett djupt andetag. Jag skulle förmodligen vara på en flygplats om ett år, då jag skulle flyga tillbaka till Sverige. Men så var det inte, det skulle aldrig bli så igen.
Förmodligen. Jag hoppade ut ur bilen med Alex efter och jag fick hjälp av Robert med mitt bagage.
-Can I go with you? Frågade han och jag skrattade.
-If you want to!
Han aw:ade till och kramade om mig med ena armen. Det skulle vara ganska kul och ha med honom till Gran Canaria. Men han är kändis, skådespelare.. han har inte tid. Just nu.
-Next time, okay? Frågade han och släppte taget om mig för att  gå och köpa biljetterna. Vi hade kollat förut om det fanns sista minuten resor, och som tur fanns det till Gran Canaria. Efter några minuter hade vi fixat biljetterna. Jag såg upp mot skärmen där det stod när flygen skulle flyga och vilka som just hade landat. London - Los Angeles 16:25. Alltså just nu. Jag såg ut genom det stora fönstret längre bort och såg att det var ett plan som just nu släppte ut människor från flyget som skulle gå in i bussen. Det fick mig att tänka på killarna. Dom fem killarna från England. Det var då min blick fastnade på 5 killar, men det var inte dom. Det kunde inte vara dom heller. Jag och Alex skulle precis gå mot säkerthets kontrollen när vi märkte att Robert inte var efter oss utan sprang åt andra hållet.
-One second. Ropade han när han märkte att vi tittade konstig efter honom.
Han sprang åt hållet där man kommer ifrån när man har landat. Alex och jag bytte ut osäkra blickar med varann.
-Okay.. Skrattade hon och jag ryckte på axlarna och satte mig ner i en stol bredvid en kvinna. Alex plockade upp sin mobil och började spela något spel medan jag följde människorna med blicken. Tillslut kom Robert igen och jag orkade inte fråga vad han höll på med. Vi gick igenom säkerthettskontrollen där vi också sa hejdå till Robert. Ett långt hejdå också.
-Have fun, and I hope everything’s gonna be better.
Han kramade om mig så att hans solglasögon ramlade ner på hans näsa och när jag avbröt kramen skrattade han och tuggade samtidigt på sitt tuggumi. Han kramade om Alex sedan och efter det gick vi längre in i flygplatsen, jag och Alex. Jag vände mig om mot Robert en sista gång och märkte att han fortfarande stod där och jag vinkade till honom snabbt. Han vinkade tillbaka och sedan började han backa, och han försvann i folkmassan. Jag suckade och sedan fortsatte jag in med Alex.
-This gonna be great, trust me. Sa hon och puttade till mig med höften. Jag bara log mot henne och sedan såg ner på mobilskärmen eftersom mobilen vibbrerade. Julia ringde mig. Oj? Jag tvekade för att svara, men jag gjorde det ändå.
-Hej.
-Hej. Sa hon osäkert.
-Vad är det? Frågade jag, inte kaxigt utan bara helt vanligt.
-Förlåt mig. Jag förstår att du har väldigt svårt nu, men jag ville inte att du skulle ha det svårt. Jag fick reda på .. Marias hemlighet av ett misstag. Vi var 9, och det var dagen innan din pappa åkte. Jag skulle på toa och jag gick precis ut från ditt rum när jag gick förbi köket hörde jag allting. Jag erkände inte det till din mamma efter många månader. Och jag skulle inte säga något. Jag lovade henne, och jag ville inte heller att du skulle må dåligt.
Hon bablade allting ur sig, och jag lyssnade. I första sekunderna hade jag inget att säga. Men jag fick tillslut mod igen och sa det jag behövde säga.
-Vi pratar om detta efter min resa, jag förlåter dig. Men jag orkar inte prata eller tänka om detta mer. Hejdå Julia.
Innan hon hann säga något la jag på och Alex såg på mig.
-Who was it?
-Julia.. that.. girl you know?
-Oh..
Det blev tyst mellan oss och vi gick till gaten 7 där det satt folk. Det var flera stycken som skulle till Gran Canaria. Jag och Alex hittade en liten hörna med 7 stolar och vi la våra grejer på platserna mittemot. Sedan bestämde jag mig för att sova. Det var ändå 1 timme kvar tills vi skulle åka. Jag la mitt huvud på Alex knän och hon lyssnade på musiken genom sina hörlurar och hon pillade med sin lila Ipod. Några minuter gick, och jag kunde inte somna. Jag reste mig upp, och genast krossade benen.
-I’m going to WC.. Sa jag och såg ner på Alex med ett litet leende.
-Okay! Sa hon glatt och jag började gå.
Jag kom fram, och märkte hur lång kö det var in till tjejernas toallet. Fan, tänkte jag och såg mot killarnas där ingen stod. Jag var verkligen.. kissnödig. Jag smög förbi kvinnorna och öppnade snabbt som satan dörren till killarnas, sprang in och lika snabbt stängde den efter mig. Okej, alla tre toaletterna var upptagna, utan en. Jag sprang snabbt in i den och låste dörren. Plötsligt öppnades dörren till själva rummet och steg närmades. Jag såg ner på mina skor och höll in annan. Jävlar, jag har rosa randiga converse. Jag kommer dö. Och jag hade rätt, för att stegen stannade vid mig och jag reste mig upp och var klar för att gå ut. Men jag gjorde inte det. Jag lutade mig försiktigt ner så att jag såg på skorna, som stod utanför mig toallet. Ett par svarta sneekers.
-Uhm.. Började killen bakom dörren och jag gjorde en grimas som skulle betyda ’‘fan också’’ för mig själv och sträckte på mig.
Men vad skulle jag göra?
-The WC for womens is available too you know. Sa han sen och jag fick en känsla att slå till killen bakom dörren.
-Is it a girl in here?
-Oh god, what are you doing here??
Dom två killarnas röster från dom andra upptagna toaletterna fick mig att bli helt röd i ansiktet.
-Okay okay, I’m sorry!! Sa jag arg och öppnade dörren.
-I real.. ly.. Jag stannade upp i min mening när jag möttes av välbekanta mörkbruna ögon. Vad i hela friden.
-ZAYN?!
Vi båda kollade på varann med stora förvånade ögon och sedan brast vi båda ut i skratt och jag lutade mig mot väggen, gled ner och skrattade med tårar och skymde ansiktet med händerna. Han gjorde nästan samma sak, han höll om sig om magen och skrattade samtidigt som han lutade sig mot ena av handfaten och han fick glädjetårar i ögonen också.
-What.. The hell are.. are you doing.. here? Skrattade han ur sig och jag reste mig upp och försökte andas vanligt, men självklart tog skrattet över.
-I’m wai.. waiting outside.. Skrattade jag och gick förbi honom med att klappa honom på axeln och jag gick ut. Väl utanför toaletten slutade jag skrattade, med hade ett leende på läpparna och jag kände kvinnornas blickar bränna i nacken när jag gick förbi dom. Pinsamt, men dom kan också göra det. Jag kollade mot Alex håll och märkte att det satt 4 personer vid henne. Inte främlingar, vänner. Vänner från England. Alla var här, inte bara Zayn. Jag kollade på hur dom prata med Alex och ett ännu bredare leende visade sig på mina läppar. Jag fick plötsligt ögonkontakt med Liam som sträckte på sig och pekade på mig med en rolig grimas. Jag skrattade och vinkade glatt. Innan jag ens hann ta ett steg fram för att gå fram o krama om dom killarna jag saknade hade Liam redan börjat springa mot mig och efter 1 sekund var han och kramade om mig.
-Hi! Fnissade jag och kramade Liam om hårt.
-How are you? Is everything okay? Tell me, I was so worried. Sa Liam och skrattade samtidigt.
-I tell you guys later. I’m so happy to see you again! Jag avbröt kramen och Zayn hade precis kommit ut ur toaletten. Vi mötte varandras blickar och började skratta igen och Liam såg konstigt på oss.
-What is it?
Varken jag eller Zayn svarade, vi bara skrattande började gå med Liam till resten. När vi var bara några meter ifrån dom slutade jag skratta och istället sprang jag och slängde mig på Niall och kramade honom.
-Hiiiii! Skrattade jag och han kramade om mig tillbaka medan han skrattade som resten.
-Jess, hello hun.
Jag kröp vidare till Harry och kramade om honom och han hade ett stort brett leende på läpparna.
-You seem happy! That’s good! Sa han.
Jag var glad av att se dom, inte om vad som har hänt.. Åh..
-To see you guys, yes. Sa jag glatt och sedan gick och kramade Louis. Jag satte mig bredvid honom och Alex och hela gänget började prata som vi hade inte sätts på 2 år. Vi hade så mycket att prata om. Men jag sa aldrig om vad som hände. Jag.. orkade inte tänka på det mer.
-But hey, how did you.. get here? Skrattade plötsligt Alex och jag nickade instämmande.
-Well.. When we found out that you went into the hospital, we took the plane to LA after our concert in London. When we went to get our luggage we met Robert .. for like .. fifteen minutes ago and he had bought tickets for us to go with you two too Gran Canaria!
När Louis berättade de sista orden ’’go with you two too Gran Canaria’’ bredde han ut ett stort leende på läpparna och jag skrattade glatt och förvånat.
-This gonna be great!
Alla höll med och vi pratade en stund till tills vi bestämde oss för att sova, eftersom vi skulle till planet om en timme. Jag sov på Alex axel som sov på Nialls axel, som sov på Louis axel, som sov på Zayns knä. Harry hade en egen plats på bänken mittemot, hade sin svarta mössa för huvudet och ögonen, nästan näsan också och hade sitt huvud vid hakan medan Liam la sig över resten av platsen som fanns på bänken med ryggen mot oss. Jag var den ända som inte kunde sova. Jag tog fram min mobil och bestämde mig för att skicka ett sms till Robert. Ett stort tack.
Thank you Robert! Really, for everything. I don’t know what I would to without you. When I’m back, we need to talk about the whole thing.. Thank you again. Take care! x Jess
Jag stängde av ljudet på mobilen så jag inte skulle väcka resten och sedan kände jag hur det vibbrerade och Alex rörde till sig och jag var orolig för att hon hade blivit väckt. Som tur, inte. Jag pustade ut och jag kollade åt Liams håll, som sov fortfarande. Snabbt såg jag på Harry, kollade ner på mobilskärmen och sedan upp på honom igen. Han hade ett stort flin på läpparna och hans lockar stack ut från alla håll från mössan.
-Sleep Haz. Mimade jag och låtsades vara arg och han skrattade tyst till.
-No. Sa han och gjorde en grimas och jag himlade med ögonen och såg tillbaka ner på mobilskrämen och läste Roberts sms.
Like i said before, you are like my daughter. I’ll always be there for you. Have fun with your friends, and text me when you have arrived! RDJ
Jag fick ett leende på läpparna och låste mobilen. Jag kollade tillbaka på Harry som bet på hela sin underläpp och såg på Zayn och Louis. Han pilade nervöst med sina fingrar och jag kollade med honom med höjda ögonbryn.
-Ey. Viskade jag mot honom och han kollade snabbt på mig.
Jag pekade mot en plats längre bort och Harry nickade sakta. Jag reste mig försiktigt upp och vi började gå till platsen. Jag slängde mig ner och Harry bredvid mig.
-Something happend? Frågade jag honom och han skakade snabbt på huvudet.
-No? Han skrattade till och jag nickade sakta osäkert med huvudet. Han ljög.
-So.. Uhm, ehh.. You never answered me.
Jag kollade konstigt på honom.
-Hm?
Han kollade ännu konstigare på mig.
-Louis.. you know?
-What?
Vad snackade han om?
-Wait, did’nt he ask you?
-What?
-Oh god.. Han sträckte på sig och kollade på Louis.
-I’m gonna kill him.
Jag skrattade till och puttade till Harry på axlen och han kollade på mig.
-No you won’t you love him to much. Sa jag och Harry skrattade snabbt till och nickade sakta till.
-Guess I do..
-But anyway, what didn’t Louis ask me?
-I said to him to go to you. He was supposted to ask you from me if you wanna go on a date with me, some day.. but.. yeah.
-A date? Jag höjde ena ögonbrynet och låtsades vara hur ointresserad som helst.
-Yeah.. but .. uhm.
Jag lutade mig bakåt och suckade.
-I take that as a no.. Sa han med en suck och rättade till sin svarta mössa. Jag brast plötsligt ut i skratt och slog till honom ännu en gång på axlen.
-I’d love to! Sa jag och han pustade ut.
-Ofcourse just as friends, you know! Two friends hanging around.
-Mhm, sure.. friends.. yeah.. Retades jag och han kollade ner i marken och log.
-But when you smile at the ground it ain't hard to tell.. Sjöng jag snabbt och flinade efter det och nu var det Harrys tur att putta till mig på axlen. Vi pratade i några minuter sen, några fans kom då och då, och varje gång sa vi att dom inte skulle väcka resten, och alla fans förstod det hur lätt som helst. Vi gick tillbaka när alla hade vaknat och började i några få minuter prata innan vi var tvungna att gå på planet. Vi gick på sist av alla, och det var inte heller så många som skulle till Gran Canaria. Vi satte oss ner längst bak i flygplanet och efter tio minuter var det påväg upp mot himlen. Jag satte mig med Harry och Louis. Louis längst ut, sedan Harry och längst in vid fönsterrutan jag. Alex satt med Zayn på platserna bredvid och Liam och Niall bakom oss. Jag var inte trött längre och började prata med Niall bakom mig. Jag märkte hur Harry började plötsligt röra sig om i sin plats och jag såg på honom. Sedan kom jag på att han säkert ville sova.
-Haz, you can sleep on my shoulder if you want to. Skrattade jag och han såg på mig med ett brett leende.
-My turn now? Frågade han med ett skratt och la sitt huvud på min axel och jag kände hans andetag på min hud eftersom jag hade just nu bara på mig ett linne. Juste, första gången jag träffade honom på flyget sov jag på hans axel. Jag fick ett litet leende på läpparna och märkte att jag hade på min min halsduk på halsen. Jag lät min stora mjuka gråa halsduk från Sverige vara kvar på min hals, den var skön. Efter några minuter började vi bli tystare, och snart somnade alla igen. Jag på Harrys huvud. Jag vaknade av vibbrationer. De små lamporna i taket började släckas och tändas. Jag ryckte på Harrys arm och han vaknade upp också. Bebisskrik hördes längst fram i planet och flygvärdinnorna sprang förbi oss flera gånger förskräckta. Rädslan växte och flyget började skaka. Maskerna från taket släpptes ner och lamporna släcktes helt. Vad är det som händer?!

______________________________________________________________________

Hejsan världen! :)
Jag har inte lagt upp någon del på en lång tid.. För det första har jag haft ganska mycket att göra. För det andra, när jag väl började skriva på 2 delar.. GICK DOM BORT FÖR MIN DATOR DOG. Jag fick typ utbrott, men vad ska man göra? Nu har ni fått en del iaf! En lång en, eller?
Take care!

 

Sjukhuset var mörkt, och bara den lilla lampan i fönstret lyste upp rummet. Jag hade precis vaknat, efter att jag grät mig till sömns. Jag vred mig på andra sidan och fick plötsligt syn på att det var tre personer som sov på varann i den lilla soffan vid dörren. Det fick mig att le smått. Plötsligt rörde sig Alex och hon fick ögonkontakt med mig. Eftersom hon låg underst flög hon upp från soffan så att Justin och James gled ner på golvet och Alex sprang fram till mig och satte sig ner på sängen vid mina ben och kramade mig.

-I’m gonna fucking kill you! Viskade hon och snyftade.

Jag kramade svagt om henne, eftersom jag inte hade så mycket kraft i mina muskler och ben. Vi avslutade kramen och jag såg att Alex grät och jag såg oroligt på henne.

-Why are you crying? Frågade jag hest och hon ryckte på axlarna.

-I was worried.. You are my best friend. Svarade hon och jag log mot henne och kramade om hennes hand. På andra sidan av sängen slängde sig James och han kramade om mig så hårt som aldrig förr.

-You are crazy. Viskade han i mitt öra och jag klappade han på ryggen.

James blev nerputtad av Justin på golvet och kramade som mig mjukt.

-Never bin so worried. Sa han och jag log.

-Take it easy.. I just fainted.

-On a cliff. La James snabbt till, som låg på golvet och försökte få hjälp upp av Justin som avslutade kramen med mig.

-I just.. have a hard time. Svarade jag. 

-Tell us, please! Sa Justin och hjälpte James tillslut upp.

-She need to rest guys.. And by the way I’M SO HUNGRY! Sa Alex allvarligt och jag skrattade lågt och hostade till.

-Go and eat something. Sa jag och log mot alla dom.

-You sure? 

-Yeah.

Dom nickade, reste sig upp och gick ut ur rummet och stängde dörren efter sig. 

Jag skulle precis försöka somna igen när dörren öppnades till mitt rum och ett välbekant ansikte visade sig i öppningen. Han tog ett steg in i rummet och jag ville bara brista ut i gråt. 

-David.. Viskade jag och kände några tårar falla ner för mina kinder. 

Han blinkade några gånger och jag märkte att hans ögon glittrade av tårar som samlades i hans ögon. Men det kändes inte längre lika bra att se honom. Vem var han? Inte min bror. Jag satte mig upp i sängen och torkade snabbt bort tårarna. Han närmade sig och jag flyttade försiktigt på mig, men han märkte det och stannade till. Jag stannade till med att flytta på mig. 

-Hur ska jag börja.. Sa han och jag såg på honom, tyst.

Han tog ett steg närmare och jag kollade bort med tårar fallande ner för mina kinder, ännu en gång.

-Närma, dig, inte. Sa jag sakta och han suckade med skakig röst. 

-Varför sa du inget? Frågade jag och såg på honom.

Han började att mumla något men jag avbröt honom.

-Var det meningen att se mig såhär? Sa jag och såg på hela mig och sedan på honom igen och tårarna rann. 

Han skakade på huvudet och jag nickade sakta.

-Självklart inte, det var ju meningen att jag aldrig skulle få reda på det? Kanske skulle bli bättre så, men nu fick jag reda på det. Varför sa du inget? Varför?! Det sista skrek jag och han såg ner i golvet.

Några röster hördes utanför och både jag och han kollade mot dörren. Sedan kollade han tillbaka på mig och vi fick ögonkontakt.

-Är alla här nu eller?

Han svarade inte på det, utan bara nickade och jag suckade.

-Säg åt dom att jag aldrig vill se dom mer, det gäller dig också. 

-Jess..

-Gå.

-Snälla..

-STICK! Skrek jag och han nickade sakta.

Han vände sig om och började med sakta steg gå mot dörren för att gå ut. Men han vände sig om mot mig och såg på mig med tårar i ögonen innan han öppnade dörren. 

-Förlåt mig. Sa han, öppnade dörren och stängde den efter sig.

Jag ändrade mig redan att jag skrek på honom. Det var inte hans fel ens..Innan jag tänkte igenom allting som hade hänt och förmodligen börja gråta igen öppnades dörren igen och jag såg dom välbekanta två bruna ögonen. Som jag såg upp på, när jag var 3. Som jag för två veckor sen fick se igen. Som jag inte mindes förut, men vilket jag gjorde nu. Dom gjorde mig i första taget glad, men sedan bara ännu mer besviknare. Bakom honom såg jag Maria och hon kollade förskräckt på mig. Hon var orolig. Men jag ville inte prata med henne. Aldrig mer. Robert vände sig om mot henne och pekade ut.

-Go, now. I want to talk with her by my self.

Hon rörde sig inte.

-Alone. Sa han sakta, allvarligare med sin hesa amerikanska röst och jag kollade bort.

Marias steg gick bort och dörren stängdes, och jag kollade på Robert och han satte sig ner i soffan och la huvudet i sina händer och drog händerna genom sitt hår. Han såg upp igen och han suckade.

-I can’t be mad at you that you never gave me the letter.. But I’m sad about what you have to go through. 

-I should never be a exchange student. Muttrade jag och han såg på mig med stora ögon.

-Do you even know how happy and surprised I was that you were back in my house? It was so strange, but I was glad to see you again. When you were a child and Maria took you to Sweden.. Susan did everything to get you back so did I. But Susan loved Josh and thought that you would have a better life with him and Maria in Sweden. 

Jag tystnade, jag hade inget att protestera mot. Inget att säga. 

-In the two years you lived whit me and Susan, I really loved you, like you were my daughter. 

Jag log smått och Robert log tillbaka mot mig. 

-And I understand, if you dont want to talk to me ore somebody else.

-Is everyone here? Frågade jag osäkert och han nickade.

-Yes. 

-I don’t want to talk with them. Ever again. Sa jag ledsamt och lyfte upp benen och la hakan på knäna och kramade samtidigt om benen med armarna. Robert nickade och sedan såg på dörren. 

-Well.. actually there’s one person I want to talk to..

-Should I bring the person in here? Robert reste sig upp och gick fram till dörren och tog tag i handtaget.

-The person is already in the room. Svarade jag och Robert fick ett leende på läpparna.

Han tog tag i soffan och drog den försiktigt närmare sängen och sedan satte sig ner i den med en duns. Just nu ville jag bara bort. Jag ville resa någonstans, där jag kan tänka över allting med mina vänner. Hur bra skulle inte vara det? Jag har blivit sårad av min egen familj, det är verkligen det ända jag vill. Resa bort. 

-I want to tell you everything what happend before Maria took you to sweden. But I think this isn’t the right moment.

Jag var tyst.

-What can I do for you Jessie? I do everything, to see you smile again and that you will stop thinking about your problems.

-Everything? Sa jag och sträckte ut huvudet från knäna och log ett brett leende.

Han skrattade till och nickade.

-They can wait. Sa han och nickade mot dörren och jag log. 

-There’s one thing you can do for me.. Sa jag och han log brett.

Han ropade in James, Alex och Justin och sedan berättade våran ide. Alla tre var ganska förvånade, men dom fick leenden på läpparna och nickade. Dom stannade, medan Robert gick ut och sa åt alla att gå hem. Det tog några minuter för att övertyga allihopa men tillslut kom han tillbaka och sa att alla hade gått. 

Några minuter senare hade Robert övertygat läkarna att skriva ut mig, vilket inte var så enkelt men snart satt vi i Roberts bil. Aldrig skulle jag tro att det skulle gå såhär.. snabbt? Jag satte mig i framsätet bredvid Robert, medan James, Justin och Alex trängde sig ihop i baksätet. Det som gjorde mig glad, var att fast James och Alex hade gjort slut snackade dom med varann som ingenting hade hänt. Jag vände huvudet mot baksätet och pratade med mina vänner, och plötsligt stannade Alex till. Det fick alla att bli tysta.

-Hey.. I don’t even know if my mom would let me go.. Sa hon med darrig röst och såg på mig med en orolig blick.

Det fick James och Justin också att stelna till och dom nickade instämmande.

-And who will pay for all this? Fortsatte Justin.

Jag såg på Robert som hade en fundersam blick på vägen och han trummade med fingrarna på ratten. Jäklar, jag hade inte tänk så långt. Jag lutade mig tillbaka och såg ut genom fönstret, och jag såg hur den mörka kvällen i LA blev upplyst av alla lampor i byggnader. Jag plockade upp min mobil och märkte att den skulle dö om bara några minuter. 

-Robert, do the boys from England know that.. I fainted? 

Han nickade och jag såg tillbaka ner på mobilskärmen. Det var då jag också märkte att jag hade fått flera meddelande för någon timme senare. Sedan hade jag fått 8 missade samtal. Jag låste upp mobilen och öppnade mina missade samtal. 

Julia :*<3

Harry

Your amazing Niall <333

Det fick mig att le. Eftersom det var Niall som hade fått tag på min mobil innan vi sa hejdå så ändrade han sitt namn på kontaktlistan. Jag saknar dom!

Louis

Louis

Zayn

Liam 

Mamma<3

När jag läste den sista, den senaste som ringde fick jag en klump i magen. Hon var inte min mamma längre. Hon har aldrig varit det. Jag hade slut på tårar, efter jag hade gråtit så mycket dom senaste dagarna. Det ända jag fick ur mig var ett snyft och det fick Robert att vända blicken på mig.

-Jess?

Jag bara riktade mobilskärmen mot honom och han gav ifrån sig ett litet ’’Oh..’’ sedan såg tillbaka på vägen. 

-Everything’s gonna be alright, I promise you. Han la handen på min axel och såg på mig igen och jag på honom. Han log mot mig, och det fick mig att le också. Sedan tog han tillbaka handen på ratten och såg på vägen igen medan jag såg ner på mobilskärmen igen. Jag orkade inte ändra namnet på Maria. Jag gick istället in på sms och började läsa från den första.

I’m so worried Jess!! Please, when you are awake and you see this message text me, ok? <3 WE NEED TO TALK. xx Louis

Innan jag svarade läste jag nästa sms, och även fast det var från en person jag inte längre ville känna läste jag det.

Jessie, jag vet att det är svårt för dig att förstå. Jag vill verkligen prata med dig om vad som har hänt, snälla ge mig en chans? En sista? 

Nej. Jag höll in sorgsen och började istället läsa nästa sms. Även fast jag ville prata med Maria, skulle jag inte göra det nu. Om en månad kanske. Eller två.. eller tre..

Hun? What is happening to you? I can’t sleep because of you. You have’nt text me in four days. And now I know that you have fainted on a cliff. Please, talk with me! I’m worried. xxx Haz

Jag läste om smset och sedan bestämde jag mig för att svara.

Hi Harry. The last four days have been so.. strange. I promise I’ll tell you everything. I’m okay, don’t be worried. Go and sleep now. I call you later. xxx

Jag skickade smset och sedan läste jag resten av sms:n. Dom var exakt likadana allihopa. ’‘I’m worried, please talk with me’’ Eller.. ’‘What happend?!’’. Jag svarade på alla - utan Marias - att jag mådde bra, och att jag var påväg hem. Mitt i allt hördes Roberts tjut och det fick alla att stelna till och vända blicken på honom. 

-I know! I knoow! Sa han glatt och jag höjde ena ögonbrynet. Vafan?

Han stannade utanför Alex hus och öppnade dörren.

-Alex, go and get your stuff, I’ll fix the talk with your mom.

-O..Okay.. Sa hon med förvånad, darrig röst och sprang in i huset med Robert efter. Jag mötte killarnas blickar och vi sprang ut vi också till huset. Vi hann fram till Alex och Robert innan hennes mamma öppnade dörren. Jag hälsade på henne och sedan sprang jag upp efter Alex till hennes rum. Justin och James hängde med och när dom kom in i rummet var det ända dom såg var kläder som kastades hit och dit. Vi packade ner Alex grejer snabbt och medan killarna hjälpte Alex gick jag ut ur rummet och lyssnade vad Robert sa till hennes mamma. 

-So they will help the manager and they'll get paid, too. The only thing I need is your approval. Förklarade Robert nere vid hallen.

-Alex would love to have that job! When are they beggining?

-Tomorrow, but the way to Atlanta is long so I must bring them on the set now.

-Now?!

Jag vände mig om och såg Alex springa in i köket och la in mat i sin väska. Gud.. Jag skrattade åt henne och hon gav mig en grimas. Sedan såg tillbaka ner på Robert. 

-Yeah, and everything is paid by the company, so dont worry about the money.

-..Well, I’m going to france the whole month anyway so okay. 

-Great then!

Plötsligt kände jag hur tre personer sprang ner bredvid mig och jag såg när mina vänner sprang ner för trappan och Alex drog med sig sin resväska.

-So can I go?! Frågade Alex och hennes mamma nickade.

-Sure you gonna be okay?

-Promise!

-Do you have everything with you?

-Yep! Mom, have a nice time in france! Alex kramade om sin mamma och hennes mamma log mot henne. 

-Take care, have fun!

Vi vinkade till henne och gick tillbaka till bilen.

-WOW! Did my mom just let me go?! Skrattade Alex och resten.

-Now, time for you guys? Frågade jag och såg på Justin och James. 

-My mom will never let me go. Sa James och kollade osäkert på mig. 

-No, my dad either. La Justin till och jag nickade sakta.

-..I’ll drive you home anyway. Sa Robert och bilen började köra.

-Thanks. Sa killarna i kör och jag satte på mig säkerhetsbältet. 

Vi skjutsade killarna och jag kramade om dom länge. Sedan åkte vi hem till Robert. Vi svängde upp på uppfarten och jag öppnade bildörren. Robert och Alex följde med mig och han låste upp dörren. Vi kom in och där fick jag syn på allihopa. Alla kollade oroligt på mig och jag ville bara springa där ifrån.

 

-I take some of your clothes! Sa Alex och sprang upp medan hela min familj sprang fram till mig.

Susan, Maria, David, Jacob, Josh och Julia?!

-Julia? Sa jag och hon nickade sakta.

Jag såg i hennes blick, hon var osäker att möta min. Hon var rädd för att springa fram till mig och krama mig. Hon visste också. Hon hade alltid vetat om mitt liv. Min bästa vän, ljög för mig?! Jacob drog till i min tröja som han alltid har gjort och jag såg ner på honom och log mot honom. Sedan såg jag upp på människorna jag inte ville prata med igen.

-Leave her alone. Sa Robert och alla rörde sig inte ett dugg.

-We really need to talk sweeth.. började Maria. Jag hade aldrig hört henne tala engelska, så bra också. 

-Prata inte med mig. Sa jag med tårar i ögonen, som började komma tillbaka igen. 

-Jag ville inte såra dig. Sa hon snabbt och plötsligt kom Susan och ställde sig på min vänstra sida.

-She don’t want to talk to you! Leave my daughter alone.

När hon sa dotter fick det mig att inse, att jag hade levt i år med min moster, utan att jag visste det. Jag såg Susan som min idols fru. Inget mer, men hon är min mamma. Min riktiga som jag inte bodde med. Såg bara i media. Och jag kunde inte förstå något om min pappa. 

-No wait.. Sa jag och tog ett steg fram till.. pappa.

-Du.. Sa jag och pekade upp på honom.

-Vem är du? Fortsatte jag och kände några tårar falla ner för mina kinder.

-Jess. Sa han och ville ta tag om min hand men jag drog bort den ifrån honom och såg ner i golvet.

-Svara på min fråga. 

Jag såg tillbaka upp på honom och plötsligt kände jag en hand ta om min arm. Jag vände mig bak och märkte Robert hålla om den.

-I can do this, Robert please.. Sa jag och han tvekade i flera sekunder för att släppa tag om min arm, men gjorde det efter några sekunder i alla fall. 

-Vad menade du i brevet att du inte hade någon annan chans? Frågade jag med darrig röst. Jag skulle snart verkligen brista ut i gråt, men jag höll in allting. 

-Du behöver en förklaring, men inte nu när jag ser dig såhär. 

-Säg det! Nu! 

Han såg på Robert, som inte förstod vad vi sa men han förstod ändå Josh blick och nickade. 

-Ta dom här. Läs, när du har tid snälla. Han räckte fram mig några kuvert och jag såg på dom.

-För min skull, snälla. Bad han och jag tog emot dom.

-Okej. Fick jag ur mig och backade ett steg tillbaka till Roberts och mammas närhet. Plötsligt hördes det steg springande ner för trappan och alla blickar vände sig dit. Alex sprang ner med min resväska och när hon kom fram till mig räckte hon fram den till mig.

-Where are you going? Frågade David, och han pratade flytande engelska. Som han innan inte har gjort. 

-Away from you, I need.. space from you. Svarade jag och mötte Davids blick. Jag gav honom en ’‘förlåt’’ blick och han låg bara smått. Det var trots allt aldrig hans fel. Han var alltid vid min sida, alltid stöttade mig. Och jag såg honom fortfarande som en bror. 

-Kan jag få följa med? Frågade Jacob och såg upp på mig med stora ögon. Jag satte mig ner i huk och kramade om honom.

-Nej. Svarade jag sorgset och kände ännu några tårar falla ner för mina kinder. 

Jag avslutade kramen och såg på Susan och sedan Robert. Nu ville jag iväg. 

-Du får inte gå. Sa Maria allvarligt.

-Sluta. Sa jag, höll fast blicken på Robert och han såg osäkert på mig.

-Nej, vi ska snacka! Röt hon och tog tag om min arm.

Jag tappade andan, jag har aldrig sätt min mamma såhär. Det gjorde ont när hon tog tag om min arm med sin ilska och jag förstod inte vad hon ville. Josh drog tillbaka henne och hon släppte taget om min arm. Direkt efter det kom Susan, tog mjukt om armen Maria just tog i så hårt och smekte den med tummen.

-Leave me alone. Sa jag sakta, vände mig om och brast ut i gråt. Jag sprang in i bilen med Alex efter. Att jag faktiskt trodde att Julia var min bästa vän. Att jag faktiskt trodde att Maria var min mamma, även fast hon surade då och då. Att jag faktiskt alltid hade sätt Josh som en kändis. Att jag faktiskt alltid har sätt David och Jacob som världens finaste brosor. Och det var dom, jag älskade dom. Även fast vi inte var släkt egentligen.. Den ändra frågan som flög runt i mitt huvud var, visste Indio om allt detta?

Alex kramade om mig och jag gjorde en bit av hennes tröja blöt av alla mina tårar. Vi avslutade kramen när bildörren öppnades och Susan såg på mig.

-Take care, and talk to me when you are ready. Sa hon och log mot mig.

Jag nickade och gav henne ett leende. Ett leende till min riktiga mamma. Hon stängde igen dörren och jag såg resten stå vid ingången. Robert satte sig vid ratten och såg bak på mig.

-Soon will you be in Gran Canaria, free from problems. Sa han och såg tillbaka på vägen, och vi körde iväg mot flygplatsen. Det var min plan. Att åka med mina vänner till Gran Canaria.

-Sorry, I forgat that they was home.. Fortsatte Robert och jag rättade till mig i bilsätet.

-It’s okay..Snyftade jag och han såg i backspegeln och mötte min blick. Han gav mig en snäll, uppmuntrade blick och sedan såg han tillbaka på vägen. 

-Let’s go. Viskade Alex och jag log mot henne.

Gran Canaria....Jag såg ner på kuverten jag höll i handen och packade ner dom i handbagaget. 

 

 

http://www.youtube.com/watch?v=1bCVkbzMfUM - lyssna medan du läser

Jag kände mig svagare än någonsin, och jag vaggande svagt bakåt några steg. Sedan slängde jag ner tidningen på golvet och sprang ut ur huset med tårar rinnande för mina kinder. Har jag varit lurad om vem jag är hela mitt liv?! Jag kastade på mig min skinnjacka, tog på mig mina converse och sprang ut ur huset, och började springa. Springa så långt som möjligt från detta huset. Alla frågor, funderingar, minnen flög runt i mitt huvud. Jag tänker aldrig komma tillbaka till detta huset. Aldrig. LA värmen var skön och vinden blåste bort mina tårar på kinderna. Jag sprang ner för den välbekanta gatan och sprang förbi James hus. Två killar stod utanför huset med sina skateboards och jag märkte redan från långt håll vilka det var. Justin och James. Deras blickar fördes mot mig och jag sprang gråtande förbi dom, utan att säga ett ord. Det tog inte en lång stund när dom märkte att det var jag, Jessie den glada tjejen som gråtande sprang förbi dom.
-Jess?! Wait!! Hörde jag James ropa och dom kom närmare mig med sina skateboards.
-What happend? Frågade Justin som skulle precis åka fram framför mig för att stoppa mig när jag svängde in i en mindre väg och jag lyckades komma undan dom. Jag sprang så fort det bara gick och jag sprang in i mindre och mindre vägar. James och Justin röster hördes mindre och mindre. Jag kände att jag började springa ifrån området, och det slutade med att jag stannade på en klippa, vid havet. Jag lät tårarna rinna ner för mina kinder och jag såg upp mot himlen. Jag stannade med blicken på ett speciellt moln, som hade bildats till något liknande ett hus. Hus, mitt hem. Mitt hem, vart var mitt hem? Vem var min familj jag delade min kärlek med och hade fredagsmys med dom varje fredag? Allting var en jävla stor lögn. När jag tänkte på att David och Jacob inte är mina riktiga syskon fick mig att falla ner på marken och krama om gräset med all ilska jag hade och tårarna rinnande ner för mina kinder. Vilka var dom då? Jag suckade och försökte stoppa tårna rinna ner för mina kinder och jag la mig ner på rygg och såg ännu en gång upp mot himlen. Molnet var borta. Borta som mitt hem, som jag egentligen aldrig har haft. Jag samlade kraft, ställde mig upp igen och tog några få djupa andetag. Jag tog ett steg till och såg ner för stupet. Plötsligt hörde jag dom två välbekanta rösterna bakom mig och jag suckade.
-Oh shit.
-Uhm Jess.. take a step back, please?
-Don’t do it Jess, you know that you can get help from us.
-You can talk with us.
-Just please, take a step back.
Jag vände mig om mot dom och suckade.
-I’m not here to take suicide. Mumlade jag och dom pustade ut.
-Leave me alone. Sa jag sedan och dom kollade konstigt på mig.
-But J.. Började dom och jag avbröt dom.
-Leave me alone I said! Sa jag allvarligare och högre.
Dom tvekade, i flera sekunder men tillslut nickade som sakta, och åkte bort med sina skateboards och lämnde mig med mina egna tankar. Jag vände mig om tillbaka mot stupet och jag kände mig svag, ännu en gång. Jag förstod ingenting. Allt var så svårt, för ingen ville säga något till mig. Förklara, varför just det blev som det blev. Varför just jag? Jag är en vanlig svensk tjej! Jag fattar inte! Av all ilska i mina tankar,  kände jag plötsligt hur hela jag blev som en fjäder och jag vinglade till. Jag såg att jag föll ner på rygg, jag kände smärta i bakhuvudet och allting blev svart och jag hörde ingenting.
-Jess everything’s gonna be alright. Hörde jag en svag röst säga och jag kunde inte öppna ögonen. Jag kände att jag låg i en säng och det var flera röster som hördes svagt överallt omkring mig. Jag fick snabbt upp ena ögonlocket och såg svagt omkring mig. Ljuset bländade mig och det sista jag såg var Roberts bruna ögon, allt blev svart igen.

-Jessie! Come on we’re going to aunt Maria. She just came back from Sweden.
Mammas leende var brett och solen sken starkt när vi kom ut. Mamma räckte fram handen till mig och mina små händer kramade om hennes tumme. Jag traskade med klumpiga steg efter mamma och en annan hand visade sig framför mig och jag kramade om handens tumme. Jag såg upp och möttes av de bruna ögonen och ett stort leende på läpparna.
-Later we go to the playground! Skrattade mannen och jag fnissade och nickade och hoppade till av glädje. Han var snäll!
Bildörren öppnades och vi körde iväg, och snart öppnades bildörren igen och en mörkhårig kvinna sprang med små steg till mig och jag log mot henne. Moster!!! Jag sprang med klumpiga steg och hon lyfte upp mig i famnen.
-Hi sweetie. Fnissade hon och en välbekant man kom fram till oss.
-Daddyyy! Fnissade jag och vifta med armarna och han log mot mig.
Mamma såg på pappa med en allvarlig blick och den snälla mannen med bruna ögonen ställde sig bredvid henne och la armen runt henne och tryckte henne närmare sig. Varför var inte pappa med oss lika mycket längre?
Kvällen var kall, kallare än förut och jag vred mig runt i spjällsängen, som gjorde mig varm. Plötsligt öppnades dörren hastigt och ljuset från andra rummet fick mig att gråta. Den mörkhåriga kvinnan gick med snabba steg in i rummet lyfte upp mig i famnen och sa åt mig att vara tyst. Sedan såg jag en mörkblå bil och pappa hoppade in i bilen vit ratten medan jag satt i mosters knä. Bilen började köra och jag såg mamma springa ut ur huset med en sorgsen, förvånad, skräckslagen blick och hon ropa högt efter oss. Vad var det som hände?

Jag vaknade upp. Och mitt hjärta bankade hårt, hårdare än någonsin. Jag var svettig och jag visste inte vad jag skulle göra. Smärtan i bakhuvudet var mindre, och jag ville bara brista ut i gråt. Jag mindes. Jag mindes den stunden jag försvann från min mamma. Susan.

 

Tre dagar senare.
Jag kunde hela brevet utantill. Jag läste det om och om igen, flera gånger. Första skoldagen var spännande, men jag var instängd. Jag pratade inte lika ofta som jag brukade, jag var inte mig själv. Jag hade inte sagt till någon om brevet. Inte ens Robert, som brevet egentligen var till. Alla undrade vad som var med mig, jag svarade likadant på alla: Jag saknar Sverige.Det gör jag, men det är större problem jag har. Är Josh Brolin min pappa? Och jag tänker inte heller låta bli att få reda på om det är sant. Eller om det var ett stort dumt dåligt skämt som jag inte förstår mig på.
Jag stod framför spegeln i badrummet, med händerna på handfatet. Jag stannade hemma idag eftersom jag inte mådde bra, för det gjorde jag faktiskt inte. Feber i morse, stor hosta som just nu var över. Jag såg på mitt svarta linne och blåa mjukisbyxor. Sedan fortsatte jag försöka övertala mig själv att säga vad som har hänt till någon, men jag visste inte vem. Jag visste inte ens om det ens var bra. Jag tänkte Julia först, men det fick mig att tveka hon skulle bara ta det negativt o säga att det är falskt alltihop. Men det var det inte, det kändes inte så. Jag skulle definitivt INTE ringa David, han skulle få utbrott, och inte mamma heller.
-Okej, det är säkert inte sant, din pappa åkte ju till Afganistan. Viskade jag till mig själv och försökte låta övertalande men det funkade inte. Jag kunde inte låta övertalande när jag faktiskt inte visste någonting om vart min pappa försvann.
-Jeeesss! Hörde jag Robert ropa och jag låste snabbt upp dörren, puttade ut den med benet, lät dörren öppnas själv medan jag stannade kvar vid handfatet med blicken i spegeln. Dörren öppnades helt och i öppningen stod Robert. Jag mötte hans blick i spegeln och vi log mot varann.  
-Hi! Han log brett.
Jag gav honom ett litet leende tillbaka, vände mig om mot honom och han suckade till.
-I know you miss Sweden.. Call S.. your mom?
-Before you came I was talking with her. Ljög jag och plockade snabbt upp min mobil ur fickan och viftade till med den.
-Good then! Sa han och tog ett steg in.
-Susan and I are going to a resaurant, you are coming with us right?
Jag hade chansen nu.
-Nah.. I don’t feel for it. I have homework by the way.
-Oh okay.. Sa Robert och sköt ut underläppen.
-Next time. Sa jag och log mot honom och följde med honom ner där Susan stod påklädd och såg på mig med en konstig blick.
-Are you not going with us?
-Still sick. Förklarade jag och hon skakade sakta på huvudet.
-Hope you’ll get better soon.
-I promise. Fnissade jag och hostade till.
Robert kramade om mig med ena armen och jag kramade tillbaka honom. Det kändes inte alls konstigt längre att bo här. Inte alls. Snart två veckor. Sedan kramade Susan om mig och hon gav mig en puss på kinden.
-Bye sweetheart. Sa hon och log mot mig.
-Bye, have a great time.
Dom log brett mot mig, båda två och jag stängde dörren efter dom. Jag traskade in i köket, såg ut genom fönstret och jag hörde lågt vad dom sa.
-You are like a mother to her. Sa Robert och öppnade bildörren för Susan.
-Well.. you know why right? Svarade hon och såg in i bilen.
-She grow up so fast. Fortsatte hon innan hon satte sig ner i bilen och jag blev helt stel. Jag såg till att fönstret stängdes och att dom körde iväg när jag bara brast ut.
-VAD I HELA JÄVLA FRIDEN?!?!??!?! Skrek jag över huset så att det ekade. Jag gled längst med väggen och tyckte själv att jag uppförde mig som en psykiskstörd människa. Jag behöver prata med någon. Nu. Jag tog fram mobilen och bläddrade genom alla kontakter. Det stannade på bokstaven N. Jag tryckte på kontakten innan jag hann ringa mig och efter några sekunder svarade han.
-It’s Niall.
-Niall? Hi, Jessie here.
-Oh hi Jess! I didin’t notice your number. Han skrattade till och det fick mig att le.
-Am I disturbing you? Frågade jag osäkert och reste mig upp och började gå i hela huset fram och tillbaka.
-No! No! The lads and I just ended up a interview.
-Say hi to them from me.
-Sure!
Det blev tyst för några sekunder och plötsligt hördes det flera röster.
-HI JESS! Sa Louis, Liam Harry och Zayn högt i luren så att det gjorde lite ont i örat och jag skrattade till.
-Hi.
-Yeahyeahyeah, she called me not you guys, duuh! Sa Niall och jag hörde hur han gick bort från dom.
-Okay, I hear that something is wrong whit you Jess. What is it?
Jag tog ett djupt andetag och tänkte igenom först hela situationen. Sedan berättade jag allting från början och jag skrek nästan av all ilska jag har fått för jag inte förstod vad som var pågång. Var Josh Brolin min pappa? Omöjligt.. väl? Jag avslutade och Niall var helt tyst.
-So, that’s all. Sa jag med lugnad röst och Niall var fortfarande tyst.
-That’s so strange. Jess, you maybe should read the letter again you ma.. Sa han tillslut men jag avbröt honom.
-Niall I’ve read it a hundred times.
Det blev tyst igen.
-Look after stuff you can have as prove that the letter Josh wrote is true.
Lät ganska bra, och det var det jag också funderade över, därför stannade jag hemma och inte följde med Robert och Susan.
-Yeah, I’m going to do it.
-Mhm, do it. Anyway.. We miss you Jess!
-Miss you too!
-Specially Harry.. Viskade han och jag skrattade till.
-Yeahyeahyeah..
Han skrattade och jag hörde Louis fniss i bakgrunden. Sedan kom plötsligt Harrys röst och det blev tyst mellan Louis och Niall. Han skrattade till, och sedan försvann Louis och Harrys röster. Niall skrattade till och pustade ut. Att höra killarnas röster fick mig att sakna dom ännu mer.
-We need to go now.. Sa Niall och jag nickade, även fast han inte såg att jag gjorde det.
-Mm, bye Niall!
-Bye Jess take care.
Där avslutades våran konversation och jag la ner mobilen i fickan och såg mig runt i huset.  Det skulle självklart kännas fel att gå till Roberts rum och rota efter grejer. Men han var ju inte hemma.. och jag skulle inte stöka till något. Jag började försiktigt gå upp för trappan och blev nervösare ju närmare jag kom Roberts rum. Jag öppnade dörren försiktigt och möttes av ett ljust klassiskt rum. Det var fint, jag hade varit här innan men det var då jag var här för första gången då jag nästan inte kom ihåg någonting för jag var så trött. Jag såg runt i rummet och fick syn på ett skrivbord. Jag satte mig ner i den svarta fåtöljen vid skrivbordet och kollade på pappren. Plötsligt hörde jag hur något ramlade ner på golvet och jag hoppade till. Jag la under det jag höll på att kolla på och såg ner på golvet där det log papper men också tidningar från 1997, året jag föddes. Jag plockade upp tidningen och blev genast svag när jag läste första sidan. Åh herregud.

Josh Brolin and his whife Susan have a daughter!
Now, Josh Brolin got his first child with his wife Susan. The birth was delayed, but the parents with they new child looks happy together. It's a girl, and Hollywood celebrities have decided that she should be named Jessie. Now everyone wonders if this girl will become a film producer like her mother, or perhaps a celebrity like her dad?

Nej. Jag blev Jessie Andersson. Tjejen från Sverige, där hennes mamma heter Maria och hennes pappa åkte till Afganistan. Där hon har två syskon som hon älskar med hela sitt hjärta. Hon var inte Susans dotter. Det var omöjligt. Vem var jag, egentligen?!