Indio körde den svarta BMWn och jag satt i framsätet och såg ut från bilfönstret. Havet syndes längre bort vilket fick mig att få en känsla av att bada. Om jag ska erkänna så ändrar jag inte att jag träffade Indio, James och Justin.. dom ville hjälpa mig. Vilket var ett stort mirakel. Vi körde in i Malibu och vi började köra förbi enorma villor. Wow, vem var Indios pappa?
-Have you met any celebritys yet? Frågade Indio och såg på mig och sedan på vägen.
-Actually! One Direction.
Killarna såg på mig, och James läppar hade bildat ett litet O.
-What..? They we’re really kind! Fnissade jag.
-How did you met them? Frågade James upphetsat och satte sig så att han hade huvudet mellan båda framsäten och han såg på mig.
-James is a little fan.. Förklarade Indio.
-Hh, g..ay.. Hostade Justin och jag brast ut i skratt.
-Stop it. Sa James och slog till Justin på armen som himlade med ögonen.
-So! Tell meee! Skrattade James och såg på mig med ett leende.
-In the airplane from Sweden I met Harry and then we beggan to talk. When we landed in LA I met rest of the band and they we’re really kind!
-My god. Skrattade James häpet och jag log mot honom.
-They are in LA right now..
James lyste upp i ett leende och nickade.
-And I’m not gay I have a girlfriend. Sa han för att jag inte ska tro att han är gay bara för han killar ett boyband. Heh, började tro det i första sekunden.
-We’re here.. Sa Indio och svängde upp på en uppfart till ett stort hus.
-Wow. Fick jag ur mig och kunde inte sluta se på huset. Affärsman som pappa, typ eller? Ganska bra affärsman, alltså.. Hela huset var enormt samt trädgården som sedan blev till strand. Strandtomt, not bad.
-I think dad is home..
-Going back home to your mom tomorrow? Frågade Justin och gick ut ur bilen samtidigt som jag.
-In two days. Svarade Indio.
Efter det slutade att jag lyssna på något någon av dom sa. Jag stod vid bilen och såg runt omkring mig. Indios pappa var riktigt rik..
-Okay Jessie, let’s go in. Sa Indio och log mot mig och jag nickade.
-You’re dad.. who is he? Frågade jag och innan Indio svarade hade James öppnat dörren.
-So yeah, well i dont really know how it should work but..
Den manliga rösten kom närmare och jag såg in i huset. Wow. Jag märkte att killarna vinkade till någon och jag vände mig snabbt om. Jäävlar..
-Oh god..
’‘Who’s this?’’ mimade min största idol, Robert Downey Jr och pekade snabbt på mig och log samtidigt som han först såg på killarna och sedan på mig. Jag ville bara dö. Herregud vi är i fel hus! .. Väl?
-Tell you later! Sa Indio snabbt och tyst och Robert nickade snabbt.
-Indeed i have and I really.. No but.. Seriously i think.. Sa Robert samtidigt som han gick bort till köket och började göra något där medan Indio och killarna skrattade åt mig åt min reakion.
-Do.. Do you guys know who he is?! We’re in wrong house! Sa jag nervöst och var påväg ut när jag märkte att ingen av killarna följde efter mig.
-Hey! Are you guys.. wait.. Nu slog det mig. Indio.. Indio var hans son. Indio?! Jag har sätt några få foton på han innan men.. Åh herregud. Killarna brast ut i skratt och jag stod där helt förstelnad.
-I’m so stupid.. Skrattade jag och bet mig i läppen.
Några få sekunder senare var vi påväg mot Indios rum och jag kollade mig runt i huset som var enormt och jätte fint! Indio öppnade dörren till ett avlång mörkt rum. Som var skit snyggt. Längst bort bakom en vägg hade han en dörr till en stor alta, som hade ingång till huset från andra ställen.  
-Amazing. Sa jag och Justin ställde sig bredvid mig på altanen.
-Well, it’s like a second home for me.. Indio and I’ve been friends since we we’re five.
-Nice. Sa jag och log mot honom.
Indio med James efter kom ut till oss efter några sekunder och vi började prata. Dom berättade om sig själva och jag berättade mer om mig och Sverige.
-So! Hörde vi plötsligt någon säga och klappa i händerna.
Alla vände sig om och Robert stod vid den andra ingången till huset och gick ut på altanen.
-Hi sweetheart. Sa Robert och såg ner på mig med ett leende när han kom fram med sina svarta solglasögon på näsan och världens största smilegropar. Som på alla videos och bilder på google.  
-Hi! Sa jag och kunde inte sluta le.
-Jessie. Sa jag och sträckte fram handen och han skakade om den. När vi skulle släppa tag om varandras händer höll han istället fast den och såg ner på den.  
-What happend to your hands? Sa han och undersöka min handflata.
-She fell on gravel! Förklarade Justin och Robert nickade.
-Did it hurt? Frågade han och släppte tag om den och började gå för att sätta sig bredvid Indio.
-Just a bit.
Han satte sig ner och i några få sekunder kollade vi alla ut över utsikten.
-Well, who’s Jessie? Frågade tillsut Robert och killarna såg på mig.
-We found her.. skrattade Indio och Robert höjde ögonbrynen.
-Let her tell about herself.. Skrattade James och slog till Indio på armen.
Alla blickar fördes på mig och jag harklade till.
-I’m from Sweden.. började jag och Robert nickade, lyssnande.
-And I came here as an exchange student, but in the hotel everything went wrong so i never got a room.
-What a hotel.. muttrade Robert och jag suckade och nickade.
-Yeah.. After that I beggan to walk and after a few hours they find me on a rock.. lost. Förklarade jag med att litet skratt på slutet och Robert nickade.
-And she’s here cuz i wanted to help her. Dad, can she live here a few days?
Pappa gav Indio en allvarlig blick. En lång en. Tillslut ryckte han på axlarna och log.
-Sure, I show you you’re room. Han såg på mig och reste sig upp.
-What? No.. I can sleep here outside ore on a couch.. It’s okay.. Or..
-This is a big house, we gonna find a room for you.. Skrattade Robert och jag ville inte säga ifrån.
-And we’re going to play FIFA.. Tjöt James och sprang in med Justin efter in i Indios rum.
Jag kollade efter dom, men dom var redan borta inne i Indios rum. Försiktigt och med små steg följde jag efter Robert och han visade mig dessutom lite i huset.
-Here is the livingroom.. Sa han och gjorde en gest mot rummet så jag kikade snabbt in.
Jag nickade och log mot honom och sedan fortsatte vi upp för en lång trappa.
-Bathroom, a.. room, also a living room.. My room.. Sa han och pekade på olika dörrar när vi stod i mitten av en cirkel med soffor, soffbord, bokhyllor, piano och tv.
-And this is you’re room. Sa han och sprang fram till en dörr och öppnade den.
Jag följde med honom in och det var verkligen inte det jag tänkte mig. För det första. Det var jätte stort, det var skit snyggt, jag hade en egen balkong och toalett, plus en walk in closet. För det andra, var alla möblerna skit stora och snygga. Rummet var ganska mörkt rött och brunt men det var otroligt snyggt.
-This is the smallest room, do you wanna have the room th.. började han och ville peka mot en dörr och jag skakade på huvudet.
-It’s okay. This is.. perfect. Thank you, really. Sa jag och Robert log.
-Well, guess you are really tierd, go and sleep and Indio will probaly come and wake you up to dinner.
-Okay.. Thank you, again. Sa jag och Robert log mot mig.
-No problem, sa han och stängde dörren efter sig.

Dom okända LA gatorna var helt tomma. Även om det var LA. Jag såg ner på mobilen som snart skulle dö o såg på tiden. Halv fyra på natten.. Jag kanske kan betala för ett rum i alla fall? Jag letade i resväskorna efter min plånbok o ju mer jag letade och inte kunde hitta den gjorde det mig ännu oroligare. Den var borta.
-Helvete! Sa jag för mig själv och puttade undan resväskan med ilska. Min plånbok var borta o jag hade ingenstans att bo. Vad skulle jag göra? Börja gå mot såkallat.. Ingenstans? Där jag förmodligen träffar på ett gäng fulla killar som kommer våldta mig o allt. Jag suckade och satte mig mer på väg kanten. Liv rädd. Jag sänkte huvudet i knäna o lät armarna slappt hänga över huvudet. Musik dunk hördes längre bort och en bil med tjutande fulla ungdomar körde förbi i en bil. Jag kommer dö. Jag lät dom skakiga o livrädda tårarna rinna ner för mina kinder. Jag kollade upp o snyftade till. Mamma kommer mörda mig när hon får reda på detta. Som hon inte kan eller får, jag klarar mig helt själv.. Jag reste mig upp o letade upp mina resväskor i mörkret.
-Jävla hotell.. Muttrade jag för mig själv o drog med en av väskorna som hade lite kläder men mycket utrymme för annat. Den var lättare o smidigare att försvara sig med.. Om något hände så skulle jag bara slå till personen i fejset. Ja,.. Okej. Bra.
Men innerstinne visste jag att förmodligen detta var den sista natten i mitt liv, någonsin.
Det skulle ändå bli morgon om typ en timme så allt skulle gå bra, säger vi.
Jag började gå. Med en resväska efter mig. Jag visste inte var jag skulle men någonstans. Jag hade gått i några minuter när jag hörde att det var ett skrattande o tjutande killgäng påväg mot mig. Jag samlade till mord o killarna kom fram bara efter några sekunder så jag skulle ändå inte hinna gå över till andra sidan av vägen.
-Helloo gorgeous.. Skrattade en av dom o dom stannade. Dom var ungefär 6 stycken och alla dom stank alkohol.
-What are you doing here sweetie?
-I'm walking. Svarade jag drygt o en av killarna kom närmare mig.
-Wanna come with us, and have fun? Han log sånt där fult leende o hela han stank alkohol.
-Yeah sure, I'm just going to call my dad, he's a cup you know..
Sa jag o började ta fram mobilen o låtsas knappa in ett nummer. Killarna bytte ut blickarna med varann.
-You won't do that, right? Frågade en av dom o skrattade.
Jag gav honom ett fejk leende o skakade på huvudet.
-Nah, I'm just doing right now .. Oh hi dad!
Jag låtsades prata med en polis pappa, vafan? Killarna kollade på mig med tomma blickar o alkohol stanken blev bara större omkrig mig.
-Oh, okay well you're here in one minute, great.
Killarna började sakta gå ifrån mig. Bara efter några sekunder började dom småspringa lite vinglit. Jag pustade ut all min rädsla jag hade inombords o började gå vidare samtidigt som jag la min urladdade mobil i fickan. Efter en halvtimme kom jag ut på en motorväg och några få bilar körde förbi mig medan jag gick längst med vägen i buskar. Även fast det var natt kunde jag se klippor. Jag kunde i alla fall få en fin morgon vid en soluppgång.. Jag började gå mot klipporna och sedan snabbt springa över vägen för att sedan snubbla o ramla på grus.
-Shit.
Smärtan växte snabbt på handflatorna och mina knän sved. Jag kollade på mina handflator som var helt blodiga och jag hade fått ett litet hål både i tröjan o byxan. Jag drog upp mig med hjälp av en gren som stack ut från klippan och tog bort smutsen från byxorna vilket var ganska onödigt när jag sedan fick klättra upp för klippan och blev ännu mer smutsig. Jag kunde dra med resväskan en liten bit med sedan kunde jag inte ha med den längre. Jag kollade efter ett ställe jag kunde gömma den på och fick syn på en buske. Med snabba ryck kastade jag väskan bakom busken och fortsatte klättra upp för klippan. Handflatorna sved men det var det sista jag tänkte på. Just nu ville jag bara komma upp. Det började bli ljust och jag kunde tänka mig att klockan var vid fem. Med smärta i händerna och torka i munnen längtande efter mat o dricka kom jag upp precis till soluppgången. Den var vacker. Jag satte mig ner på en liten sten o lät dom första strålarna nudda vid min hy. Jag klarade av natten. Åh gud, jag gjorde verkligen det. Jag satt på stenen en lång stund och lät solens strålar värma mig. Jag kände på mina läppar som hade blivit super torra redan nu och en bit av underläppen började försiktigt blöda. Jag torkade bort blodet som fortfarande rann och såg ner på mina knän. Dom hade flera blåmärken. Jag suckade och blundade samtidigt som jag höjde huvudet mot solen.Solen var ganska högt uppe och trafiken hördes väl när det plötsligt hördes röster som snabbt närmade sig mig. Jag vände mig om och märkte tre killar klättra upp samma väg som mig. Dom kom tillslut fram och blev helt stumma när dom såg mig. Jag vände mig tillbaka och såg mer på mina handflator. Dom var fortfarande lite blodiga.
-Are you okay? Frågade en av killarna och ställde sig bredvid mig och såg ner på mig. Jag såg på killen och nickade.
-Yeah..
-Doesn't look that. What happened to your hands?
-I fell down on the gravel.
-Ouch..
Killarna ställde sig vid mig och en av dom tog till och med i mina händer o såg på dom och sedan satte sig ner på en sten nära mig.
-Where you from? Frågade killen på stenen.
-Sweden, wow I didn't thougt I was THAT bad at English.
Killen skrattade.
-You are good at it, really, but it still don't sound like an American gal.
Jag nickade o log.
-Have you get lost by the way? Frågade den tredje som var bakom mig.
-Kind of.. I don't have any place to live.
-What..Wh..A.. Why.. ? Började killen bakom mig men fick aldrig fram det han ville säga och jag började berättade varför jag är här.
-I am an exchange student and it happened a thing in the hotel I would stay in.. but as I said it happened problems so I never got a room. I did not know where I should go, so I started walking and ended up that I came here.
Killarna såg på varandra och gav varandra menande blickar.
-It maybe sounds stupid, but my dad lives in Malibu and you maybe could stay there, for the moment?
Det lät konstigt. Världens konstiga ide. Aldrig att jag åker med killar jag inte känner till en av deras pappa och bor där.
-No thanks, i dont even know your names.. It feels weird you know?
-My name is Indio. Sa killen som ställde den konstiga frågan och log stort.
-Jason. Sa killen på stenen och nickade med huvudet.
-Justin. Sa den tredje och jag såg på honom och sedan tillbaka..
-Jessie.. Sa jag och killarna log.
-By the way, what are you guys doing here?
-Uhm, we’re where here yesterday and Jason lost his phone.. So we came here to look after it and then we saw you. Förklarade Justin.
-Okay. Sa jag snabbt och log.
-No but seriously, you need help.. please let me help you? Indio räckte fram sin hand och jag hade inget annat val. Vad skulle jag göra, stanna här? Jag följer hellre med. Definitivt.

Självklart!
..Vänta. Åherregud jag.. sitter bredvid Harry Styles från One Direction. Jag började bli svettig och jag kliade mig nervöst på armen.
-How old are you? Frågade han och hans röst fick mig att bli lugn på något konstigt sätt.
-15, and you’re like.. 19?
-17..Skrattade han och jag nickade.
-I’m not a big fan of you so I dont know so much about you. But my friend is!
-Cool.
Det blev tyst och jag visste inte vad jag skulle säga.
-But wait, you are a exchange student and you are 15? Should you not be like.. 16, 17?
-Well..I started primary school when I was five. So, a year earlier than i should.
-Oh, okay.
-Where are the rest of the band?
-They are at the back of the plane. The tickets went wrong so I had to sit alone here.
Vi pratade i en liten stund till och sedan bestämde jag mig för att sova. Första minuterna kunde jag inte hitta den rätta positionen och jag rörde mig ganska mycket.
-Jessie, otherwise you can sleep on my shoulder..
Jag sa nej tack först. Jag ville inte vara för på.. och fortsatte i några minuter till att somna, men ändå slutade det att jag somnade på den kända Harry Styles axel.

-Jessie, wake up.
-Wait, you know her?
-Yeah we beggin to talk.
-Aww Hazzaa..
-What?
Meningarna väckte mig och jag öppnade ögonen sakta. Fem suddiga ansikten såg ner på mig och jag mumlade för mig själv.
-Sluta. Sa jag och stängde ögonen igen.
-What did she say?
-Dont know, she’s swedish.
Sen blev det tyst igen och sakta kunde jag somna igen. Skönt.
-Jessie, please wake up.
-Tyst. Mumlade jag igen och kände att mitt huvud föll ner från Harrys axel.
-She’s talking swedish..
-Well, we know that Niall.
-Uhm.. Harry she’s sleeping on you thighs.
-Hm.
Det blev tyst igen och jag började somna om.
-Okay.. Jessie WAKE UP.
Två händer lyfte upp mig och skakade om mig och jag vaknade. Jag öppnade ögonen och såg hela One Direction se på mig. Efter några sekunder efter tänkte jag om hela konversationen dom hade och jag blev helt röd i ansiktet.
-Oh gosh.. Sa jag och dom skrattade.
-Jessie, right? Sa .. Louis och log mot mig samtidigt som han räckte fram handen till mig och hjälpte mig upp från sätet.
-Yesss.
-Nice to meet you, now.. take your stuff and then we will go.
-Okay.
Jag tog min väska och drog med den ut. Vi kom ut och jag möttes av värme. Det var mörkt ute men fortfarande varmt. Åh gud, jag är i LA. Jag andades in luften och sedan fortsatte vi in i flygplatsen där jag fick resten av mitt bagage. Sedan gick vi alla mot taxin.
-So, Jessie. Tell me about you.
Den blonda killen började gå bredvid mig och jag log mot honom. Niall var det, tro jag.
-Well. My name is Jessie and I’m 15. I’m from sweden and I love to dance.
-Awesome, are you good at it?
-At what?
-Dancing.
Jag skrattade och ryckte på axlarna.
-I dont know..
-She is. I mean, look at her. She look like a dancer. Sa plötsligt en annan kille i brunt hår. Liam..Han började gå bredvid Niall och log mot mig.
-Yeah, Liam knows things like that, he’s girlfriend is a dancer.
-Nice. Sa jag och log.
-How long are you staying in LA? Frågade en kille i svart hår och började gå bredvid mig.
-A year.
-Wow! So long?
-She’s a exchange student, Zayn. Svarade Harry innan mig och började gå med Louis före oss.
Vi pratade en stund till tills vi kom till taxin där våra vägar skiljdes.
-Was really nice to meet you Jessie! Sa Louis och kramade om mig.
-It was amazing to meet you guys, my friend gonna freak out when i tell her this.
Killarna skrattade samtidigt jag kramade om dom. Jag skulle precis vända mig om och gå när Harry sprang fram till mig.
-Wait. Here you have my number, if you wanna talk.. ore something.
Jag tog emot en liten lapp Harry gav mig och la den i fickan.
-I’ll text you. Sa jag och Harry nickade med ett leende på läpparna.
-Just, do not give it you to anyone, okay?
-Of course not!
-Thanks. Goodbye Jessie.
-Bye Harry!
Vi kramades en sista gång och jag började gå mot hotellet med ett leende med läpparna. Jävlar, jag är kompis med One Direction. Jag har dessutom Harrys nummer. Jag. DÖR. Jag kunde inte sluta le och med ett leende gick jag till hotellet som var ett kvarter bort. Jag kom tillslut fram och öppnade dörren och gick mot receptionen.
-Hi! Sa jag när jag kom fram, fortfarande med ett leende på läpparna.
-Hello! Sa tjejen i receptionen och log mot mig.
-My name is Jessie Andersson and I’m an exchange student from sweden, here’s all my papers about it. Sa jag och packade upp pappren om hela företaget och att jag har blivit accepterad och att jag har ett rum i det här hotellet.
-Okay.. Sa tjejen och läste på pappren sen knappade in nåt på datorn.
-Sorry.. But you dont exist on the list..
-What?
-You dont e..
-Try again?! Sa jag oroligt och började få panik. Herregud, var inte jag med på listan av utbytesstudenterna? Va?!
-Sorry. Sa tjejen och skakade på huvudet och såg på mig.
Jag var helt slut. Helt tom. Jag orkade inte mer. Jag var inte med på listan, vad fan? Jag hade en halvöppen mun och chockad lämnade jag hotellet och gick ut i mörka LA.

-Åk inte.
Jag kramade Jacob ännu hårdare och gav honom en puss på kinden.
-Du vet åskan? Frågade jag och han nickade.
-Blixten som kommer fram så snabbt som den försvinner, jag kommer vara lika snabbt tillbaka jag lovar.
Jacob nickade sakta och log mot mig.
-Bra.
Jag nickade och log mot honom och kramade honom en gång till, sedan reste jag mig upp. Jag såg åt Davids rums håll och suckade. David var inte hemma, han var på sitt jobb. Vilket gjorde mig ganska ledsen, jag hann aldrig säga hejdå.. Mitt i tankarna kom mammas hand på min rygg och jag såg på henne. Hon log ett snett leende mot mig.
-Vi måste åka nu Jessie. Sa hon och öppnade dörren.
Jag nickade och satte mig ner på huk och kramade Jacob en sista gång.
-Hejdå Jacob, lova att inte vara för busig? Fnissade jag och han skrattade.
-Näjdå! Hejdå Jess.
Jag reste mig upp och drog med mig resväskorna ut ur lägenheten och jag hörde när mamma stängde dörren efter oss. Plötsligt hörde jag springande fotsteg i trapphuset och jag kollade åt trappornas håll. Jag möttes av Julia som sprang fram till mig och kramade mig. Vi stod en långstund, och bara kramades. Ingen av oss sa ett ord vi lät bara några enstaka tårar rinna ner för våra kinder. Mamma gick ner till bilen och jag förstod att vi behövde åka. Nu.
-Jag måste gå.. Började jag och snyftade.
-Smsa och ring varje dag! Även om tiderna är helt bajs. Ring mig även 2 på natten, bara ring!
-Jag lovar. Sa jag och log mot henne.
Vi sa hejdå till varann. Julia gick tillbaka upp till sin lägenhet och jag gick ner till mammas volvo v50. Jag torkade bort några tårar och la in bagaget i bilen. Jag öppnade bildörren och skulle precis sätta mig ner när jag hörde någon ropa mitt namn.
-Jess!
Jag vände mig om och såg David springa på andra sidan av vägen mot mitt håll. Han var helt svettig om pannan och han sprang över vägen innan en bil hann köra över. Jag stängde dörren och istället för att sätta mig ner i bilen började jag springa mot honom och vi möttes i en kram.
-Gud jag trodde du inte skulle hinna hit David!
-Jag sprang som en galning sis.. andades han tungt och jag skrattade till.
Vi kramades och David sa till mig att han kommer sakna mig och att jag ska höra av mig till honom ofta. Självklart ska jag kolla efter Megan Fox.. Davids ’‘soulmate’’. Haha.
-Hejdå David, jag messar när jag är framme i LA.
-Okej, hejdå puss på dig syrran!
Jag vinkade till honom när jag kom fram till bilen och jag sedan satte jag mig ner och vi körde iväg mot flygplatsen.
-Du kommer väl sakna oss lite i alla fall? Frågade mamma och sneglade på mig.
Jag skrattade och såg på henne.
-Självklart. Svarade jag och log mot henne.

-Flyget till Los Angeles går om femton minuter, var snäll och gå ombord.
Jag såg upp mot högtalarna och sedan ner på mamma igen.
-Ring mig om det händer något! Sa mamma oroligt och kramade om mig.
-Allt kommer gå perfekt, men jag ringer i alla fall. Skrattade jag och kramade henne tillbaka.
Vi avslutade kramen och jag började med snabba steg gå mot flyget. Jag vände mig om en sista gång och vinkade till mamma. Hon log mot mig och vinkade tillbaka och sedan gick jag med folkmassan in i flygplanet. Jag letade fram min plats och den var bredvid en
kille i krulligt hår. Vi fick ögonkontakt och jag kände igen honom från någonstans. Speciellt hans gröna ögon fick mig att tänka att jag verkligen kände igen honom.
-Hello. Sa han med hes röst och log mot mig.
-Hi. Sa jag snabbt och satte mig ner bredvid honom.
Jag andades ut och såg mig runt omkring. Bredvid mig satte sig också en kvinna och vi hälsade på varann med ett litet leende. Okej. Bara 10 timmar. Typ. Jag tog fram min mobil och började skriva ett sms till Julia.
Jag sitter bredvid en kille som jag känner igen, men vet inte vem det är.. haha.. Hur har du det annars :) Flyget lyfter snart, kommer sakna dig <3
Jag la ner mobilen i knäet och plötsligt hörde jag att någon hostade högt och jag hoppade till. Killen bredvid skrattade tyst och tittade ner i golvet. Jag sneglade på honom och kunde knappt slita ifrån mig blicken från honom. Vem var den här killen? Han var brittisk dessutom.
Flyget lyfte tillslut och under oss var bara mark. Jag var nervös inför hela resan. Ett år i LA. Woho. Utbytesstudent. Detta kommer bli grymt.
-What are you gonna do in LA? frågade plötsligt någon och jag insåg efter några sekunder att frågan var ställd till mig av killen bredvid mig. Åh, jag fick dampryck. Vem var han?!
-Well, uhm.. I am an exchange student, so..
-You are? Nice.
Men gud killen jag fick inte ens säga klart min mening.
-Yeah, It’s my first time in LA. Sa jag och fick ur mig ett leende.
-This is my third time.
Jag nickade och kände hur mobilen vibbrerade till. Jag plockade upp den och läste smset från Julia.
Hahhaa, säg till när du kommer på vem det är ;) Åh gud. Du kommer vara så långt bortaa :( SAKNAR DIG REDAN.<3
Hennes sms fick mig att le och jag svarade ett snabbt svar och sedan blev jag fast och kollade igenom twitter. David hade twittrat till mig.
Have fun in LA, gonna miss you :)

 
-Boyfriend? Frågade killen och jag såg på honom som om han var världens trögaste person.
-Actually my big brother.. Svarade jag och killen blev röd i ansiktet.
-Oh, .. sorry.
-It’s okay. Skrattade jag och killen log.
-Harry. Sa han tillslut och sträckte fram handen.
Harry? Vänta, jag kände igen det.
-Jessie. Vi skakade hand och jag såg på honom. Jag måste fråga honom, jag blir helt tokig!
-Uhm, sorry Harry but.. have I seen you before?
Harry brast ut i skratt och nickade.
-Well I’m Harry Styles, from One Direction.

Jag väcktes av att någon plingade på dörren. Jag råkade visst somna. Jag reste mig snabbt ur sängen och kände smärtan i huvudet, som försvann när jag kom fram till dörren. Feber.. Jag låste upp och såg Julia stå med morgonrock och två Ben Jerry glassar i sina händer. Hon nös, som verkade vara ett hej.
-Ska vi sjuka tillsammans nu då? frågade hon och jag skrattade och släppte in henne samtidigt som jag kollade twitter på mobilen och la upp sedan ett inlägg.

 

-Och så bara blev det så att jag åker om en vecka!
Julia var helt stum. Hon gav inte av sig ett ljud, eller rörelse. Hon bara glodde på mig. Hon svalde hårt tillslut och harklade sig.
-Hur länge är du borta? frågade hon allvarligt och ställde ner Ben Jerry glassen på soffbordet.
Jag satte mig längre upp i soffan och ryckte på axlarna.
-Just nu vet jag att jag ska vara där i 4 månader. Sedan det kanske blir ett år eller nåt.
Julia kollade bort och suckade.
-Så ingen One Direction konsert? Julia lät jätte besviken, och jag kommer ihåg att jag hade lovat henne att gå med henne.
-Jag har ändå inte råd för en biljett som kostar typ 2000.. suckade jag och reste mig upp.
-Har du ens tänkt på vad jag kommer uppleva?
Julia lät arg. Men aldrig att jag stannar kvar i hålan Tidaholm . Där jag är mobbad och den ända jag har en Julia. LA kommer vara som ett nytt start på livet, nästan.
-Men seriöst Julia, skulle inte du göra så om du hade chansen att åka till LA i ett år?
Julia blev tyst och bet sig i läppen.
-Exakt.. muttrade jag och gick in till köket.
-Asså förlåt.. hörde jag Julia säga från vardagsrummet och hon kom in i köket efter några sekunder och lutade sig mot diskbänken.
-Kan du inte bara vara glad för min skull? Du fattar väl att jag kommer sakna dig något enormt? Jag tänker ringa dig varje dag hela tiden. Fattar du inte det? Jag kommer åka, och det är bestämt.
Hon suckade och nickade. Julia visste att mitt liv inte var så himla bra. Mamma hade inte alltid råd med allting. Med lägenheten, mig, David och Jacob. Jag spenderade alla mina pengar för att bli utbytesstudent. Jag lyckades, kan inte hon bara vara glad för min skull i alla fall? Julia hade allting hon önskade sig. Även om hon var adopterad var hon alltid nöjd med sitt liv. Jag fattade inte heller frågan ’‘vad kommer jag uppleva?’’. Du kommer förmodligen sakna mig men du har ju dina kompisar från ditt förra gäng som du alltid hänger med när jag är sjuk? Så kom igen..
-Förlåt, men jag blev bara orolig vem jag ska vara med.
-Julia du kommer klara dig, jag är 100% säker på det! Du har ju dom där tjejerna från ditt förra gäng?
Julia ryckte på axlarna och hostade till.
-Kan vi bara skita i det just nu? Vi kollar på film.. Sa Julia tillslut och jag nickade och log mot henne.
-Vår favoritfilm?
Julia skrattade med hes röst och nickade.
-Självklart!

21/12-11
Kära dagbok!
Jag har börjat packa och jag tänker ta med mig två väskor. Bara? Ja, bara. I ena ska jag ha kläder o i den andra tänker jag ha lite kläder oxå, men framför allt plats för saker jag köper sedan i LA! Jag vet fortfarande inte hur mycket pengar jag ska ta med mig. Men jag vet att en av dom första grejerna jag gör när jag kommer till LA är att skaffa mig ett deltidsjobb!
Jag och Julia hade ett litet tjafs igår när hon fick reda på att jag åker. Som tur slutade det med att vi såg på Just Friends o allt blev bra :) Vi måste förstå varann ju..

-Jess, syrran. Hörde jag David säga och jag såg upp från dagboken mot ingången till mitt rum. David hade ett litet leende på läpparna och stod med armarna i kors lutad mot dörren. David hade två olika sidor. Ena var när han var jobbig och retsam storebror. Och den andra var att han var snäll och hjälpsam. Idag hade den andra sidan, den hjälpsamma.
-Får jag komma in? Frågade han och jag nickade och log mot honom.
Innan han kom och satte sig med mig i sängen la jag dagboken på sin plats, under min kudde.
-Behöver du hjälp med att packa? Frågade han och vi båda såg på resväskorna. Jag ryckte på axlarna.
-Lugnt. Svarade jag och David la sig ner i sängen.
-Ska bli tomt utan dig sis..
Jag såg på honom och log.
-Kommer faktiskt sakna dig. Men bara lite. litelitelite.. Skrattade jag samtidigt som jag visade med fingrarna och han skrattade han med.
-Och jag kommer sakna dig enormt! Tjöt han och drog ner mig i en kram och började kittla mig.
-Ne..Slu..sluta.. Fick jag ur mig mellan skrattanfallet.
David slutade tillslut och jag kunde börja andas vanligt igen.
-Jag hatar dig. Andades jag och David nickade och gav mig blicken ’’mm, visst, mhm, aa sure..’’
-Jag vet att du avgudar mig. Sa han bestämt och jag kollade på honom som om han var en idiot. Vilket han var. Världens bästa idiot brosa. Jag fiskade upp min mobil ur fickan och tog ett ego foto på oss två där vi såg ut som två galna barnungar och la upp det på twitter.   
Vi satt sedan i sängen och pratade en långstund. Det kändes skönt och jag skulle verkligen sakna David. Samt hela familjen.

20/12-11
Kära dagbok.
Jag har varit sjuk nästan varje dag nu i 3 veckor och ändå har jag varit i skolan. Inget nytt från pappa som vanligt.. Men för varje dag som går blir jag mer övertygad om att han aldrig kommer komma hem igen. Jacob frågar mindre och mindre om pappa som han aldrig hann träffa för varje dag som går. Om två månader, 6 dagar och 7 timmar kommer det vara 6 år då pappa åkte på krig i Afghanistan. Både jag och David försöker säga till Jacob att pappa kommer någon dag komma tillbaka även om vi själva vet att han inte kommer göra det. I alla fall, jag har pratat med mamma om att få bli utbytesstudent och jag har övertalat henne helt nu. Jag sökte in som utbytesstudent i LA även fast man skulle söka in för 4 månader sen men det fixade sig..och nu kommer det bästa.
Jag har blivit accepterad och jag åker om en vecka!

-Jessieee!
Jag stängde ner dagboken och la den under kudden och hoppade ner av sängen.
Mamma kom in med Jacob och satte honom ner i sängen bredvid mig. Jag log mot Jacob och han visade mig sin leksaksbil.
-Följer du med honom till dagiset? frågade mamma otåligt och letade efter en scarf i min garderob.
Jag gick fram till henne och lugnt, letade jag fram en scarf åt mamma och gav henne den. Hon log mot mig som ett tack.
-Snälla? bad mamma och rättade till sin väska på axeln.
Jag nickade och följde med mamma till utgången. Jag började hosta och mamma suckade och tog sin hand över min panna.
-Jag måste gå nu, fråga David om han kan gå med Jacob till dagiset istället och du stannar hemma.
Jag log mot mamma och innan hon gick kramades vi snabbt. Dörren stängdes och jag låste den efter henne. Jag knackade på dörren till Davids rum och han öppnade.
-Hej syrran, jag hörde vad mamma sa jag ska bara ta en dusch.
Åhnej brosan det ska jag. Jag kände på mitt hår, hur fettigt det var. Jag behövde verkligen ta en dusch!
Båda två kollade mot toaletten och sedan gav vi varandra en allvarlig blick. Sedan blev det en springtävnlig in på toan. Självklart hann David före och jag började banka på dörren.
-David!! Tjöt jag och David skrattade inne på toan.
-Du ska ända vara hemma du kan duscha sen!
Han hade rätt, och jag gav upp. Jag gick med snabba steg tillbaka till mitt rum där Jacob lekte med sin leksaksbil.
-Jess! Jess! Jess! Nu kommej en bij! Tututuut! Skrattade Jacob och puttade sin leksaksbil på mina fötter. Jag lyfte upp honom i famnen och satte ner han i sängen.
-David går med dig till dagiset, okej? Jag log mot Jacob och han nickade sakta och sedan började leka med sin leksaksbil igen nere på golvet.
Jag hostade till och la mig ner i sängen och tog fram min mobil.
Jag är sjuk, stannar hemma idag! Btw, du kommer aldrig tro vad som händer om 7 dagar! <3
Jag skickade smset till Julia min bästa vän och väntade på svar som jag fick efter några sekunder.
Jag är också sjuk idag, ska jag komma ner till dig om typ en timme eller så kan vi sjuka tillsammans medan du berättar vad som händer? :)<3
Julia bodde i lägenheten över oss med sin familj. Eller det var inte hennes riktiga familj, hon var adopterad.
Visst! Jag tar fram någon film vi kan se tsm! Ses :*
Efter jag hade skickat mitt sms såg jag mot ingången till mitt rum där David stod med Jacob. Jag sa hejdå till dom och sedan tog jag fram min utslitna dagbok under kudden och öppnade första sidan.

3/2-05
Kära dagbok!
Deta är första gången jag skriver i dej. Jag har fått dej i födelsedags pressent från mamma, pappa och David! Jag fyller 9 år!! Jag har okså fått reda på att jag kommer få en lillebror. Men vet du vad jag har sät? Pappa har börjat packa. Jag vet inte varför. Undra varför?
Nu råpar mamma och vi ska äta middag! Jag skriver i dej sennare!

Alla stavfel fick mig att le. Men att läsa att pappa har börjat packa fick mig att minna den gången jag såg honom göra det. Pappa packade, pratade med män som plingade på hos oss. Han åkte tre dagar efter min födelsedag. Jag saknar honom men ändå vet jag inte varför. Han kommer aldrig komma hem igen, eller?

______________________________________________________________________________________

Första delen! My good :o

Jag tror faktiskt två delar kommar upp idag :) Läs på, och jag hoppas verkligen att ni gillar den!

Katta

6 månader senare.
Från första dagen i LA har jag varit mig själv. Varit den jag verkligen är och kunnat säga vad jag tycker. Jag kommer aldrig glömma den dagen. Att vara trygg någonstans är den bästa känslan man kan få. Och det är just den känslan jag har varje gång jag är i LA. Jag har träffat nya människor, som jag älskar. Människor som hjälpte mig att ändras. Människor som förstår mig. Människor som respekterar mig för den jag är. Det är så mycket jag vill tacka för. Om inte dom skulle jag förmodligen inte vara den jag är just nu. Jag saknar mitt hem i Miami. Men detta, just här i LA där allting är som perfekt, var mitt riktiga hem där jag kände mig som tryggast.
Will och jag hade ändrat våra facebook relationsstatusar från "singel" till "i ett förhållande". Vi var precis påväg till pappa som skulle få träffa Will för första gången. Han visste inget heller om att jag skulle komma. Taxin svängde upp på uppfarten o vi hoppade ut ur bilen och tog våra bagage. Jag såg upp mot himlen och märkte att det började bli mörkt ute. Taxin körde iväg medan vi plingade på dörren.
-Detta känns.. Coolt. Skrattade Will och jag fnissade.
Dörren öppnades och pappa lyste upp i ett leende. Jag med. Jag kände mig hemma.
-Pappaaa!
-Yaas!
Vi bredde ut armarna mot varann o vi kramades. Pappa skrattade.
-Ingen aning att du skulle komma!
Jag fnissade, och vi släppte taget.
-Pappa, detta är Will.
Pappa såg på Will, som fick fram ett liten leende.
-Trevligt och träffa dig, Sir. Sa Will o dom skakade hand.
-Äsch! Kalla mig Robert. Känn dig som hemma Will.
Pappa log ett stort leende vilket gjorde att Will blev lättad. Pappa gick längre in i huset så vi kunde komma in.
-Sa ju att allt skulle gå bra.. Skrattade jag åt Will och han gav mig bara en puss på munnen.
Pappa hjälpte oss med bagaget upp till mitt rum samtidigt som man höll på att smsa.
-Vem smsar du med? Frågade jag och log.
Pappa såg upp på mig.
-Har några överraskningar till dig också..
Jag ställde ner bagaget och ställde mig med händerna i kors.
-Look outside. Skrattade pappa o nickade mot fönstret.
Jag fnittrade till och vände mig mot fönstret och såg först ut på utsikten. ... Vad var överraskningen? Jag skulle precis fråga pappa när det plötsligt hördes att någon visslade. Jag såg ner på gatan o höll in andan. Jag började glädjeskutta och småskrika samtidigt jag sprang ner. Jag flög ur huset och kände några små få töntiga glädjetårar rinna för kinderna när jag såg mina vänner springade emot mig. Vi alla möttes i en gruppkram.
-O helvete vad vi har saknat dig Yasmine! Skrattade Cam och jag nuddade min panna med hans och log.
-Nu får du stanna här ett tag tycker jag.. Sa ryan och log mot mig.
-Klart jag ska! Skrattade jag och puttade honom försiktigt med höften.
Att se Dan, Cam, Ryan och Tyra utanför mitt hus var som hela min värld blev ett stort leende.
-Ni måste komma in o träffa Will!
Tyra nickade med ett leende och drog in Cam och Dan efter sig.
-Will? frågade Ryan med ett leende.
Ryan var kär i mig fortfarande.. Jag visste inte vad jag skulle säga. Skulle jag.. typ, be om ursäkt eller asså. Inte mitt fel att jag blev kär i Will o inte Ryan. Asså..
-Du vet nog, sa jag osäkert och Ryan nickade.
-Hah, klart jag vet! Ryan kramade om mig med ena armen.
-Grattis, eller nåt.. typ.. ja.. Fortsatte Ryan osäkert och jag fnissade åt honom.
-Kom, så går vi in.
Ryans arm stannade kvar på mina axlar och jag kramade om honom med min arm runt hans midja, och så gick vi in i huset. Pappa hälsade på Ryan och sedan presenterade jag killarna för Will och dom började prata.
-Okej, dags för middag eller? Jag har reserverat bord på stranden.
Alla lyste upp i ett leende och pappa öppnade dörren åt alla oss och vi gick ut. Will, Cam och Ryan pratade under hela vägen ner till stranden. Dan och Tyra berättade skämt för varann och längst bak av ’‘ledet’’ gick jag och pappa.
-Tiden har gått snabbt, ha? Sa pappa och jag nickade.
-För två år sen visste jag inte om jag ens kommer få träffa dig igen.. Svarade jag och såg ner på marken.
-Sånt är livet, en dag är man säker på att något aldrig kommer ske, andra dan sker det på riktigt.Du vet att din mammas graviditet var ganska allvarlig? Du kunde ha dött. Dagen innan var jag förkrossad och trodde att du aldrig skulle födas. Nästa dag föddes ett mirakel, det viktigaste i mitt liv. En sån jätte liten o söööt bebis, Yasmine.
Den sista meningen sa pappa med en bebis röst vilket gjorde att jag började skratta. Våra blickar möttes och vi kramades.
-Jag älskar dig pappa.
-Jag älskar dig med Yasmine.
Vi log mot varann och sedan började vi småspringa till resten för att hinna ikapp. Som sagt stod var ett långt bort på stranden. Bordet var under ett vitt tak, och man hade utsikt över havet. Vi satte oss ner vid bordet och det första jag märkte var att det var fem stolar för mycket vid bordet, som ingen satt på.
-Eh, pappa ska inte vi typ.. ta bort dom här stolarna?
Pappa skrattade och ryckte på axlarna.
-Varför då, det är ju några fem killar som är på väg hit.
Fört förstod jag inte vad pappa menade, men när jag efter några sekunder såg ut över stranden såg jag fem skuggor närma sig, och tillslut i månljuset visade sig dom. Jag flög upp ur stolen och började springa mot dom och dom mot mig.
-Killar!!! Skrek jag med gråt i halsen.
-YASMINE! Skrek Niall högst och sprang fram före alla andra och lyfte upp mig i en kram och snurrade runt.
-Niaaall! Skrattade jag med all min glädje samtidigt som glädjetårarna rann för mina kinder.
Han ställde tillslut ner mig på stranden och Zayn tog över och kramade om mig hårt. Jag grät och skrattade samtidigt.
-Jag trodde seriöst att vi aldrig skulle ses mer!
-Klart vi skulle älskling, vi hade konsert i Malibu igår och vi skulle ha stannat kvar där i tre dagar. När vi fick smset från din pappa så hoppade vi in i Liams bil och körde hit. Förklarade Zayn som inte kunde sluta le.
Sedan kramade jag om Harry som inte ville ge mig till Louis.
-Nej. Hon är min. Bara min. Sa Harry med bebisröst och kramade mig samtidigt som vi vinglade runt och jag kunde inte sluta skratta. Tillslut gav Harry upp när Louis kastade sig över oss och jag kunde krama om Louis.
-Hejj Yassie!
-Hejj Loueeeh!
Efter det kramade jag om Liam och i armkrok med honom gick vi till bordet. Jag torkade snabbt bort tårarna innan vi kom fram.
-Killar, detta är Will. Sa jag och killarna hälsade på honom och sedan satte vi oss ner vid bordet.
Jag var så glad just nu. Inget kunde förstöra min glädje. Att få träffa mina vänner igen var en fantastiskt känsla. Sex månader hade jag inte sätts med Ryan, Dan Cam och Tyra. Det var bara pappa som alltid kom till mig i San Diego. Killarna hade jag inte träffat på nästan ett år. Vilket var sjukt. Jag kunde inte sluta le, allt var så perfekt. Servitören kom tillslut och vi beställde maten. Killen som var servitören verkade ganska klumpig av sig, och han var dessutom typ, 15 år. Efter vi hade beställt vår mat började vi prata runt bordet. Minuter gick, och jag märkte att servitören inte hade kommit ännu.
-Hörni jag ska se om vår mat kommer snart. Jag reste mig upp och Will tog tag om min hand, och såg upp på mig.
-Ska jag hänga med? Sa han och log.
-Det är lugnt. Sa jag och log mot honom och började gå mot restaurangen.
Det ända jag såg i mörkret var lamporna utanför restaurangen. För att lysa upp vägen så att jag inte gick på någon sten eller så tog jag upp mobilen. Jag låste precis upp den för att lysa på stranden när jag kände hur någon gick in i mig och personen föll på mig och mobilen flög ur min hand och låg bredvid mig. Med hjälp av ljuset från mobilen kunde jag se vem som hade gått in mig och just nu låg på mig. Det var servitören.
-Shit, förlåt mig verkligen!
Jag skulle precis säga att det inte gjorde något när det plötsligt hördes något i buskarna. Både jag och killen såg åt det hållet, och en blixt från en kamera bländade mig.
Åh fan.

Slut

____________________________________________________________________________________________

Då var min tredje novell slut.

Känns.. konstigt att sluta skriva på denna novellen. Men, jag tyckte det var dags att börja med en ny. Jag hoppas att ni har gillat denna novellen, :)

Första delen på Little Things börjar förmodligen imorgon och så att ni bara vet så är Jacob 5 år i novellen, inte 6 :) Och huvudrollen Jessie är 15, men hon började i Fklass när hon var 5 så hon går en klass högre än vad hon borde :) Alltså går hon ettan i gymnasiet! Och.. One Direction ska vara med i Little Things också. Lite små info.. thih ;)

Som sagt! Första delen av Little Things kommer imorgon, samma sak gör den nya headern :) Hoppas ni gillar den med!

// Katta

-Jag.. Eh.. Stönade jag fram o jag blev helt stel. Var Alyssa Wills syster?!
-Vad händer..? Skrattade Alyssa oroligt.
Både jag och Alyssas mamma ville säga något men vi fick inte fram ett ord. Vad i helvete.. Jag kunde väl ha tänk för mig. Varför frågade jag aldrig Alyssa vad hennes lillebror hette? Gud.. Nej vad ska jag göra?! Jag skulle precis säga vad som pågick eftersom jag inte hade kommit på något, när det plötsligt hördes en välbekant killröst.
-Syrraaan!!!!! Sjöng killrösten falsk som den gången vi sjöng starships.
Will.
Alyssa och Will kramades och han skulle precis hälsa på mig när han stannade till. Våra blickar möttes och ett litet O bildades på hans läppar. Han kunde inte heller slita blicken ifrån mig, samma kunde inte jag från honom.
-Jag kan in.. Började jag och skulle precis gå när Wills mamma tog tag om min arm.
-Alyssa jag berättar allt där inne, vi låter dom va.. Wills mamma log mot mig och smekte min arm och tog sedan Alyssas hand o förde henne in i huset.
Will såg ut över havet och sedan suckade.
-Kan vi typ.. Ta en promenad..? Frågade han ganska blygt och såg med allvarlig blick på mig. Jag ryckte på axlarna och sedan nickade. Han lät mig gå före och vi började gå mot en brygga.
-Jag har tänk på dig, ganska mycket. Sa han och jag stelnade med blicken på havet.
Jag fnös till och såg på honom.
-Okej. Jag har tänkt på dig också.
Han ville le, men istället fnös han också och svarade lika drygt som jag.
-Okej.
Jag ändrade mig genast att jag var så dryg mot honom. Jag suckade.
Vi gick på bryggan och vi la oss samtidigt på mage bredvid varandra och såg ner på vattnet under oss. Vi låg i tystnad i några sekunder sedan reste sig Will och jag kollade efter honom. Han gick och hämtade en pinne som låg på stranden och sedan kom han tillbaka och la sig ner bredvid mig. Han började rita med pinnen på vattnet, och jag kollade på. Plötsligt skrev han ord, och jag läste vad han skrev.
I'm sorry.
Jag fick ett leende på läpparna och ville skriva tillbaka till honom. Jag reste mig upp och hämtade en mindre pinne vid en liten buske. Jag tog den och sedan gick jag tillbaka och la mig ner bredvid honom.
I'm sorry, börja om?
Jag skrev bokstäverna långsamt och sedan såg jag på Will med ett litet leende. Han sa inget, reagerade inte utan bara såg på mig men en tom blick. Jag suckade och skakade om huvudet och reste mig om.
Han hade säkert redan en tjej, varför ens försöka. Jag fick i alla fall träffa han en sista gång. Gråt inte Yasmine, GRÅT INTE. Med tårar i ögonen gick jag av bryggan ut på stranden. Jag andades tungt och kliade min arm. Jag tog tre steg till och plötsligt kände jag en hand ta stark om min arm och jag vände mig om och fick syn på Will. Han drog in mig en kram och kramade starkt om mig.
-Stanna. Viskade han och såg in i mina ögon och sedan möttes våra läppar i en kyss.